Rings of Power – serien som förvandlar Tolkien till Tiktok

Den tredje oktober släpps det sista avsnittet i säsong två av fantasyserien Rings of Power. Den Amazon Prime-producerade serien utspelar sig i Tolkiens Sagan om ringen-universum och hade premiär för två år sen. Den var då på förhand hypad i nördkretsar på grund av dess megabudget, mäktiga marknadsföring och den eventuella svältföddheten hos fans (den senaste Hobbit-filmen släpptes för tio år sedan).

Klipp till dess stora men inte särskilt lyckade streamingpremiär 2022. Sagan om ringen-fans världen över ser Rings of Power som taffligt utpumpad och billig fantasy trots denna fantastiskt stora satsning. Besvikelsen är total. Ännu en tv-serie skadad av vår nya streamingkultur. Stora plattformar skapar fabriksmässigt eget innehåll där störst fokus verkar ligga på att “go viral”. Med Rings of Power lyckas Amazon Prime få en av världens mest populära fantasyhistorier att kännas som Sagan om ringen från Shein. Det är billigt gjort med plastig kvalitet och alverna har Tiktok-ansikten.

Just gestaltningen av alverna är där vi får börja. Den nya seriens fyrkantiga ansikten med starka käkpartier och gen X-glow passar inte in i min bild eller Tolkiens beskrivning av alver. Kalla mig konservativ men för mig har alver mandelformade ansikten (tänk Liv Tyler), intensiv blick (tänk Liv Tyler) och en övermänsklig aura (tänk Liv Tyler). Just skådespelarens grundutseende är kanske inte så viktigt, utan snarare produktionens val. Enligt rykten var tanken att de skulle köpa rättigheterna till boken Silmarillion, som skildrar en tid långt före händelserna vi följer i Sagan om ringen, och skapa en härlig prequel-serie. Istället för att skapa en härlig och övervärldslig prequel baserad på Silmarillion köpte Amazon aldrig de rättigheterna utan tvingades spela runt det, alltså inspirerat av Silmarillion. De inspireras tyvärr också av y2k-estetik från Euphoria och tar därefter det mystiska beslutet att yassifiera Elrond och kompani.

Enligt mig är detta ett omen på att tv-seriens glansdagar närmar sig sitt slut. Det ständigt utpumpade innehåll som streaming/Netflix-boomen lett till är inte hållbart. Kanske gäller det bara att som tittare vara mer selektiv och plocka russinen ur streamingkakan men för mig personligen känns det sorgligt att det är just Sagan om ringen som läggs framför massproduktionspiskan. Självklart är det inte bara streaming i sig som är problemet, problemet är en övermättad marknad. Nu förväntar vi oss en stadig ström av streaminginnehåll, men vi kan inte få detta utan att kvaliteten till sist börjar tummas på.

Som barn förstod jag inte att HBO-loggan med stora bokstäver framför myrornas krig var en symbol för ett produktionsbolag. Jag trodde att det var en form av kvalitetsmarkering. Six feet under, Sopranos och Nip/Tuck var alla favoritserier och jag antog helt sonika att HBO stod för typ Helt Bäst Original. När jag säger “som barn” ska jag erkänna att det var först i tidiga tonåren jag insåg mitt misstag. Men skillnaden mellan dessa serier och det jag var van vid att se, typ Rederiet och Morden i Midsomer, kändes så stor. Så stor att jag inte förstod att detta också var tv. Tv-serier hade blivit mer välproducerade och ambitionsnivån låg högt, framförallt i dramagenren kom guldkorn efter guldkorn som Mad Men, den Netflixproducerade Orange Is the New Black och SVTs Torka aldrig tårar utan handskar. Men nu verkar stjärnan dala och framförallt verkar det som att ribban sänks.

Vilket tar oss tillbaka till Rings of Power. Serien är som sagt redan mycket utskälld, bland annat för hur gestaltning av platser och kostym inte gör Tolkien-universumet rättvisa, samt hur den ganska löst förhåller sig till källmaterialet. Det där med att de aldrig fick rättigheterna leder till en känsla av att det är en inofficiell kopia. Jag hoppas att min upprördhet inte bara tolkas som klagomål från en kränkt nörd, även om det till viss del är sant. Men den belyser också ett problem i dagens medielandskap: i allt större grad produceras film och tv för att bli “streaming content” passande 2024. Det går inte att låta bli att jämföra Amazon Primes fantasysatsning med Peter Jacksons filmserie från tidigt 00-tal. I filmerna lyser verkligen kärleken till källmaterialet igenom. Där den moderna serien känns framhastad känns den prisbelönta Sagan om ringen-trilogin genomtänkt, noggrant bearbetad och så nära sanningen man kan komma i en filmatiserad tolkning av Tolkiens värld.

Är det orättvist att jämföra en nyproducerad serie med filmer jag växt upp med och kan citera nästan ord för ord? Jo, kanske lite.

Är det dock talande att jag knappt känner någonting alls för en dramatisering av den av mig älskade Tolkien-världen? Jo.

Har jag ändå slukat varje sekund av Rings of Power? Jo. Tyvärr kräver min livsstil numera konstant fantasy content och jag har aldrig riktigt fastnat för Game of Thrones.