Firebird

Natalie Imbruglia

Natalie Imbruglia nådde stor framgång runt milennieskiftet med hennes megahit Torn och album Left of the Middle som med över sju miljoner sålda kopior resulterade i den största albumdebuten för en kvinnlig australisk sångare. Vägen till låtens världsdominans började med det okända bandet Ednaswap som skrev och släppte Torn, men utan någon vidare succé. Några år senare spelade Imbruglia in en cover på låten vilket gav henne ett skivkontrakt hos BMG och senare en etta i många delar av världen. Vägen tillbaka till toppen av listorna har varit svår, men nu är artisten tillbaka med ett nytt försök: det första egenskrivna albumet på tolv år.

Hennes nya album Firebird skiljer sig knappast från tidigare projekt i form av sin stora influens av dagens populärmusik blandat med 90-talets poprock-genre, den enda skillnaden är hur popmusiken förändrats under alla dessa år. Öppningspåret Build It Better är en catchy inledning med drivande bas och trummor, soft poprock i dess enklaste form. Nothing Missing innehåller platta elgitarrer och bakgrundssång som tillsammans låter som en reklamlåt till en Diesel-parfym. På nästa spår What It Feels Like lyckas artisten använda sig av sång och gitarr på ett bättre sätt med hjälp av en luftig synt och en mer drömlik produktion som gynnar låtens molnsvävande känsla.

Ett härligt tempo fortsätter genomsyra albumet med låtar som On My Way och Maybe It’s Great, båda är fartfyllda och lätta att dansa till men musiken lyckas inte upprätthålla det stora tomrummet som de klyschiga texterna lämnar. Imbruglia sjunger “I remember / do you remember? / Come on, come on, come on / we can get this right” och till vad som innehållsmässigt beskriver samma scenario som i Torn lyckas inte hennes egenskrivna låt nå upp till samma emotionella nivå. Konceptuellt har låtarna en tydlig premiss som exempelvis på Just Like Old Times, där hon beskriver hur hon saknar någon och hur det var bättre förr när de var tillsammans. Texten saknar ambition och framstår som alldeles för ordinär och förutsägbar, som att lyssna på en ny låt man redan kan orden till.

When You Love Too Much uppstår halvvägs igenom albumet och är ljuv med en harmonisk gitarr likt den klassiska Landslide av Fleetwood Mac, Imbruglia bevisar på albumets mest avskalade låt att hon kan imponera utan ett gediget produktionsarbete. Not Sorry plockar upp farten för en sista gång innan Change of Heart och Invisible Things drar ned på energin utan att åstadkomma något i känsloväg för lyssnaren. Dive to the Deep har åtminstone en bra refräng som kompenserar för de mindre intressanta verserna. 

Imbruglia avslutar med titelspåret Firebird: en långsam pianoballad på fem minuter som ambitiöst nog försöker konkludera plattan i en svärm av episka harmonier där artisten sjunger “Don’t worry, I’m steady / A firebird, i’m ready / I always fly home”. På samma sätt som många andra låtar misslyckas att bidra med ett känslomässigt innehåll, faller även den sista låten under samma kategori. Med en speltid på 52 minuter målar artisten in sig i ett hörn; hälften av låtarna innehåller tillräckligt mycket energi och glädje för en att vilja ställa sig upp och dansa. Medan de resterande saknar ett innehåll för att kunna kompensera för den dystra stämningen och vad lyssnaren då lämnas med är ett par medelmåttiga och monotona låtar.

Resultatet blir en första albumhalva som efterliknar en 40-plussares version av HAIM och en andra halva som om ett Fleetwood Mac-coverband försökt spela in originalmaterial. Denna kombination av gamla och nya influenser passar bra på låtar som Build It Better och When You Love Too Much men denna energifyllda kombo blir svår att behålla genom hela albumet. Höjdpunkterna är roliga och kommer gå hem hos alla 60-70-talister på dansgolvet på en after work. Kanske kan millennials och Gen Z också lyssna på Firebird, men med en hint av ironi.