Recension: Last Night in Soho
Efter fyra år återvänder Edgar Wright med hans senaste film Last Night in Soho. Efter att Baby Driver imponerat mer på den gemene publiken än vad den lyckats göra med hans kultföljelse, siktar komediauteuren på att göra båda sidorna lika besvikna. Vad som säkert måste kännas nytt och spännande för regissören blir en unik men platt film för tittaren.
Last Night in Soho följer den aspirerande modedesignern Eloise (Thomasin McKenzie) från det lantliga Redruth till storstaden London. Som en nyantagen modestudent måste Eloise hantera Londons farliga män, saknaden av sin bortgångna mor och sin mobbare till rumskamrat. Vardagen ser tuff ut för vår hjältinna, men som tur är kan hon fly bort under natten. Varje gång Eloise slumrar till så vaknar hon upp som Sandie (Anya Taylor-Joy); en klassiskt skriven femme fatale från 60-talet. Sandie blir Eloises undanflykt eftersom hon lever det perfekta livet hon aldrig haft. Tills en dag då Eloises drömmar visar Sandie bli mördad. Den sagolika resan tar en mörk vändning och Eloise blir fast besluten att lösa mysteriet om mordet.
Det förflutna kontextualiseras på nytt i Wrights senaste tillskott av genrebrytande filmer. Hälften kärleksbrev till 60-talet och hälften kritik mot nostalgikulturen bidrar till den mest utstickande filmen i regissörens filmografi. Bristen av komedi och hanteringen av mer dystra ämnen som övergrepp är nya vatten för Wright, och med sin nya inriktning släpper han taget om sina gamla sätt att skapa film.
Tematiskt tar Wright nya risker med Last Night in Soho, samtidigt som han testar på nya visuella tekniker. I nästan alla sina tidigare verk tar Wright ett postmodernt perspektiv på en genre för att sedan kunna dra ut mattan under fötterna på tittaren genom att byta genre. Exakt detta görs här, inte bara en gång, utan hela två gånger. På ett koherent och skickligt vis går Last Night in Soho från en coming of age story till ett mördarmysterium till en paranormalrysare. Det resulterar till 116 minuter där tittaren aldrig får en tråkig stund och där varje twist aldrig ses komma i förväg. Men drivet att hålla tittaren ovetandes fördunklar ibland filmen och lämnar tittaren med flertal obesvarade frågor. Hur fungerar Eloises paranormala förmåga? Varför kan Eloises hyresvärd också se spöken? Och varför visar sig några av Eloises visioner vara sanna och andra inte? Last Night in Soho må vara fylld av fantastiska moment, exceptionella filmtekniker och genuint läskiga bilder men helheten är lite slarvigt ihopsatt. Något som kunde varit en fantastisk film blir endast en godkänd film tack vare den okonsekventa kvaliteten.
Wright är en extremt stilistisk regissör som tillämpar flera signaturgrepp i skrivandet, filmandet och klippningen och i varje film ser vi hur han försöker sig på nya sätt att visuellt berätta en film. Vare sig det är hans sluga sätt att skriva in ledtrådar tidigt i hans filmer (Shaun of the Dead), eller hur han filmar med specifika låtar och tempon i huvudet (Baby Driver), eller hans snabba takt att berätta så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt (bokstavligt talat alla hans filmer). Försök att implementera dessa troper och signaturdrag finns här och där i Last Night in Soho, men på ett mindre engagerat vis. Ledtrådarna här består av snabba bilder på nyhetsartiklar. Musik används mer traditionellt som i dansscener. Den kända klipptekniken Wright använder för att visa byte av tid och plats inträffar endast en gång även utan samma inlevelse.
Eloise är dock en av Wrights bästa karaktärer och det är mycket tack vare hans nya kollaboratör Krysty Wilson-Cairns, som bidrar till den första kvinnliga protagonisten i Edgar Wrights galleri. Tillsammans med Anya Taylor-Joys, Matt Smiths, Michael Ajaos och den nyligen bortgågna Diana Riggs karaktärer har filmen en dynamisk och mångfaldig ensemble. Varenda en av dessa karaktärer bidrar med en unik färg på canvasen, men likaså finns platta och parodiska roller så som chauvinisten “Silver Haired Gentleman” (Terence Stamp) som förföljer Eloise, eller den olidligt stereotypa mobbaren Jocasta (Synnove Karlsen). Det hela känns halvdant och man kan tycka att filmen hade gynnats av ett tightare manus med fokus på färre roller.
Narrativet Wright och Wilson-Cairns kokat ihop är dock ett spännande sådant. De inleder med en romantisk blick på 60-talet och målar upp en nostalgisk sagovärld på ett enastående vis. Man brukar säga att nostalgi är en förförisk lögnare. Detta klingar sant här både metaforiskt och bokstavligen i filmen. Last Night in Soho gestaltar en välkonstruerad kritik mot den sexistiska och våldsamma tid vi idag så ofta romantiserar. Genom att vända på könsroller, motsäga förväntningarna på filmspråket och gestalta ämnen som psykisk ohälsa, nostalgi och “victim blaming” har författarduon skrivit en aktuell, nyskapande och modern kritik av det förflutna.
Det finns mycket att peta och klaga på här, mest för att ribban har lagts så högt. Men precis som filmen försöker förmedla så ska vi inte se tillbaka för naivt, utan istället blicka fram. Framför oss har vi en unik berättelse bland en massa remakes. En film vars innehåll vore lika tilltalande för 60 år sedan som den är idag och som kommer vara lika tilltalande om 60 år till. En film som sticker ut tack vare sina språkmässigt sällsynta bilder. En film som, precis som 60-talet, är långt ifrån perfekt, men annars helt okej.
