Kemtvätten

Markus Krunegård

I somras släppte Markus Krunegård det syntfyllda albumet TUTTI FRUTTI – från lokalen under sushin där han lyckades snudda pop-perfektion på låtar som Sentimental Attack och Sommartider hej! Albumet var en tydlig avvikelse från tidigare projekt i form av sitt genomgående syntpoppiga sound och avsaknaden av den gitarrfyllda indierock som artisten blivit känd för. Att inte blanda dessa två sounds i samma utsträckning som på tidigare album var dock planerat ända från början. Istället har han valt att göra två plattor med distinkta soniska personligheter. Detta har öppnat upp chansen för artisten att djupdyka i och utforska de två grundpelarna i hans egen diskografi: syntpopen och poprocken.

På sitt åttonde och senaste album Kemtvätten fortsätter Krunegård i samma disciplinerade anda och när han plockar upp sin gitarr och spelar på öppningspåret Rockin’ In A Free World, låter det rockigare än någonsin. Början är punkig med fartfylld gitarr och högljudd sång men snabbt skiftar ljudet från explosivt till lowkey. Etta sitta längst fram skildrar livet på turné: artisten facetimear sin mamma och undrar om folk kommer komma på hans gig samtidigt som han glider genom landet som en halvdeppig Jack Kerouac. Musiken är skojig och lustig vilket kontrasterar den interna dialogen som på papper låter mer nedstämd än dess komiska sång. På Lavidalokka sjunger artisten om den mer fartfyllda sidan av en rockstjärnas liv. Han klagar på sina vänner och säger “Känns som alla runt mig slutat dricka, blivit nyktra eller dödligt sjuka” och utbrister “Lavidalokka, livet utan stoppknapp” i refrängen. Det hela resulterar i en trallvänlig självreflektion om hur det är dags att växa upp och “sluta va lojal mot festen”.

Varför / Varför inte är en Beatles-esque ballad dränkt i reverb där Krunegård fortsätter att filosofera om livets stora frågor. William Shakespeare sa “To be, or not to be”, Markus Krunegård säger “Varför, varför inte?” i den drömska refrängen som gränsar till ett mardrömslikt tillstånd. Den otypiska produktionen klingar i en läskig ton som i kombination med den banala instrumentationen frambringar textens märklighet och resulterar i en av de mest udda låtarna i artistens katalog. Därefter följer den mer traditionella balladen Hela halva mig som känslomässigt beskriver en komplicerad relation tonsatt till en country-twang. I refrängen sjunger Krunegård “Hälften är mycket mer än ingenting alls, du får hela halva mig och allt jag inte kan”, och besvarar sedan den sårbara ärligheten med “Hälften av ingenting är mycket mer än ingenting alls, jag väntar på dig här jag ska ingenstans”. Det är en ömsint kärleksförklaring om lojalitet med en tårmild produktion och ljuvlig sång.

Halvvägs genom albumet stapplar energin på Bing Bong och Du kommer skratta åt dom. Även om låttexterna är intressanta är det inte tillräckligt för behålla lyssnarens intresse, speciellt efter så många föregående stillsamma låtar. Ett moln av tristess blåser förbi plattan men farten plockas snabbt upp igen på Stjärnor i trottoaren som är en klassisk Krunegård-låt, fast med en tvist. Drivande trummor och en dunkande bas sätter takten, en trallvänlig vers bygger upp mot en storslagen refräng men när den efterlängtade refrängen väl kommer, låter den mer som moll än dur. Det är ett smart val av struktur som gynnar låtens slut när han sjunger “Och vi gick sönder, och inget blir lika vackert” till följd av en atmosfärisk melodislinga som äntligen ingjuter låten med en efterlängtad smula hoppfullhet. Det är en liten detalj att ta för givet, strukturen för en poplåt är mer eller mindre detsamma, men Krunegård flippar på det hela till något som resulterar i en bakvänd och catchy banger.

Utöver den genomtänkta uppbyggnaden av låtarna finner även ett antal briljanta one-liners sin väg till lyssnaren. “Lyssnar på ballader, leker marry, fuck, kill” sjunger han i Varför / Varför inte och “Nu sitter jag och gråter i min källare med lokal, som jag hyrt för att kunna gråta mitt på dan” berättar han nedstämt i Lavidalokka. Utöver de tragikomiska textraderna briljerar även artisten på titelspåret Kemtvätten där han samlar alla sina låtskrivarverktyg för att konstruera en äkta rockabilly-banger. Den fragmentariska texten bortser från en tydlig och logisk röd tråd, den strävar efter att sätta ord på en känsla snarare än att realistiskt beskriva den. 

“Om jag fick välja skulle vi stannat kvar, på den där nattbussen aldrig klivit av / Fortsatt ner till Belize, salt i ditt hår / Du valde låtar, svåra jag aldrig hört / Och sånt radion förstört, utenatt och mörkt / Genom djungeln, sista ungdomen” och som sekvenser ur en romans beskriver versen delar av minnen, som flyter förbi lika raskt som låtens tempo.

Skivans näst sista spår Det är synd om mänskorna balanserar den återkommande tvetydigheten i albumets tema: optimism och pessimism. Musiken lyckas vara både lovande och tröstlös på samma gång och precis som pianot tonar ut i de sista sekunderna av låten, kryper ett kusligt industriellt ljud fram innan Kemtvättens sista låt Jag gör mitt bästa jag lovar avslutar plattan i ett nästan 10-minuter långt episk svall av gitarrer. Det dåsiga och förvrängda shoegaze-soundet är ett passande avslut på en så ambivalent platta som Kemtvätten och på samma sätt som tidigare låtar förvånat med komplex produktion och genialiskt låtskrivande, gör denna likaså.

Kemtvätten är något helt unikt i Markus Krunegårds albumbibliotek. Den är inte lika energifylld som Markusevangeliet, eller fullproppad som Lev som en gris dö som en hund. Den är inte spretig som Prinsen av Peking eller soniskt blandad som Mänsklig värme. Den har inte samma traditionella produktion som Rastlöst blod eller I huvet på en idiots storslagna ambitioner. Kemtvätten blandar det bästa från alla tidigare album och resultatet är ett av artistens finaste verk hittills. Albumet flödar av en dualitet som genomsyrar varje aspekt av text och musik där både det vackra och fula gestaltas. Helheten känns både oklar och tydlig på samma gång. Som att veta svaret men inte frågan.