Sweet, Simple and Smiling

Kacy Hill

Den amerikanska artisten Kacy Hill smälter samman kontemporär musik med 80-talspop på hennes tredje album Simple, Sweet and Smiling, men bakom den ytliga titeln döljer sig en tvetydig glädje. 

Öppningspåret I Couldn’t Wait sätter tonen perfekt från början och målar upp det soniska landskapet med drömska saxofoner och syntar som varmt omfamnar den ljuvliga pianoballaden. Seasons Bloom fortsätter i samma anda med ännu en detaljerad och rik produktion fylld av instrument som flyter in och ut genom låten. The Right Time är mer fartfylld med svängiga trummor, hackig bas och en vass refräng där artistens röst skiner igenom med en vacker efterklang. Något som genomsyrar albumet är den vackra sångrösten som stundtals smälter samman med den milda och luftiga musiken, och när det väl händer låter det magiskt.

Halvvägs genom albumet sjunger artisten om en drömlik promenad på Walking at Midnight, en anthem för alla dagdrömmare. Refrängen lyder “So I’m walking at midnight, Can’t tell what’s real or in my mind / And now I’m walking at midnight, Like an arrogant type” och även om melodin är snarlik Walking in Memphis så skippar Hill den sentimentala hemstadskänslan som Marc Cohn sjunger om i sin låt. Därefter följer So Loud som skriker 80-talspop rakt igenom, där instrumenten är som plockade ur gamla hits från årtiondet. Basen låter som något från Graceland av Paul Simon och synten från valfri Chicago-låt, men om de ikoniska instrumenten fretless bass och Yamaha DX7 faktiskt använts eller inte är något som bara producenterna och artisten vet. Oavsett låter det autentiskt och inte karikatyristiskt, och i en tid där denna typ av sound är trendigt lyckas Hill och sina medskapare sticka ut från mängden med låten.

Caterpillars och Mochi’s Interlude bryter mönstret med två av plattans mest avskalade låtar, men inte helt utan nackdelar. Den sparsamma produktionen lämnar utrymme för den simpla texten att få skimra och det långsammare tempot är en härlig kontrast mot föregående spår – om det inte vore för den skarpa övergången från det breda ljudlandskapet till det minimala. Även på den mer pompösa Easy Going sker detta plötsligt, men låten lyckas ändå stå på egna ben. Rytmiska gitarrer och dova syntar ackompanjerar den trallvänliga refrängen där artistens röst passar in perfekt mellan instrumentens toner. Låten fångar dessutom plattans ambivalenta känsla när Hill förklarar “It’s not that I’m sad or anything” till en varm och somrig instrumental bara för att senare sjunga “Screaming, I just wanna feel fine”.

Mot slutet sjunger Hill över låten The Stars som lever upp till titeln med sitt glimrande beat och poetiska text. Till sist konkluderar artisten albumet med Another You, en tårfylld ballad över en sorgfri gitarr som innehåller albumets mest känslosamma text, “I’ll see you tomorrow, fresh in the morning / Know it will be better, ‘bout time that I felt it / I know it sounds like, such a lie, believe me this time” och samtidigt som textens sista rader ringer ut möter låten ett abrupt slut.

Simple, Sweet and Smiling är både simpel, söt och glad med sin eleganta och välgjorda musik, men mellan dess toner finns en invecklad ambiguitet, fylld av melankolik och ångest som finner sin väg in i texten. Albumtiteln känns mer som en dröm, ett hopp om att finna den kompromisslösa lyckan i livet, och även om den kanske inte ens existerar, så lovar Hill sig själv att det är värt ett försök.