Riksdags-Martin och ”polfluencers”
Jag och mina kursare sitter bänkade på en obligatorisk gästföreläsning. Det är en kvav augustidag och det gäspas en del. Föreläsaren är vd för en stor organisation. Mot slutet drar hon ett skämt om att hennes tjejgäng ser Brad Pitt som världens största sexsymbol. Vi skrattar till, förbryllat. Hon har nyss presenterat sitt namn, och nu detta. Strax efter lyser min telefon upp av en notis från Omni: “Melin tar plats i riksdagen – ersätter Carl B Hamilton.” Hoppla! Är inte det den hunkiga polisen på Instagram? Han som var med i Robinson? Jo? Vilket parti representerar han nu igen? Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det, men det kändes konstigt att han ska greja runt i riksdagen. Typ lite… fel?
Är det alldeles för ouppdaterat – för lite av ett barn av vår tid – att känna att det är märkligt att vi vet så mycket om makthavares privatliv? Att det kanske bör finnas en gräns i hur mycket igenkänningsfaktorn och personliga detaljer får användas i deras politiska kommunikation? Och att den gränsen typ verkligen har passerats med Martin Melin?
Sociala medier var den största källan för politisk information för förstagångsväljarna i fjol.
Internetstiftelsen
Det är ingen häxjakt jag vill påbörja mot Melin, men jag vill lyfta honom som en representativ del av den politiska kommunikation som breder ut sig mer och mer idag – polfluencing. Sociala medier som kanaler för partiers och organisationers politiska kommunikation ökar i användning, och där utmärker sig Melin på ett imponerande sätt. Enligt Internetstiftelsen var sociala medier den största källan för politisk information för förstagångsväljarna i fjol.
Yasmine Winberg, chefredaktör för Resumé, berättar i en artikel i Dagens Nyheter att det finns två typer av polfluencers;
1. De som är influencers i botten och har samarbeten som främsta inkomstkälla, men har politisk som en utmärkande del av deras content (Margaux Dietz, Therese Lindgren, Amilia Stapelfeldt)
2. De som har ett annat yrke som primärt, men har en plattform på sociala medier där de driver politiska frågor, ofta kopplade till deras yrke (Nadim Ghazale, Filip Pelas)
Margaux Dietz och Therese Lindgren har producerat och lagt ut en serie intervjuer med våra partiledare på deras youtubekanaler 2022: Partitempen respektive Therése och valet. Detta politiska innehåll i kändisars kanaler är anpassat för sociala medier, och kan klassas som en popularisering av politik. Det är ett koncept hämtat från USA och kommer att bli vanligare i Sverige, enligt varumärkesexperten Niklas Olovzon Turner.
”Man glömmer så lätt att de sen ska lägga ned emojiskyltarna, dra ut från studion och trampa in i riksdagen för att klicka på en röd eller grön om typ abort”
Den olustiga känslan som främst Melins och Dietz’s förenklade politikcontent har över sig – det känns lite oseriöst? Dietz’s glada färger, frågor om husdjur och barrundor, rosa designerkoppar, skojiga skyltar, emojis, skratt, ljudeffekter. Var del för sig är inte så farlig, men formatet i helhet ger politiska pampar en väldigt okritisk exponering. Man glömmer så lätt att de sen ska lägga ned emojiskyltarna, dra ut från studion och trampa in i riksdagen för att klicka på en röd eller grön om typ abort.
Denna okritiska exponering av människor med reell makt över stora delar av befolkningen, ibland till och med ett våldsmonopol, tycker jag kräver lite mer försiktighet. När man anpassar komplexa politiska frågor efter format tänkta för sociala medier, som bygger på underhållning, är risken stor för trivialisering.
Till exempel: Den 6 december 2022 lade Melin upp ett inlägg på Instagram där han sitter på sitt riksdagskontor och läser något slags häfte. Hans caption löd: “Läst tidöavtalet nu!” – vilket är mer än sju veckor efter att det offentliggjorts och satts i rullning i Sveriges system. I ett annat Instagraminlägg tjoar han om en bok som “faktiskt alla borde läsa” – Allt du behöver veta om skatter. Vidare skriver han “Och ju mer jag läser desto mer inser jag hur mycket just skatter påverkar vårt samhälle. /…/ Kom inte och säg att riksdagsarbetet inte är allmänbildande.” Han är för relaterbar, för målgruppsanpassad. Ökar verkligen tilliten vid denna banalitet och grundläggande ansträngning?
”När Jimmie Åkesson intervjuas blir det ju rakt av Riks”
Andra exempel är de skojfriska inslagen i formatet i Dietz politiska youtubeserie: Bu eller bä? med gulliga skyltar på emojis, frågor om partiledares smeknamn, husdjur och barrundor. Man kan väl bara inte kalla detta en intervju när partiledarna oifrågasatt i 25 min får svara på färgglada frågor och sedan avsluta med formatet “brandtalet”. När Jimmie Åkesson intervjuas blir det ju rakt av Riks. Det är en serie i vilken statsmän, där vissa vill inskränka aborträtten och sätta femtonåringar i ungdomsfängelser, okritiserade får snacka med en gullig kaffekopp i handen och fnittra med en programledare. Oavsett politisk läggning bör inte politiskt innehåll trivialiseras och populariseras så mycket som det görs idag. Kraven på bra, underbyggda argument försvinner när viben i studion är quirky ljudeffekter och husdjursnamn.
Men, det finns självklart fördelar. Genom roligare format för politik i sociala medier når man ut till fler unga, man bildar ett starkare ethos och dessutom finns en stark demokratiaspekt i denna politiska kommunikation. David Orlic, kommunikationsexpert och före detta rådgivare till Socialdemokraterna, berättar att i valet 2022 var instagramkontot Dyngbaggegalan viktigare för sossarna än vad Ekot var ur ett opinionsperspektiv. Att en plattform som alla har tillgång till får så stort värde i opinionsbildningen ger fler chansen att engagera sig politiskt. Men, dessa fördelar innebär inte att nackdelarna – popularisering, okritisk exponering och trivialisering – försvinner.
Det känns som att oproportionerligt mycket handlar om branding och ethos idag. Det kanske inte är så konstigt, med tanke på hur framgångsrik influencerbranschen är och hur mycket vi kommunicerar visuellt idag. Att detta medför risker inom politiken känns rätt sannolikt, när så mycket av vår tillit avgörs av en persona, snarare än genuin erfarenhet och kunskap som inte går att kommunicera lika enkelt till allmänheten.
”om den politiska kommunikationen populariseras för mycket, om de får exponeras för mycket utan riktig kritik, trivialiseras viktiga frågor”
Om man slår på “Martin Melin” i Expressens sökfält handlar vartannat resultat om hans bravader i riksdagen, och vartannat om hans privata kärleksliv och medverkan i Robinson. Det upptäckte jag när jag ville kolla upp hans ”Det är inte okej att vara kriminell”-uttalande, men i stället dök “Martin i Mallorca” upp. Lol. Nu är man van, just med honom, men tänk de sökresultaten med till exempel Tobias Billström, som liksom sköter kontakten med Turkiets utrikesminister.
Vi älskade när gästföreläsaren avslöjade att hon och hennes tjejgäng tycker att Brad Pitt är världens största sexsymbol. She’s just like me!!! (Inte exakt Brad, men ni fattar.) Det var en av få personliga detaljer vi fick veta om henne. Ration professionalitet – privatliv var lagom, Pitt som sexsymbol stärkte bara hennes ethos i föreläsningssalen.
Det är klart att man ska få leva som en vanlig människa om man har ett yrke i maktposition, delta i roligare intervjuer och lägga ut skit på Instagram som egentligen inte är någons business. Men om den politiska kommunikationen populariseras för mycket, om de får exponeras för mycket utan riktig kritik, trivialiseras viktiga frågor som faktiskt (förlåt för torr och dramatisk formulering) avgör människors liv.
Synd, dock. För det är såå roligt att komma lite för nära. Att få se en statstjänsteman skriva “succsesivt”, hur Liberalernas utrikespolitiska talespersons bröstvårtor ser ut, vilket vin en områdespolis på Södermalm dricker. Hmm. Så, bu eller bä på riksdagsmartin? Kanske ändå lite bä.
Text: Linn Frykholm
