Renässansmänniskans renässans
En kvinnlig skådespelare berättade en gång för mig om en händelse som utspelade sig när hon gick på Teaterhögskolan under 80-talet. Hennes klass hade en amerikansk gästlärare som förolämpade henne. Förolämpningen, som han uttalade med stor irritation och vrede i blicken, var:
– You like to go to the library!
Den unga kvinnan blev förtvivlad, hon kände sig skamsen över att gästläraren hade kommit på henne med detta syndiga intresse, att gå till biblioteket. Hon gick hem och grät, övertygad om att hon aldrig skulle kunna bli en bra skådespelare.
I vilken annan kontext som helst (förutom kanske i en högstadieklass där bibliotekshäng anses töntigt) hade inte ”you like to go to the library” ansetts vara en förolämpning, utan kanske snarare en komplimang, eller åtminstone ett neutralt konstaterande. Men på Teaterhögskolan förstod alla att uttalandet var ren och skär kritik. Anledningen var idén om att skådespelare bör vara icke-tänkande människor, en idé med lång historia vars efterdyningar än idag kan skönjas då och då.
”Av någon anledning betraktas skådespelare som betydligt mindre intelligenta än sina kreativa syskon.”
Vi människor gillar att tillskriva personligheter till olika yrken. Bankpersonal är tråkig, författare är svala och intelligenta, frisörer är banala. Bland de konstnärliga yrkena är skådespelare det som anses mest korkat. Musiker, konstnärer, dansare och författare kan anklagas för att vara drömmare som inte förstår hur de ska tjäna pengar, men ingen förväntar sig att de ska vara dumma i huvudet. Men av någon anledning betraktas skådespelare som betydligt mindre intelligenta än sina kreativa syskon. Det har till och med funnits en uppfattning om att man blir en bättre skådespelare ju mindre intelligent man är (därav gästlärarens biblioteksattack). Hur kan detta gå ihop med att skådespelare hela tiden arbetar med att analysera, förstå och återge människans innersta väsen, ofta utifrån komplexa litterära texter? Är det verkligen fördelaktigt, eller ens möjligt, att göra detta utan att alls använda sin hjärna?
Idén om skådespelaren som den dummaste (och därtill mest egotrippade och syndiga) typen av kulturmänniskor har en lång historia. De tidiga kristna under romersk tid menade att teatern var syndens näste eftersom skådespelarkonstens själva kärna är att luras. Hundratals år senare, under realismens 1800-tal, kritiserades återigen skådespelare för att vara ytliga lögnare på scen. Alltsedan filmens genombrott har det skapats en sorts märklig kult kring filmskådespelare, där de visserligen idoliseras, men allt som oftast också betraktas som mindre vetande, vackra varelser distanserade från ”den vanliga människan”. ”Tomorrow, I want you to come to school like Marilyn Monroe”, la den amerikanska gästläraren till efter att ha avslöjat elevens stora last (att Marilyn Monroe eventuellt hade högre IQ än Einstein var såklart inte vad gästläraren menade).
”Inte ens jag, som sett så många kloka skådespelare, har kunnat skaka av mig känslan av att jag inte skulle kunna bli tagen på allvar som skrivande och tänkande person, om jag också är skådespelare.”
Dessutom har skådespelaryrket historiskt byggt på ett sorts lärlingsskap; skådespelareleven utbildades av en mästare som underförstått alltid visste bättre, för att därefter förväntas vara en marionett styrd av en regissör med egna, tydliga idéer som inte fick ifrågasättas. Kanske var det först med Bertolt Brecht under 1920-talet som skådespelare tilläts tänka; hela Brechts teatersyn är grundad i en förväntning på att skådespelarna förhåller sig med viss distans till sina roller för att kunna tänka kritiskt och analytiskt kring vad de berättar. Men trots hans stora inflytande på teatern under 1900-talet lever efterdyningarna av myten om den banala skådespelarpersonligheten kvar.
Spår av den har lyckats krypa under skinnet till och med på mig, trots att jag är uppvuxen i en teaterfamilj. En stor del av de vuxna jag mötte i min barndom var skådespelare, och jag kan inte komma på en enda av dem som jag inte tyckte var intelligent. Ändå har jag haft stora kval kring att jag både vill bli författare och skådespelare. Inte ens jag, som sett så många kloka skådespelare, har kunnat skaka av mig känslan av att jag inte skulle kunna bli tagen på allvar som skrivande och tänkande person, om jag också är skådespelare. Ibland har jag tänkt att jag måste göra mig av med den ena halvan av mig själv, men jag har inte kunnat välja vilken jag ska offra. Båda känns för smärtsamma att ta farväl av.
Kanske är det därför som renässansen alltid fascinerat mig; detta tidevarv då det ansågs eftersträvansvärt att ha flera strängar på sin lyra, och då en sann “renässansmänniska” förväntades ha såväl praktiska som teoretiska kunskaper. Det fanns ingen motsättning mellan att kunna recitera poesi med stor känslomässig inlevelse, vara en skicklig dansare och lösa svåra matematiska tal. Visst, kanske är det lite väl hårt och dessutom självgott att kräva av sig själv att vara ett renässansens universalgeni år 2024, men något i den där inkluderande blicken på människans hela spännvidd är ändå inspirerande.
”Vi verkar ha väldigt svårt att föreställa oss en intellektuell människa som också är i kontakt med sina känslor och sin kropp.”
Men jag vill inte skriva denna text som ett självcentrerat terapisamtal – nej, det som gör denna fördom om skådespelare intressant, är att den säger något större om hur vi inte kommer bort från att se kropp och hjärna, känsla och tanke som totalt åtskilda delar av människan. Myten om den icke-intellektuella skådespelaren bottnar alltså i något allmänmänskligt långt bortom teatersalongens väggar. Vi verkar ha väldigt svårt att föreställa oss en intellektuell människa som också är i kontakt med sina känslor och sin kropp. En universitetsprofessor som är vildast på dansgolvet eller en elitidrottare som har bokhyllor från golv till tak hemma verkar lika svårt att föreställa sig som att universum är oändligt. I teaterns värld har man talat om “det konstnärliga huvudet” och då syftat på alla inblandade i skapandet av en föreställning, förutom skådespelarna. De var väl för mycket kropp och känsla för att få vara med i det där huvudet, som skulle bära på alla geniala idéer. Skådespelarnas uppdrag var bara att likt marionetter lyda vad huvudet sa till dem.
Kanske som ett resultat av denna dualistiska syn på människan, har teoretisk och praktisk kunskap alltför ofta ställts i ett motsatsförhållande till varandra – vilket i sig kan vara ytterligare en förklaring till varför skådespelare länge ansetts mindre intelligenta än andra konstnärer. Skådespelaryrket har historiskt ofta betraktats som ett hantverk jämfört med exempelvis skrivande eller musicerande. Och att hantverk i sin tur anses mindre intelligent än teoretisk kunskap, får väl sägas vara ett resultat av just den där uppdelningen mellan det kroppsliga och det mentala. Någonting som utförs med hjälp av kroppen är alltid lite simplare, lite smutsigare, lite lägre stående än det som skulle kunna utföras av en svävande hjärna utan lekamen. Kanske bottnar det i religiösa föreställningar om kroppen som syndig, kanske i något annat.
”Synen på skådespelare som ’dumma’, är därför den perfekta illustrationen av vårt oförstående inför det faktum att det inom varje människa ryms en spretig helhet.”
Att skådespelare och dansare sexualiserats betydligt mer än andra konstnärer måste bero på att vi skapar med våra kroppar. Och kroppen, i egenskap av hangar för sexualiteten, har vi därmed svårt att se som ett tänkande organ. Skådespelerskor och prostituerade har ofta setts som nära besläktade; båda kopplades till sena kvällar, båda utförde ett arbete som man betalade för att ta del av, båda kritiserades för att tjäna sitt uppehälle på att låtsas. I vissa epoker var det också vanligt för skådespelerskor att ha båda yrken.
Synen på skådespelare som ”dumma”, är därför den perfekta illustrationen av vårt oförstående inför det faktum att det inom varje människa ryms en spretig helhet. Skådespelare använder flera av dessa spretiga delar samtidigt – tanken, känslan, kroppen – och det är det som är så svårt för oss som mänsklighet att acceptera. Den spretiga helheten i människan har fått döljas, tuktas, tvättats, ibland har en av delarna accentuerats på bekostnad av en annan. Trots att filosofin under 1900-talet alltmer gått mot en syn på kropp och kunskap som sammanlänkade, finns det fortfarande de som blundar för den intellektuella delen av skådespelarkonsten, och skrattande beskriver yrket som något man bara lämpar sig för om man enbart har spring i benen och ett gigantiskt ego. “Ljug inte om att du vill bli skådespelare för att du vill berätta, erkänn att du bara vill stå i centrum!”, fick jag en gång höra.
Kravet på skådespelaren som en icke-tänkande marionettdocka har dock förändrats drastiskt de senaste 15 åren. Idag är det exempelvis mycket vanligt att skådespelare också är verksamma som dramatiker och regissörer. Den höga arbetslösheten i branschen gör det praktiskt och nästan nödvändigt att ha flera olika scenkonstnärliga yrken, för att kunna skapa sina egna arbetstillfällen.
”Teatern tycks sträcka ut en hand mot vetenskapen och akademin, och alla inblandade i en föreställning förväntas vara en del av det arbetet, inte bara de stora hjärnorna Regissör och Dramatiker.”
Detta skifte syns redan på utbildningarna, där vi studenter nu uppmuntras och tränas i att kunna utveckla egna projekt och tänka kritiskt, med ett mer kollektivistiskt tillvägagångssätt. Vi ska fungera i en ensemble snarare än vara ensamma stjärnor. Devising, en metod som innebär att hela ensemblen skapar föreställningens innehåll tillsammans under repetitionsperioden, ofta utan ett färdigt manus, har blivit mer och mer populärt de senaste åren. I och med det behöver dagens skådespelarstudenter vara beredda på att kunna göra mer än bara det vi blir tillsagda av vår överordnade regissör. Vi uppmuntras att go to the library. Idag har dessutom en kandidatuppsats smugit sig in på Teaterhögskolorna, och ute i branschen är ord som ”labb”, ”undersökande” och ”forskning” tongivande för att beskriva olika teaterföreställningar.
Teatern tycks sträcka ut en hand mot vetenskapen och akademin, och alla inblandade i en föreställning förväntas vara en del av det arbetet, inte bara de stora hjärnorna Regissör och Dramatiker. Kanske är det fortfarande ett tecken på att vi inte lyckats tvätta bort den orättvisa blicken på praktisk kunskap som mindre beundransvärd än teoretisk, att scenkonsten i denna tid av kulturförakt lånar sitt nya språk från vetenskapen, som har högre status.
Men oavsett befinner vi oss alltså i ett förändrat teaterlandskap där den gamla bilden av den icke-tänkande skådespelaren rent av är opraktisk för det konstnärliga arbetet. Och om vi ska tänka positivt, kanske detta är ett tecken på att vi till slut, efter all denna tid, börjar komma till ro med hela oss själva. Kanske är det faktiskt möjligt att greppa att människan är både tänkande, kännande och kroppslig på samma gång. Kanske är det äntligen dags för renässansmänniskans renässans.
