JUNGLE

The Blaze

Guillaume och Jonathan Alric, de franska kusinerna bakom den elektroniska musikduon The Blaze, blev ett uppmärksammat namn på musikscenen redan innan debut-EP:n TERRITORY släpptes 2017. Året innan vann de nämligen UK Music Video Award för Best Alternative Video med musikvideon till låten VIRILE. Musiken och videokonsten förblir central i bröderna Alric skapande. Deras ambienta och filmiska musik har blivit känd för att lyckas fånga eufori och golden hour i tonerna. Efter släppet av albumet DANCEHALL 2018 har de varit tyst från duon på ett tag, och under pausen på fem år har Guillaume jobbat med sitt eget musikprojekt Enfant Sauvage och släppt albumet Petrichor. Nu släpper bröderna ännu ett album tillsammans under titeln JUNGLE.

Albumet består av tio spår med alla låttitlar i versaler, i vanlig ordning. Det inleds med låten LULLABY som består av viskande röster och skarpa trummor, tempot är smygande och stämningen drömlik. Ljud träder fram ur den vibrerande tystnaden när vi förs in i albumets andra låt CLASH som snabbt trappas upp till en distad och röjig danslåt. Pulsen slår och smittar av sig, det jämna tempot och intensiteten är väldigt dansvänlig. Men för en vardagslyssning krävs ett visst humör för att hänga med i det höga tempot. 

Även utan en ackompanjerande video är musiken väldigt visuell, den känns som gjord för komplettera en scen, en känsla, en stund eller en plats. Som låten DREAMER där den trådiga synten, den förväntansfulla uppbyggnaden och den ekande basen för tankarna till en plats av springande steg mot höga vågor, pölar av neon och hjärtat i halsgropen. Det är oundvikligt att inte bara lyssna utan befinna sig i vissa av spåren, musiken känns som ett recept för dagdrömmar. Vi kastas in i låten MADLY som inte håller tillbaka några krafter, lyssnaren förs in i låten med frasen “My love for you is on fire today” och en virvelvind av elektroniska syntar och trummor. 

Musiken ligger i gränslandet mellan soundtracket till den bästa indiefilmen du någonsin sett och bakgrundsmusiken för en hotellreklam. Ibland kokar det euforiska över och blir nästan överflödigt, det kan vara väldigt effektivt att känslorna sätts på sin spets men stundtals känns det alldeles för artificiellt med allt det pulshöjande utan något riktigt hjärta bakom. Det kan vara skönt att befinna sig i detta drömska musikaliska landskap men efter ett tag längtar man efter det fula och riktiga, något att grabba tag i. Man ser de leende ansiktena i reklamen men lämnas kvar med eftersmaken av att det inte är verkligt. 

Vi når hälften av albumet och känslan av att låtarna börjar smälta i varandra och blir som ett konstant ljud tar över, HAZE och den techno-klingande låten SIREN försvinner i vimlet, men man vaknar till lite under spåret LONELY. De muntra tonerna möter det sorgsna och skapar den friktion som man längtat efter. Samma gäller låten BLOOM där lyckan ligger tätt med smärtan och får låten att stanna kvar längre hos lyssnaren. Albumet avrundas med låten EYES där sången och texten för ovanlighetens skull får ta mer utrymme och avslutas sedan med spåret DUST som går från en mer ambient och lågmäld ljudbild till en explosion av distade syntar och hård bas. 

The Blaze är otroligt skickliga på det de gör, det går att peka ut en av deras låtar på bara några toner vilket är en positiv grej. Eller? Det känns som de har fastnat lite i det som har funkat för dem innan. Det är mycket som återanvänds från tidigare album, vilket får dessa låtar att kännas lite trötta. Musiken känns mer som en accessoar till det yttre, en komplettering för att förstärka något man är i eller har framför sig. Utan de yttre elementen kan låtarna inte riktigt stå på egna ben. Den kärna som funnits i brödernas tidigare album saknas här – det finns en kropp men inget kött och blod. Man längtar efter något som bränner till.