Platta jordar, politiska berättelser och evangelium

Stoppa mig om ni har hört det här förut, men jag önskar att jag inte trodde på månlandningen.

Folk som betvivlar månlandningens historiska faktum tillhör en subkategori av människor som jag beundras av. Jag avundas dessa rådlösa konspirationsteoretiker och önskar att jag också hade det dåraktiga självförtroendet som krävs för att våga ställa sig upp mot hela den vetenskapliga konsensusen, gå emot etablerad forskning och sätta all sin tilltro till konspiratoriska artiklar på hemsidor med svarta bakgrunder och gula typsnitt. Jag ser drömmande på taskigt redigerade YouTube-videor där ensamma 40-plussare mansplainar oparallella skuggor och vajande flaggor samtidigt som jag önskar att jag kunde köpa deras argument. Jag har en djuprotad fascination för människor vars världsbilder finns uppmålade på dukar långt utanför Joseph P. Overtons galleri av acceptabla åsikter. Kanske var det denna fascination som fick mig att gå med i Facebookgruppen ”Flat Earth Sweden – Platt Jord”.

Mina månader i den digitala gemenskapen gav mig en unik inblick i konspirationsteoretikers tillplattade världar. Jag kände mig som en antropolog på expedition i en outforskad värld när jag scrollade mig ner genom djungeln av missvisande inlägg och bristfälliga argumentationer. Allteftersom jag tog del av av fler och fler suddiga bilder på photoshoppade solnedgångar, pinsamma memes och artiklar fyllda till bredden med så mycket pseudovetenskap att man skulle kunna missta dem för självhjälpsböcker av Thomas Erikson, kristalliserades en arketypisk konspirationsteoretiker upp för min inre syn. En anonym internetprofil vars caps-lockade resonemang kretsade kring mer än bara jordens form.

Teorier om den platta Tellus varvades flitigt med vaccinationsmotstånd, kritik mot statlig censur och massmedia. Allt knöts samman med röda garnnystan på den skeva korkväggen av konspirationer. Om jordens form var bäst anpassad till en fotbollsmatch eller en omgång discgolf var egentligen irrelevant, det huvudsakliga syftet med gruppen var att ifrågasätta allt: vetenskap, religion och media. NASA, katolska kyrkan, FN och de skurkaktiga Sionisterna presenterades alla som förtryckare vars mål var att lura världen och vars makt utövades för att kuva de modiga sanningssökarna som hade vaknat upp och sett igenom lögnernas dimslöja. Det var då jag insåg att konspirationsteorierna i första hand egentligen inte var några teorier. 

De var berättelser.

Varje bevis, hur bristfälligt det än var, blev en pusselbit till ett episkt narrativ. En byggsten i en större berättelse.

Vi människor älskar berättelser. Vi har samlats kring dem i alla tider oavsett om det varit runt lägereldar eller i biosalonger och det finns en berättelse vars teman och motiv tycks eka genom hela mänsklighetens berättarkonst. Du känner säkert igen den. Det är berättelsen om en vacker värld. Ett land i harmoni som tagits över av en mörk, förtryckande makt. Det är berättelsen om en hjälte som uppenbarar sig, besegrar ondskan och återupprättar sin värld. Det är en tidlös story vars narrativa byggstenar ligger till grund för mycket av vår mest populära populärkultur. 

Vi finner detta grundläggande ramverk kring Harry Potter, Hunger Games, Star Wars, Narnia, Avatar, Lejonkungen och Sagan om Ringen, bara för att nämna några. 

I flat earth-gruppen förvandlades det vetenskapliga etablissemanget till Voldemort och forumets tappra medlemmar blev mer än bara intetsägande profiler med animetjejer som profilbilder – de blev till huvudpersoner i berättelsen om den förtryckta gruppen som besegrar ondskan. Varje inlägg i Facebookgruppen blev en del av narrativet och fick därmed mening.

Och häri finner vi berättelsens kraft. När vi slutar se på oss själva som lösryckta skärvor i ett kaotiskt universum och börjar betrakta oss som viktiga delar i ett större sammanhang kan vi finna mening. Det var nog därför den danska författaren Karen Blixen skrev: “Du kan bära alla sorger om du förmår placera dem i en berättelse.” 

Vi behöver inte förstå oss på hela världen – jag har svårt att greppa att atomer främst består av tomrum och hur någon kan lyssna på Drake frivilligt – men vi behöver förstå vår roll i världen. Livet med all dess stress, press och bördor blir mycket lättare att hantera om vi vet vart våra liv är påväg någonstans. 

Ett av vårt samhälles största katastrofer är att människans nedärvda längtan efter sammanhang har fått gå ignorerad under en sådan lång tid. Ända sedan det sekulära tänkandet utropade sin vinst i det filosofiska kriget mot religionen har vi människor flutit omkring utan förankrande berättelser. Gud är död och därför vet vi inte längre om våra liv är antika komedier med lyckliga slut eller sorgliga tragedier. 

I 2020-års påskupplaga av tidskriften Pilgrim skriver kyrkohistorien Joel Halldorf om problemen som uppstått efter att religionen tappat sitt fotfäste i våra liv:

“Rädslans liberalism ligger nedströms från hur vi existentiellt förstår oss själva. Problemet är att många moderna människor inte tror på någon högre mening eller större berättelse som binder oss samman. Det enda som finns är våra egna, personliga historier. Vi är individer som följer våra hjärtan och försöker förverkliga oss själva. Och om min berättelse skulle ta slut, då är allt över.”

I det liberala samhälle vi lever i har vi den absoluta friheten att välja vilka vi själva vill vara. Inget eller ingen ska stå i vägen för vår självförverkelse, du kan bli vad och vem du vill. Men när den egna identiteten reduceras till ytterligare ett val i mängden känns det både meningslöst och överväldigande. Vi (den västerländska villa, vovve, Volvo-medelklassen) lever enormt privilegierade liv tack vare det välstånd den kapitalistiska fria marknaden har välsignat oss med, men ändå kan vi se unga människor söka sig till gamla ideologier som ödelagt civilisationer gång på gång genom historien.

Varför då?

Jo, för att kapitalismen är tom. Den saknar en meningsbyggande komponent.

Pengar och prylar kan ge oss kortlivad glädje och bekvämlighet, men kan inte fylla det existentiella tomrummet på insidan. Det är min starka övertygelse att kommunism och dess marxistiska kusiner inte fungerar, men de ger syfte och sammanhang. Kommunismen kommer med en tillhörande berättelse om en förtryckt arbetarklass vars ilska riktas mot de onda miljardärerna som står i vägen för utopin. När världen runt omkring skakar och ser oviss ut så kan man iallafall vara säker på sin plats i den större berättelsen.

Alla våra mest framstående ideologier klär sina agendor i den uråldriga mytens narrativa dress och det är således föga förvånande att många söker efter mening i just politiken. Eftersom ärkeberättelsen om kampen mellan det goda och det onda resonerar med oss används den flitigt i modern, politisk krigföring:

Feminism är berättelsen om kampen mot det onda patriarkatet som trycker ner kvinnor, den konservativa individen slåss som underdog mot ett korrupt mediekomplex, Black Lives Matter beskriver en värld där den systematiska rasismen är mörkret som svept in över världen och i nationalisternas berättelse är det invandring och mångkultur som blir ställföreträdare för den mytologiska ondskan. Woke-vänstern och Red Pill-högern har båda, likt mina kära flat earth:are, vaknat upp och sett sanningen (den senare falangen lånar till och med filmiskt språk för att beskriva sitt uppvaknande). De marscherar alla i samma grundläggande, berättande takt som återfinns i våra folkkära sagor och konspiratoriska Facebookgrupper.

När den ideologiska kampen profilerar sig som en berättelse känner dess anhängare sig viktiga. Plötsligt är man mer än en bitter clout-chaser på Twitter, man blir del av en större gerillaoperation som ska störta systemet. Valfri populist kan följaktligen ta plats i berättelsen som riddare i skinande rustning, oavsett om det är Bernie Sanders, anti-hjälten Donald Trump, Jimmy Åkesson eller Alexandria Ocasio-Cortez som girlbossar sig igenom den amerikanska kongressen. 

Att försöka finna sin mening och tillhörighet i politikens värld tycks vara en vanlig instinkt i vårt sekulär-liberala samhälle. Och det är inte en dum instinkt, för det finns mening att erhålla där. Att sätta sin identitet i vilka politiska slagord som pryder sin Instagrambio kan kännas viktigt. Men i det långa loppet är det lönlöst att bygga sitt liv runt bräckliga, mänskliga konstruktioner. Jag tror att vi behöver något som är större än oss och större än vår tid.

De politiska berättelserna håller inte i längden av en simpel anledning: 

De är tydligt konfrontativa. 

De presenterar alltid en förtryckt och en förtryckande falang. “Vi” står mot “dem” i en evig dragkamp om kulturell dominans. Att dessa berättelser är effektiva i jakten efter att vinna röster, samla retweets och ideologiska poäng är det inget snack om. Men i en tid där samhället är mer splittrat än någonsin, där livet levs tryggt och säkert i valfri filterbubbla, där åsiktskorridoren blir allt snävare och argumentationerna allt hårdare, behöver vi röra oss bort från de berättelser som splittrar oss och mot de som enar oss.

Jag tror innerligt att vi som samhälle måste hitta ett enande sammanhang. En berättelse som inte exkluderar. En där vi alla blir del av en större familj. Jag tror att vägen framåt går genom vad teologen och stilikonen C.S. Lewis kallade för den sanna myten: Evangeliet.

Ordet “evangelium” kvalar knappast in på topplistan av 20-talets trendigaste bokstavssammansättningar och yttras sällan utanför en kyrkobyggnads tjocka portar. Det är ett grekiskt ord som traditionellt brukar översättas som “glatt budskap” och fungerar även som samlingsnamn för den återupprättande berättelsen vi finner i Bibelns kristna världsåskådning.

Bibeln är en bok som kan läsas på många olika sätt. De flesta läser den kanske inte alls. Vissa läser den likt kurslitteratur i naturkunskap. Andra väljer att läsa den som en bok för personlig utveckling där lösryckta verser och tilltalande meningar tas ur sitt sammanhang och redigeras in över vackra bergskedjor och horisontbilder för att postas på sociala medier. Men Bibeln kan (och bör) också läsas som en 66 böcker lång följetong. En lång berättelse om ett folk som misslyckas och faller, men en trofast Gud som står bredvid och tar emot dem i en kärleksfull famn.

Bibeln tar avstamp i den judeo/kristna skapelsemyten där en vacker värld blir korrumperad av ondska. Ett mörker som leder till döden och som skiljer mänskligheten från Gud. Den beskriver en fallen värld som behöver räddas. Låter bekant? 

Bibeln är berättelsen om en Gud vars längtan efter en relation med mänskligheten är så stor att han väljer att kliva ner från sin himmelska tron för att födas i ett litet stall. Universums skapare vilar i en ung kvinnas famn när han byter prakt och ära mot ett liv bredvid oss människor. Bibeln beskriver en okonventionell räddningsaktion där den högste väljer att bli en av de minsta. För att besegra mörkret och rädda mänskligheten från döden väljer han att genomgå förnedring och smärta och hängs på ett kors för vår skull. I svagheten lyser kärleken som starkast.

Det är en vacker berättelse med strålande tematik och en dramaturgi som ekar genom vår västerländska kanon. En berättelse som bjuder in oss till en gemenskap där priset är betalt och där vi inte längre är judar eller greker, slavar eller fria, vi är alla ett i Kristus.

Anledningen till att vi dras till berättelser som denna är för att vi känner igen den. Den känns sann. Vi ser oss omkring och ser en värld som blöder. En värld som är sargad av ondska. Samtidigt kan vi ana att det finns godhet i periferin och vi söker hopp.

Min tes är inte att du måste bli kristen för att finna mening i ditt liv. Men det evangeliet kan ge oss som saknas i politiska och sekulära filosofier är hoppet. För till skillnad från våra mänskliga strukturer så tar Bibelns berättelse inte slut med oss. Den fortsätter långt efter att vi har lämnat detta jordeliv. Den gör spektakulära anspråk på framtiden och kommer med hopp. Hopp om att hur trasig vår värld ser ut, hur smutsigt och hjälplöst allt verkar i nuet, så kommer det bli bättre. Våra tårar kommer torkas och död, sorg och lidande ska vara ett minne blott.

Stoppa mig om du har hört det här förut, men jag tror att vi människor söker efter mening. 

Vissa söker sig till obskyra Facebookgrupper och håller fast vid långsökta konspirationsteorier för att finna den medan andra drar sig mot politiska ideologier. Vi blickar åt alla håll på den politiska kompassen. Vi tittar framåt och letar bakåt efter svar.

Men jag tror att tiden är kommen för oss att åter blicka uppåt.