Recension: Amsterdam
Amsterdam, den senaste filmen från hyllade och hatade regissören David O. Russell, blandar Hollywoods crème de la crème med 30-talets New York och löften om en ny off-brand Ryan Johnson-film. Medan min vän och jag sätter oss undrar vi om vi kommit in i fel salong. Det är den 14:e oktober och Amsterdams premiärdag i Sverige. Endast fem av circa 155 platser är fyllda och den sedvanliga bioreklamen närmar sig slutet. Trailern var ändå lockande, med tiotals megakändisar och drag av en klipsk dramakomedi. Filmen är oskyldig tills motsatsen bevisats.
Grundidén är relativt enkel: en krigsveteran dör under suspekta omständigheter på en resa i Europa och Burt (Christian Bale), en olyckligt kär läkare, får uppdraget att göra obduktionen. Plötsligt blir Burt och hans advokatkompanjon Harold (John David Washington) indragna i någonting mycket större än dem själva när veteranens dotter (Taylor Swift? Taylor Swift!!) blir mördad precis framför dem. Mördaren klandrar Burt och Harold och försvinner från mordplatsen. Nästa scen börjar med en stillbild á la Deadpool och retrospektiv. Varför anklagas Burt och Harold för mordet av personen de försökte hjälpa? Svaret ligger i början på deras vänskap.
Både Burt och Harold har varit i Frankrike och stridit tillsammans i första världskriget. Båda blev svårt skadade och hamnade på ett impromptu krigssjukhus. In med filmens roligaste scen! Harold fick sina fem minuter av kärlek som blev till slut hälften av filmen och KOLLA DET ÄR MARGOT ROBBIE SOM ÄR DERAS SJUKSKÖTERSKA (Hela salongen, d.v.s. de där 5/155 ifyllda platserna, suckar kollektivt i förtjusning). Killarna blev friskare och alla tre flyttade till Amsterdam, dansade, och levde livet efter “kriget som avslutade alla krig.” Till slut började Burt sakna sin främmande fru (Andrea Riseborough) och åkte tillbaka till New York, men hamnade i trubbel. Valerie försvann på dagen när hon och Harold också skulle tillbaka för att hjälpa Burt. Med detta avslutas flashbacken och letandet efter krigsveteranens mördare fortsätter… eller snarare börjar.
Alla vägar leder till Rom lika mycket som kriminalfilmer leder till Robert de Niro. Hans karaktär Gill Dillenbeck, en prominent krigsveteran och det tidigare mordoffrets goda vän, har nyckeln till att lösa mysteriet. Han blir mutad av the Council of Five (läs: fascister) att hålla ett uppmuntrande tal på Burts veteranbankett och med detta förhoppningsvis lägga grunden för en coup d’´état. Burt, Harold och Valerie (som nu är tillbaka!) samarbetar med Gill och lurar Femman att visa sig på banketten. De är, förvånansvärt nog, en massa vita män. Det som ÄR kul är att en av de är Mr. Voze, Valeries inflytelserika bror som har hjälpt trion under hela resan. Valerie har sin näst sista kärleksmonolog precis medan hennes bror arresteras för konspiration mot staten. Hur som haver, happy ending? Ingen fascism i USA och de Niro saves the day. Burt stannar i New York medan Harold och Valerie flyr landet. Amsterdams allra sista ord är … “Amsterdam.” CinemaSins kommer älska detta.
Filmfotografiskt är filmen beundransvärd – från handhållna kamerarörelser som ger emotionellt djup, till konstnärligt märkliga beslut att komma obehagligt nära karaktärernas ansikten när de håller en monolog. Leken med kamerans brännvidd och variationen mellan handhållna och kamera-på-hjul-scener är fräscht och bidrar till att Amsterdam rör sig någonvart, åtminstone vad det gäller scen och inte manus. Däremot är manuset Amsterdams akilleshäl. Det som man ursprungligen tror är ett parodiskt utbyte mellan karaktärerna för att tonsätta att filmen hånar sin egen genre blir snarare “Tror filmskaparna att jag är dum?”. Dialogen påminner starkt om Mamma Mia 2:s välkända “Yeah, but we agreed… six weeks in New York, learning the hotel business from the very best”.
Amsterdam har en intressant förmåga att överförklara och lämna tittaren att treva i mörkret samtidigt. Sjukhusscenen är bevis på att filmen har sina moment. Även om man bortser från Robbies otroliga talang och charm är scenen väldigt tillfredsställande, något som sällan kan sägas om resten av filmen: medan castingen är otrolig och energipotentialen stor hos skådespelare, blir talangen överskuggad av deras dåliga dialoger och repliker. Handlingens största slöseri sker i andra akten med introduktion av the Council of Five – det som kunde blivit en riktig whodunnit med politiska drag och intrig faller platt. Brist på meningsfulla dialoger, onödiga kärleksförklaringar och fokus på karaktärernas (ointressanta) inre demoner dödar Amsterdams varje försök att vara tänkvärd.
Kommer man ångra sitt beslut att spendera 1.36% av oktobers CSN på Amsterdam? Absolut inte. Tänk om det var Blonde du såg på istället. Filmen hade sina charmiga moment men en fråga förblir: skulle det vara mer intressant att istället för 34 svamlande subplots och labyrinter av oviktiga karaktärer fokusera på det politiska – totalitarismens vågor och bildning under mellankrigstiden med ett murder mystery som fordon för dessa frågor? Kanske hade det varit en lika spännande film, men en som faktiskt har en begriplig röd tråd.
Amsterdam som stundtals drar på sig en tarantinoesque-vibe med sin militärinfiltration och klassiska fonter av text framför karaktärer når inte dessa höjder. Där fart och intensitet hade räddat scener faller de istället bara platt, lika mycket med plattityderna av kärleksförklaringar som, ärligt talat, skulle slutat efter den fjärde. Som tittare skulle man kunna snyta sig, byta snus eller till och med gå på toa, komma tillbaka och ändå vara lika förvirrad som om man aldrig lämnade biosalongen. För en film som verkar vilja ha The French Dispatchs dynamik och de sluga dragen av Knives Out hamnar den någonstans på väg dit, men aldrig vid målet. Ett visst ljus hittas dock i Chris Rocks oneliners, sjukhusscenen och bekvämligheten i att ha en anledning till att somna tidigt på soffan.
Text: Andrea Sviličić
