Fantasy

M83

10 år efter Hurry Up, We’re Dreaming är M83 tillbaka i samma storslagna anda med albumet Fantasy. Man kanske tror att Anthony Gonzalez tog ett kliv tillbaka från rampljuset efter sin framgång med Midnight City, eftersom man såg honom mindre och mindre för varje år som passerade. Sanningen ter sig dock längre från det än vad man kan tro, för under åren har han faktiskt varit mer aktiv än någonsin.

Han har komponerat filmmusiken till tre filmer och släppt två album och däremellan har han framfört sin cinematiska diskografi på ett flertal turnéer. Trots det känns Fantasy som den efterlängtade comebacken efter ett årtionde av album som starkt frångått artistens tidigare och mer kommersiella musik. Kanske var det ett aktivt val från artisten, för fram till Fantasy känns det knappast som han försökt ta sig ur den stora skuggan som Hurry Up, We’re Dreaming kastat.

Under det första spåret Water Deep märker man hur hans sound förändrats med åren. Fantasy är sparsamt som ett öppet fält, tomrummet i M83:s senaste album är mer märkbart än någonsin. Instrumentala bitar kan flyta på i över fem minuter eller som på albumets singel Oceans Niagara där han enbart upprepar en och samma rad “Beyond adventure” ett fåtal gånger. Musiken är euforisk, bestående av glittriga syntar och sprakande gitarrer, precis som på många av låtarna på Hurry Up, We’re Dreaming.

Till en början är albumets sparsamma tillvägagångssätt en perfekt matchning till Gonzalez ambitiösa och episka ljudbild. Som lyssnare hinner man andas innan man kastas in i en virvelvind av låtar som blåser likt hjärtesorgens hårda vindar. I en intervju med NME nämner artisten sin fascination för de nostalgiska känslor som han försöker tonsätta. Han förklarar hur han bara försöker hålla sina “tonår vid liv” och det är kanske en perfekt beskrivning av Gonzalez sound. När man var 17 år kände man varje känsla ut till fingertopparna, bara en gnista kunde blossa upp till en skogseld. Amnesia är låten på albumet som närmast lyckas återskapa dessa känslor. En intensitet sprider ut sig över hela spåret, som i de galopperande trummorna och den färgstarka synten, men kanske är det Gonzalez passionerade sång som säger det bäst “So let’s burn, fast and bright”.

När man lyssnar på M83 är det verkligen lätt att försvinna in bland alla lager av ljud. Det får en hypnotisk effekt och stundtals tappar man nästan greppet om dess storlek. Albumets mest avskalade låtar kan fortfarande upplevas som massiva och storslagna, som spåret Radar, Far, Gone till exempel. Här inleder Gonzalez med en mild akustisk gitarr som agerar som låtens ankare, sedan fortsätter han att måla upp ljudlandskapet med piano och brusiga syntar som rör sig utanför verkets yttersta ramar. Den reverb-dränkta sången är den mest flytande och abstrakta delen i låten och tänjer ännu mer på gränserna. Hans röst sträcker och böjer sig runt de rytmiskt låsta instrumenten, och resultatet blir magi som endast M83 kan lyckas med.

Halvvägs in på Fantasy börjar dock den drömska ljudbilden att bli ännu tunnare och obegripligare. Låtar som Deceiver och Kool Nuit sträcker sig över en onödigt lång tidsram med ett ännu större fokus på de instrumentala delarna. Eftersom texten redan är så fåordig tvingas musiken till att dra det stora lasset. Även om Gonzalez textlösa delar lyckas beröra emotionellt, behövs det något mer att greppa tag i. Ju längre in man kommer på Fantasy desto mer undrar man om M83 åtagit sig detta projekt som om det vore ett soundtrack till en film? Utan text får man verkligen använda sin fantasi – men samtidigt kanske man inte borde förvänta sig något annat från ett album med titeln Fantasy? 

Tyvärr finns det också delar av albumet som faller platt, även när texten är mer närvarande. Gonzalez har fortfarande inte lämnat det klyschiga tonårsperspektivet som ger oss textrader som “If my sister calls, tell her I’m diving into the deeper end” eller “Here’s our last chance to be friends” som Gonzalez sjunger melodramatiskt över hjärtekrossande instrumentaler. 

M83 påminner därför lite om den grekiska guden Ikaros, en jämförelse som Gonzalez säkert själv hade älskat. På samma sätt som Ikaros flög för nära solen, brände sina vaxvingar och föll mot havet med en misslyckad ambition att nå himlen ter sig Gonzalez på samma sätt. Han siktar inte mot stjärnorna i hopp om att landa bland molnen, han siktar mot stjärnorna för att nå dem. Ambitionen är vad som får hans musik att låta så storslagen som den är, men tyvärr räcker det inte hela vägen till stjärnorna – men åtminstone får vi en vacker glimt av dem.