This Is Why

Paramore

En stor press på folk i kreativa industrier är att “stay relevant”. De måste utvecklas – för att undvika att bli kallade uttjatade, tråkiga eller något en växer ifrån.

Flera av banden som oroliga barn i början på 10-talet lyssnade på väljer att inte utvecklas. Därför kan vi idag lyssna på blink-182s singel från 2022, Edging, där 46-årige Tom DeLonge sjunger “I’m a punk rock kid”. På deras senaste skiva döpte sångaren och basisten Mark Hoppus, strax 50 år, en låt till On Some Emo Shit – det finns väl inget mindre punk än det?

Paramore är däremot bra på att utvecklas. Förra gången de släppte ny musik, våren 2017, förvånade det kända emobandet med syntar och pastellig 80-talsestetik. Sedan dess har ingen ny musik släppts, och när bandet har diskuterats online har det istället handlat om varför tidigare bandmedlemmar inte längre är välkomna i gruppen. Idag består bandet bara av tre personer: sångaren Hayley Williams, trummisen Zac Farro och gitarristen Taylor York. Enligt Hayley Williams beror förlusten av de två tidigare bandmedlemmarna på deras åsikter om HBTQ-personers rättigheter – en av dem ska ha jämfört homosexualitet med pedofili. Paramore tolererar inte dogmatiska religiösa eller politiska åsikter som gör att LGBTQ-vänner, fans eller familj känner sig övergivna, skrev Williams 2020, i en nu raderad tweet.

Bandet har alltså inte bara förändrats musikaliskt under åren, utan även politiskt. De kallar sig “genre-fluid”. De menar att punken representerar icke-vita och HBTQ-personer, och samtidigt som bandet förändras på de sätten har Williams kraftfulla röst och punkens attityd kontinuerligt kvarstått på samtliga album.

Det är därför inte förvånande att deras nya album både påminner om och skiljer sig från bandets tidigare musik. This Is Why liknar bandets äldre punkrock i attityd, skrikiga sång och råa instrument, men verkar också haft stort inflytande av Williams solokarriär. Trots bandets tystnad de senaste åren har sångaren själv skapat musik i en distinkt stil där postrockens disortade ljud, orolighet bakom noterna och släpiga sångteknik sticker ut. Samma inslag finns även på This Is Why. Postrocken klär dem, och Williams röst låter intressant, men för lyssnare som vet hur väl hon kan använda sin röst känns det stundtals antiklimaktiskt här.

På Spotify säger bandet att albumet är en kulmination av många “lessons learned” under de senaste fyra-fem åren. Musiken vill skildra den överväldigande känslan av tunga sociala och politiska händelser i världen, samtidigt som individen måste hantera personliga problem. Det stressade stråket går att höra genom låtarna. Liksom ilskan.

Jämfört med tidigare album känns ilskan dock mer seriös. Mer djupt frustrerad än vilt förbannad. Textmässigt har bandet gått från Riot!-albumets “kvinnan du gillar är en hora, jag är inte som hon” till This Is Whys “lyssna på din läkare”. Självklart är det i linje med samhällets värderingar (“Not like other girls”-tjejen är död) och är inte Paramores egna förtjänst, men oavsett känns det fräscht – och vuxet. Riot! från 2007 är fortfarande ett otroligt album, men nuförtiden känner jag igen mig mindre i “And we’ve got time on our hands” och “Let’s make this last forever” från Hallelujah än “I was just so tired” (Running Out of Time) och “In a year, I’ve aged one hundred” (C’est Comme Ça). Det känns som att bandet och jag har åldras ihop. Det är vackert.

Trots att bandet sömlöst tar sig an den nya riktningen finns det dock inslag som hindrar mig som lyssnare att bli tokförälskad i albumet en första, andra eller tredje lyssning. Både ljud- och textmässigt är albumet stabilt, men sticker aldrig ut från sig självt. Jag blir aldrig överraskad, aldrig provocerad eller förtrollad av en textrad. Låt efter låt presenterar dilemman som hade kunnat beskrivas som väldigt “millenniala”. Runt trettioåringarnas rädsla för att vara moraliskt felaktiga, den medvetna romantiseringen och att ha ont i ryggen.

Man kan argumentera att Paramore förändrats för mycket eller för lite – om man själv förändrats för mycket. Själv är jag stolt över vägarna mitt barndomsband tar, imponerad av hur de vågar ta sig an olika genrer och estetiker men ändå behålla sin kärna, och glad att 80-talsperioden är över. Men trots att This Is Why är ett stilistiskt genomtänkt album och en spännande utveckling i Paramores diskografi är det inte Paramores bästa. Det visar inte på mod eller kreativitet i den utsträckning en hoppats på – och som äldre lyssnare vet att bandet besitter.