Sex, vedhuggning och nazism i Camp Siegfried på Playhouse Teater
Camp Siegfried av amerikanska dramatikern Bess Wohl är en berättelse om två förvirrade och nyfikna ungdomar som möts på ett ovanligt sommarläger i New York år 1938. Historien är baserad på det verkliga lägret Camp Siegfried som grundades av det Tysk-Amerikanska Förbundet för att lära ut nazistisk ideologi och säkra den ariska rasens fortlevnad. Camp Siegfried är en fantastisk illustration över hur fasansfullt enkelt det är att bli indragen i något extremt och svepas med i kärlek och tillhörighet.
I Elin Skärstrands svenska version av föreställningen ser vi precis som i originalet endast två skådespelare på scen: Elias Elling och Pierina Rizzo som gestaltar två unga deltagare på kollot Camp Siegfried. Elling spelar en kille på 17 år vars pappa sitter i styrelsen för det Tysk-Amerikanska förbundet. Han känner sig trött på att vara minstingen bland sina bröder och drömmer om att få ha något eget och bestämma över sitt eget liv. Rizzo spelar en 16-årig flicka som är rädd för allting mellan vatten och att dansa, samtidigt som hon inte vill något hellre än att prestera bäst på lägret. Hon anländer till Camp Siegfried som en klantig och blyg liten tjej men dras snabbt med i idén om att människan behöver göras starkare.
Kille möter tjej och en gnista tänds som snabbt förvandlas till en passionerad kärleksrelation. De finner gemenskap i sin vilsenhet och kommer varandra närmare för varje dag. På lägret växer deras självförtroende och att bli väckt mitt i natten och jobba tills man får blåsor och blåmärken går från att vara något hemskt till något hederligt. Rizzos karaktär presterar så bra att hon blir vald till att hålla tal på Tyska Dagen i slutet av sommaren. Det är ett lyckat och intensivt tal och folket hurrar lite extra när hon beskriver sönderslitandet av bolsjeviker, kommunister och judar. När talet är över händer något inom Rizzos karaktär, pelare rasar över scenen och världsbilden som byggts under lägret sätts på sin spets.
Då Tyskland har en central roll i denna pjäs går det inte att undkomma det tyska språket, något som gör föreställningen mer verklig och levande. Däremot får man inte glömma bort att de flesta av oss i publiken inte kan tyska. Oftast används ord nära svenskan vilket blir lättförståeligt, men under Rizzos karaktärs tal blir det stundtals svårt att hänga med även om poängen fortfarande når fram.
Elias Elling, som är endast 22 år gammal, lyckas tillsammans med Pierina Rizzo fångar publiken i varenda scen. Montera ett bord och hugga ved blir plötsligt intressant. Deras skådespeleri är praktexempel på varför teater kallas för just scenkonst. En timme och 20 minuter flyger förbi och jag har svårt att slitas från både pjäsen och skådespelarnas talang. Det anses ibland som tråkigt med få skådespelare på scen under en föreställning, men Eling och Rizzo gör oss tacksamma över att det bara är de två på scen.
Camp Siegfried är en historia om identitet och längtan – om att vara en ung person och vilja tillhöra något oavsett dess pris. Det viktigaste och läskigaste med föreställningen är hur den visar att oavsett hur många gånger vi säger “aldrig igen” verkar vi inte alltid förstå hur lättpåverkad människan är när hon känner sig ensam och utanför. Vad gör man egentligen inte för att känna en slags tillhörighet? Uppsättningen av Camp Siegfried lär oss återigen vikten av kritiskt tänkande, men framförallt lär den oss vikten av medkänsla.
Camp Siegfried spelas på Playhouse Teater fram tills den 8 december
