Music of the Spheres

Coldplay

Senast vi hörde från Coldplay var det på det för dem ganska okonventionella dubbelalbumet Everyday Life från 2019, ett album som ganska gravt rörde sig från den kulörta poprocken som vi vant oss vid under de senaste åren. Trots bandets första Grammy-nominering i tungviktskategorin Årets album på över tio år, kom det att bli en jämförelsevis tyst framgångshistoria. Men det verkade inte heller vara tanken i och med att bandet experimenterade ordentligt med teman och genrer. Uppfriskande tyckte en del fans, varpå en del fans förmodligen inte ens märkte att de släppt nytt.

Kanske saknade Chris Martin och gänget hypen som brukar cirkulera kring deras releaser. I maj släpptes singeln Higher Power, och att Max Martin varit med och producerat låten skulle inte förbises av någon med ett socialt medium nedladdat i mobilen. Under sommaren annonserades det nya albumet Music of the Spheres med svensken som exekutiv producent, och så småningom uppdagades rykten om en låt med det koreanska pojkbandet BTS. Ryktena infriades och My Universe släpptes; trots ett ganska ordinärt sound var hiten ett faktum och Coldplay kammade hem sin andra etta på amerikanska Billboardlistan någonsin efter Viva La Vida. Om det var låtens eller BTS förtjänst är såklart svårt att sia om, men det mesta lutar åt det senare.

Albumet inleds med introt Music of the Spheres, men som på streamingtjänster utgörs av en planetemoji – ett element som återkommer på albumet. Den atmosfäriska, ambienta ljudbilden avbryts med en nedräkning och resan tar sin avfärd med Higher Power. Singeln sprudlar av syntar, arenakänsla och en härligt familjär Coldplay-aura som är svår att stå emot. Humankind fortsätter på arenarockspåret, men här ger syntarna tillsammans med bas, gitarr och trummor istället ett lite dassigare intryck. Låtens svaga budskap om mänskligheten avslutas med den gulliga, men ännu svagare ordvitsen “We’re only human / But we’re capable of kindness / So they call us humankind”. Därefter följer dock ett hänförande outro som hade kunnat utgöra en något mer intressant och framåtsträvande kärna för låten, men vi slungas istället vidare genom ett till emojimellanspel (Alien Choir heter detta tydligen), och Let Somebody Go med Selena Gomez.

Ett av Coldplays signum har sedan begynnelsen varit popballaden. Chris Martins röst är ett unikt instrument i sig, och behöver sällan mer än ett piano eller en synt samt ett tryggt och stadigt beat för att glänsa. Let Somebody Go gör dock honom och trenden en rejäl otjänst – för Chris Martin har nog aldrig låtit så anonym som här. Konceptuellt stämmer texten snyggt in med rymdtemat, men oj vad anonyma melodier. Selenas mjuka röst funkar helt okej i versen, men blir i låtens högst antiklimaktiska klimax helt överröstad av Martin vilket tyvärr gör hennes medverkan rätt obetydlig. Human Heart, eller emojihjärtat, spinner vidare på det lågmälda men når en mycket mer tillgänglig innerlighet med det vocoderliknande arrangemanget. Underbarnet Jacob Collier samt R&B-gruppen We Are KING bidrar till låtens vackra, klangfulla vakuum och blir som en återställare, ett behövligt andetag syre innan albumets andra halva rivstartar.

People of The Pride är det rockigaste spåret på Music of the Spheres, och även om det upplevs något malplacerat är det ett välkomnat inslag. Spåret känns som en uppenbar Muse-hommage, men om man som undertecknad är svag för denna sorts elgitarrhook är det svårt att hamna snett. Lyriskt framgår det i slutet av låten att Coldplay försöker sig på någon typ av queeranthem, men People of the Pride kan vara det mest straighta försök till detta som hittills dokumenterats. Texten är tillräckligt vag och straight oförgargerlig för att den ska flyga de flesta över huvudet, men jag köper det. Med det sagt kanske världen har fått sig sitt första ofrivilliga queer-ally-anthem istället?

Vad som verkar som en rivstart blir snarare ett undantag som bekräftar regeln på Music of the Spheres. Max Martin har bevisligen inte pushat bandet i någon särskild riktning, utan bara förverkligat bandets ambition att göra… pop. Det är fint, snyggt, ja till och med bländande vackert vid flera tillfällen; samtidigt låter det exakt som hur soundtracket till dataspelet Spore skulle låta om det gjordes idag. Vilket är märkligt, för varför använda sig av en världens mest framgångsrika producenter enbart för att infria förväntningar? Det fantasieggande konceptet har främst agerat emojiklädd skrud för ett gäng låtar som egentligen hade gjort sig lika bra på A Head Full Of Dreams och Mylo Xyloto. My Universe är en av dem låtarna och har den tydligaste refrängen på albumet. Samtidigt som det är ett gulligt samarbete med BTS, framstår låten främst som ett kalkylerat försök till att snygga till albumets streamingsiffror – ett sant halvvägsmöte, men som ändå resulterar i en ganska självklar hit. Coloratura avslutar rymdfärden, och trots ett härligt potpurri av klassiska Coldplay-element bör det vara olagligt att avsluta ett album med en tio minuter lång låt. 

Även om Coldplay är sitt sound troget, fanns det förhoppningar om mer bortom horisonten. Kanske blev det senaste albumet Everyday Life en påminnelse om hur bekvämt det är i den kommersiella bubblan, och hur lockande det är att skyla stil över substans. Inget fel med det, men då finns det betydligt mer slagkraftiga album i Coldplays repertoar. Samtidigt är Music Of The Spheres som den tredje och nödvändiga avslutande delen i en trilogi – med den omöjliga uppgiften att knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. Som väntat lyckas den inte riktigt, trots ett välproducerat försök.

Bästa spår: People of the Pride, Human Heart