Pompeii

Cate Le Bon

Inför skapandet av sitt nya album ställde Cate Le Bon frågan “Hur gör man musik som låter som en målning?”. Svaret är Pompeii, artistens sjätte studioalbum som blandar delar av hennes tidigare rockinfluerade sound på ett mer surrealistiskt och experimentellt vis än innan.

Ett klingande ljud, likt en kyrktornsklocka inleder öppningslåten Dirt on the Bed som sakta blåser luft i projektet med saxofonens andetag. Det vemodiga ljudlandskapet passar perfekt till den ödesdigra albumtiteln Pompeii som refererar till den italienska staden som begravdes i aska efter ett vulkanutbrott 79 år efter vår tid. Moderation kontrasterar genom att ingjuta en rejäl dos av glädje med glittriga gitarrer och en trallvänlig refräng. Låten känns radiovänlig utan att uppoffra sin komplexa personlighet. En definitiv vinst för avantgarde-pop som förhoppningsvis kan smyga sig upp på topplistan. 

Texterna må vara en aning kryptiska, även om själva innehållet i sig inte upplevs som särskilt komplicerat, blir det en aning förvirrande på vissa låtar som French Boys vars kontext förblir ett mysterium. Det är som att slungas in i ett klassrum, halvvägs genom en föreläsning om ett ämne man har noll kunskaper inom, vilket självklart leder till många frågor. Denna låt handlar ironiskt nog om missförstånd, i versen sjunger Le Bon om “French boys, take the time away” och “I sense what they are saying” tills refrängen kommer och hon motsäger sig själv med “I’m never gonna understand them”. Den förvirrande kontexten agerar i fördel till textens innehåll och tematik, vilket gör att det hela blir som något slags invecklat spratt. Det är som en paradox, en gåta utan svar vilket leder till albumets surrealistiska inslag. 

Även om albumet har en väldigt tydlig koppling till det förflutna så är nuet minst lika viktigt. Den historiska referensen till Pompeji kan tolkas som en varning och metafor för den pågående klimat och pandemikrisen. Titeln hintar om nuvarande och framtida problem. Vare sig det är ett influensavirus, krig eller naturkatastrof som drabbar oss, påminner artisten att där det finns ondska, finns det även godhet. Hon gestaltar detta på titelspåret Pompeii som beskriver tomheten, men som också hintar om en guldkant. Le Bon sjunger “Get dressed, you’re a mess” och fortsätter att beskriva något slags surrealistisk och mardrömslik vardag där hon drömmer om staden och dess katastrofala vulkanutbrott. Dock verkar hon finna tröst och trygghet i denna dröm när hon förklarar “Every fear, every fear that I have, I send it to Pompeii”. Musiken är som mörkret, med sin halvtrippiga aura bestående av udda syntar som böjer kring Le Bons hoppfulla ord, vilket ingjuter texten med tillräckligt ljus för att inte slukas av tomheten helt.

Running Away fortsätter att bygga på det redan invecklade ljudlandskapet med en grå instrumental som sakta, i sin egen takt, samlar på sig mer och mer färg. Musikmässigt låter det som något från David Bowies gamla platta Scary Monsters (And Super Creeps) utan att vara en clichéartad copycat. Le Bon urskiljer sig med ett mer disciplinerat och inramat sound jämfört med Bowies tendens att tänja på gränserna med sin animerade sång. Det är en smakfull hyllning som blir uppenbar mot slutet av låten när den lindar in sig i ett kortvarigt virvel av saxofoner, sång och taktfasta trummor. Det hela är över i ett ögonblick. Innan lågan hinner blossa upp till en ordentlig eld, kväver Le Bon ljuset och går vidare till nästa låt Cry Me Old Trouble. Den inleder med distade gitarrer som ramar in låten likt ett porträtt. Efter att saxofonen börjar spela och Le Bon börjar sjunga, smälter instrumentalen tillsammans och bildens kanter suddas ut.

Det är med en hårfin precision som Le Bon utnyttjar detta knep. Stundtals försvinner man bort i den förvirrande instrumentalen men det är inte nödvändigtvis någonting negativt. Musiken ber sällan arrogant om all uppmärksamhet och likaså med texten. Det gör det lätt att sväva bort i tankarna bland vissa låtar, speciellt när man så sällan har något att greppa tag i. Det är lite som att albumet tvingar dig att tänka och stänga av hjärnan på samma gång. Remembering Me är en av de få låtar som misslyckas med att behålla intresset helt och hållet; musiken lyckas inte urskilja sig själv från föregående låtar, vilket gör att den snabbt glöms bort. Ironiskt av en låt som talar om att minnas.

Lyckligtvis vänder vinden på albumets sista låt Wheel som avslutar i ett lugnt och avslappnat tempo. Som en tryckare, den sista dansen innan det är dags att säga hejdå, tar Le Bon sin tid att säga allt hon vill innan det är försent. Denna gång mer tydligt än innan: “I do not think that you love yourself /  I’d take you back to school / And teach you right / How to want a life / But, it takes more time then you’d tender” delar hon med sig innan hon försvinner in i refrängens melodi. Denna gång känns det som att artisten talar direkt till en, utan någon komplicerad metafor att dölja sig bakom, vilket gör att språket känns så innerligt personligt. Känslorna bubblar fram och samtidigt som man börjar förstå sig på helheten är plötsligt låten och albumet slut. Man lämnas utan svar, med massa frågor kvar att ställa.

Mitt i detta förvirrande tillstånd, återkommer man till den första frågan. Låter artistens musik som en målning? Svaret känns inte lika relevant längre. Att lyssna på Pompeii handlar mer om att ställa frågor och reflektionen som följer. Är man en optimist eller pessimist? Är glaset halvtomt eller halvfullt? I samband med den fortfarande pågående coronapandemin och farliga klimathotet ber hon oss att blicka tillbaka till Pompeji. Hon påminner oss om tomhetens hopplöshet, men också om att ljuset är precis runt hörnet.