Hold

Wild Nothing

2010 debuterade Jack Tatum, mannen bakom aliaset Wild Nothing, med en hemmagjord LP vid namn Gemini som sådde fröet för indiepopens kommande år. Tatum visade att sovrumspoppen, med hjälp av lite klyftiga produktionstricks, kunde bli något mer än lo-fi-associationen som genren ofta förknippas med. Liknande artister som M83 och Ariel Pink visade likaså under det tidiga 10-talet att man kunde tänja på sovrummets gränser – plötsligt byttes de dova gitarrackorden ut mot storslagna syntslingor som sprängde taket. Nu är Tatum tillbaka med ännu ett försök för att se vad som går att återskapa hemma.

Hold är därför Tatums senaste popförklaring, ett album som hintar tillbaka till projektet Wild Nothings tidiga år. Hold skapades under pandemin, hemma istället för i lyxiga studior – ingenting som nödvändigtvis går att höra. Albumet har en proffsig och slät produktion som med sina bubbliga syntar tar en tillbaka rakt till 80- och 90–talet. Tatum inleder albumet med en riktig smäll med dansdängan Headlights On, som gästas av australiensaren Hatchie. Detta radarpar redovisar de bästa ingredienserna för en danslåt: trallvänlig sång, guppiga trummor och en tjock bas. Öppningspåret sätter ribban högt för den resterande delen av albumet. 

Hold spinner vidare med Basement El Dorado, som hade passat perfekt som ett soundtrack till ett tv-spel. De brusiga syntarna och den rytmiskt gungande basen återspeglar den soniska personligheten som genomsyrar hela Hold. När jag lyssnar på albumet tänker jag på spel som Crash Bandicoot, bakgrundskärmen på Windows XP och låten Trance som var med i varenda tutorial video under slutet av 00-talet. Tankarna slungas tillbaka till minnen från när man var liten och spelade tv-spel för första gången, vilket är något som Tatum utforskar på Basement El Dorado. “There’s a basement El Dorado in the pawnshop / There’s a Shangri-La at the bottom of a landfill” sjunger han i refrängen, rader som gör det tydligt att Tatum inser hur konstgjord och förvrängd denna nostalgi faktiskt är. Trots att han är något på spåret just textmässigt, så saknas något i musiken.

Kanske beror det på den plastiga och ytliga karaktär som nostalgi ofta är dränkt i. Tyvärr sprider sig denna beska karaktär till musiken, speciellt när artisten förlitar sig helt och hållet på att gamla 80-tals trender ska bära en hel låt. Detta resulterar i att många av spåren har en alldeles för syntetisk karaktär, där man kan smaka plasten.

Ett undantag är dock Suburban Solutions, där Tatum lyckas balansera det syntetiska och organiska. Här ingjuter han sången med passion och produktionen med energi, och trots att ljudbilden liknar den som finns i tidigare låtar så fungerar det utmärkt på detta spår. Han fortsätter med ännu en höjdpunkt på låten Dial Tone, en throwback till Gemini-dagarna. Om man skulle rita upp ett venndiagram skulle man kunna peka ut ett flertal influenser. På detta spår blandar Tatum surfrock och drömpop till ett intressant resultat. En mänsklig touch genomsyrar spåret, man kan höra det i trummorna som nästan halkar efter den febriga gitarren. Samtidigt anspelar också Tatum på elektroniska stildrag, i början av låten översköljs sången av autotune – i refrängen är den helt borta och allt man hör är frontmannens reverb-dränkta vädjan.

Den resterande halvan av Hold sjunker dock in i ett riktigt nostalgiträsk som blir svårt att ta sig ur. Produktionerna känns alltför ofta som bakgrundsmusik till en semi-underhållande nivå på Super Mario Bros. Tankarna dras i dessa trista stunder till andra samtida artister som Japanese Breakfast, M83 och The 1975 som alla fascineras av samma drömska nostalgipop. Skillnaden verkar vara att dessa artister spinner vidare och utvecklar 80- och 90-talets trender till något nytt och färskt. Tatum lägger istället en stor del av albumets speltid på att återskapa samma tröstlösa musik som man kan tänka sig spelades i arkadhallar för 30 år sedan. Även om det finns ljusglimtar på Hold så lyckas Tatum inte riktigt ta sig upp från sin “basement El Dorado”.