Mentor

Annika Norlin

Den jämtländska musikern, författaren och journalisten Annika Norlin började sin musikkarriär under artistnamnet Hello Saferide, ett musikprojekt som hon debuterade med 2005. Två år senare gjorde hon sin svenskspråkiga debut under namnet Säkert! med singeln Någon gång måste du bli själv. Hon tog de stora och små scenerna med storm och gjorde samarbeten med andra svenska musiklegender som Jakob Hellman och Jens Lekman. Hon har vunnit en drös priser, inte bara för sitt musicerande, utan även för sitt skrivande. År 2020 debuterade hon med sin uppmärksammade novellsamling Jag ser allt du gör. Efter att ha jobbat parallellt med dessa två projekt i ett flertal år släpper hon äntligen musik under sitt eget namn.

Albumet Mentor består av tolv spår, första halvan är på engelska och den andra halvan på svenska. Det inleds med låten Darkest Shade of Dark, ljudbilden är akustisk och textbaserad. Lyssnaren förs in i albumet med en direkt varm känsla i bröstet, stråkar, blås och en mild kör stämmer in mot låtens slut. Låten känns som en klassisk avslutande låt, på grund av dess uppbyggnad och eufori, men funkar lika bra som en första låt. Den glada stämningen följer in i nästa låt Hydra, som för tankarna till Talking Heads låt Nothing but Flowers. Det känns som två låtar i en, den dansiga sprudlande ljudbilden och den eftertänksamma texten. I den reflekterar hon om hon gjort livet rätt, om hon tagit konsten seriöst tidigare; var hade hon varit då? Det finns något lekfullt och ironiskt i Norlins låtskrivande, tunga ämnen närmas med en sån fingertoppskänsla. 

Låt nummer tre, The Woods, är finurlig och låter som en ström av tankar, texten är pladdrande och ofiltrerad. Musiken är mer elektronisk med syntar och en dovt dunkande bas. Norlin berättar i en intervju med Sony Music att det inför det här albumet inte fanns en övergripande tanke, utan att albumet mer skulle likna ett blandband. Vilket märks, och uppskattas. Annika Norlin är som en skepnadsskiftare som klarar av alla skepnader. Spåret Tonight har tydliga spår av Hello Saferide, med det svängiga och raka pianot. Låten som albumet är döpt efter är lugn men stegrande, Mentor smyger sig på en. Vid första lyssningen försvinner den lite i mängden, men efter några lyssningar etsar sig den verkligen fast. 

Den engelska halvan avslutas med Alien, en kul och upbeat låt med en hoppfull känsla. Klivet från denna till den svenska halvans första låt Pengar är stort, tystnaden i pengarna är högljudd. Ett ekande piano och Norlins röst är nära, texten är vardaglig och medveten. Pengar är en finstämd låt om att tillhöra, fylld med dramatiska stråkar. Låt nummer åtta slår till hårt, redan vid första ton. Mitt gäng kan vara albumets bästa spår i all sin enkelhet. Som en visa eller psalm sjunger hon om tryggheten och vännerna, det som alltid varit och aldrig får ändras. “Stjärnorna på himmelen / Ta hand om mitt gäng / Lys upp deras steg och hjälp dom / Dom vet inte vad dom gör / Det är det ingen som gör”. Annika Norlins musik är som ett eget språk som kommunicerar med något i lyssnaren som annars är svårt att nå. Denna låt är nostalgisk och besitter samma effekt som skolavslutningslåtar; lyckan och ledsamheten möts här. 

Vita frun är klassiskt Norlinsk, snabba trummor och snabba ord. Återupplivar Säkert!s dängor som Sanningsdan och Vi kommer dö samtidigt. Detta format är ett säkert kort (pun intended), ändå fastnar inte denna lika mycket som andra på albumet. Avtryck i sin tur känns som att den är sjungen genom bitande tänder, tonen är glad men orden ilskna. Norlin sjunger om någon i det förflutna, frasen “Du säger Honung handlar väl om mig / Ja sa inget / Men här är en låt till dig”. Denna låten är ett fuck you-finger i ett catchy format – kaxig och slående. 

Vi börjar närma oss slutet med låten Kroppen som en skål, och sorgen är tung. Hjärtat som smulas i bröstet ord för ord, “När du öppnade hennes skjorta / Var du en upptäckare då?”. Viljan att förlåta allt för att få behålla den man älskar, byta ut sitt välmående för att vara med den man älskar; ett brott mot sig själv. Ljudbilden speglar samma sköra, vemodiga känsla. Sen når vi albumets sista låt, Den sista, som är ett samarbete med Mattias Alkberg. Låten handlar om kärleken, den som är evig, tråkig, äcklig, underbar, odödlig, rå. Orden är få och säger mycket, hon lyckas komma åt brännpunkten om och om och om igen. 

Mentor är en väldigt bra representation och samling av Annika Norlins musikalitet. De engelska låtarna är lekfulla och dansvänliga med genomtänkta texter. Även fast det blir några repriser i ljudbilderna slår inte låtarna ut varandra. I den svenska halvan får vi komma riktigt nära, det är något som befriande med Annika Norlins musik. Tvåspråkigheten känns naturlig, det är som att hennes tidigare alias möts och får sammansmältas här. Landskapet av hennes ord är en fröjd att utforska, man skulle kunna stanna där för evigt.