Peter Handke: ”Varning, berättelse”
Att som författare värja sig mot berättandet är inte något vi är särskilt vana vid. Tvärtom brukar förmågan att berätta ofta framhållas som en författares största tillgång. Bokryggar kan krylla av formuleringar som: “en djupt mänsklig berättelse” eller “han skildrar på ett sårbart sätt historien om sin barndom” eller “genom berättelsen sätter hon fingret på vår samtid”. Synen på berättarförmågan som en resurs är inte heller exklusiv för författare. Att kunna berätta historien om sig själv, om vem man är och varför man är den man är, tyder på självkännedom och känslomässig närvaro. Att gå i terapi för att kunna avkoda chiffret som utgör det egna jaget är inte längre något man viskar om, utan gärna stolt berättar om på fester och runt caféborden. På grund av detta blir jag alltså på väldigt gott humör när Peter Handke redan på andra sidan av den lilla boken Dialog skriver “Varning, berättelse”. Varför vill författaren varsko sin läsare om att det är en berättelse som väntar?
Handke har alltid hyst en skepsis mot berättandet och föreställningen att man genom en saklig framställning av ett händelseförlopp ska kunna förmedla en objektiv kunskap om världen. Tillvägagångssättet präglas istället av ständigt återkommande försök att skärpa läsarens uppmärksamhet för detaljerna, att se det perifera, att tränga bakom den slöja av slentrian som det konventionella berättandet har en förmåga att upprätta och det är på detta sätt också denna nya bok fungerar. Den består av detaljerade återgivningar av minnen och skeenden vilka sällan antar formen av en sammanhållen handling, trots att de berättas. För författaren vet självfallet om att det är närmast omöjligt att fästa en grammatiskt fungerande mening på papper utan att då också berätta, språket tvingar en till det. Det är just därför han varnar oss, som om han vill be om ursäkt för det som han vet är ett nödvändigt ont.
”Det är språket renat på krusiduller som klassisk dramaturgi och psykologi som på allvar kan få oss att förstå världen.”
Aversionen mot det konventionella berättandet återkommer flera gånger i Dialog, en bok som formmässigt tar sig uttryck som ett samtal mellan två namnlösa vänner. “Och denna min […] spänning kom inte från skådespelarnas agerande, utan enbart från dekoren” eller “Historien har jag glömt” eller “Där är det. Där utspelar det sig, nu och nu. Slut på teatern”. En sådan hållning tillskriver följaktligen språket en enorm kraft, det är språket renat på krusiduller som klassisk dramaturgi och psykologi som på allvar kan få oss att förstå världen.
För är det något Peter Handke inte tolererar så är det de som korrumperar eller brukar våld på språket. I ett för författaren ovanligt explicit politisk stycke går han till angrepp mot den generation som genom sitt stumma medhåll tillät nazisterna att mörda Europas judar. Han menar att de på grund av sin tystnad inte bara svek sig själva utan också själva språket. Ursinnet i tiraden mot sina morföräldrars generation påminner mycket om en av Handkes landsmän, Thomas Bernhard: “Och hur ni har strypt, kvävt, skändat, lönnmördat detta enda sanna, enda i hela världen giltiga språk med förfalskarspråket från ett falskt rike.” Konsekvensen av detta förräderi blir tydligt mot bokens slut, då en av berättarnas morfäder ligger döende i sin säng, oförmögen att uttala eller skriva ned ett enda ord om sitt liv, endast krafsande otydbara symboler mot väggen. Den som svikit språket blir i sin tur sviken av det.
Men Dialog innehåller såklart mer än detta. Vana Handkeläsare kommer att känna igen hans outtröttliga fäbless för de små, strålande detaljerna. I den nya boken tar sig detta uttryck genom ett hus i en teaterdekor som en av berättarna ser som barn. Sökandet efter detta, i alla bemärkelser alldagliga hus tar honom genom främmande länder och tysta kyrkogårdar. Som förstagångsläsare av Handke kan detta kanske tyckas märkligt, varför denna besatthet av en oansenlig detalj? Jag tror att man här närmar sig den moraliska dimensionen hos författaren. Trots den massiva, och något verklighetsfrånvända, kritik som riktades mot honom i samband med Nobelpriset handlar det inte om någon apolitisk författare. Handke har alltid värjt sig mot just benämningen politisk, men då i bemärkelsen någon som kompromissar med sitt verks litterära kvalitet för att göra det politiskt aktuellt eller korrekt. Den moraliska sidan hos författaren handlar om hans vägran att se världen såsom den utger sig för att vara eller som han själv skriver i den kritiserade serbientexten: för att “tränga bakom spegeln”. Hos Handke blir det ett moraliskt uppdrag att få oss att se det partikulära i världen, det särpräglade som gömmer sig bakom kategoriska ideologier med universella anspråk. Det är av just denna anledning han så noga aktar sig för att falla in i de gängse berättelserna, de upprätthåller den lömska spegelns förenklade bilder.
Trots att jag vid det här laget har läst ett tiotal romaner av Peter Handke (och skrivit min kandidatuppsats om honom) är det varje gång lika svårt att fånga in hans texter. Just när man tror sig ha lyckats få grepp om något kränger det till och byter riktning. Det är en något frustrerande kvalitet hos en författare, men frustrerande i positiv bemärkelse. När en stor del av den samtida litteraturen tycks mig slätstruken och relativt lättgenomtränglig är det framförallt stimulerande att känna sig något borttappad i en text, att möta ett motstånd. Denna beskrivning gäller i hög grad förlaget Faethons senaste års utgivning av författaren. Den som har läst någon av dessa böcker som befinner sig i gränslandet mellan essä, poesi och roman kommer att igenkänna tilltalet i Dialog. Att träda in i denna språkvärld är att ge sig ut på okänd mark där det finns mycket att se och tänka på. Språket är klart men oförutsägbart, stilen ömsom humoristisk och allvarlig, referenserna både låga och höga och för det mesta bildar detta något mycket njutbart.
Text: Albin Lundgren
