Nostalgi har blivit en snuttefilt
Förr i tiden såg folk framtiden som ljus, medan man numera bara blickar tillbaka mot den gamla goda tiden. Det menar Mikael Wiehe i sitt sommarprat. Nostalgin har blivit en snuttefilt. Och P1 Kultur är inne på samma spår. I ett inslag analyserar musikjournalisten Tina Mehrafzoon tendensen hos musikfestivaler att boka artister från förr. Slutsatsen: nostalgi. Men är verkligen nostalgi rätt ord för att beskriva anledningen till att yngre blickar bakåt? Själv har jag ofta vänt mig till äldre människor och deras kulturyttringar för att få en frisk ungdomlig fläkt. Jag hoppas att de ska kunna sprida den där framtidstron de talar så gott om.
Det var därför jag ville läsa Thomas Tidholms nya diktsamling Blandade känslor. Kanske kunde diktsamlingen hjälpa mig upp ur min känslolösa håla. Boken lever nämligen upp till titeln. Dikterna är frikostigt strödda över ett brett känslospektrum. Ett brett, men framförallt proggigt spektrum. Ibland är språket något för högtidligt för att kunna ta in det. Uppblåsta ordalag om tid, mänsklighet, utveckling. För mig känns det omöjligt att någon skulle kunna uttrycka sig så utan att ha tagit syra. Men 40-talister kanske har det i blodet.
Texterna är politiska i det att de förespråkar godhet och reflekterar kring mänsklighetens brister. Många formuleringar är lite väl lätta att känna igen och gissa sig fram till, men det är fint hur ömma och finstämda Tidholms dikter är. Jag önskar bara att någon av alla kärleksfulla uppmaningar hade kunnat tilltala mig, men när jag läser dikten Jag sa till mina barn ger den mig motsatt reaktion:
"Lyssna till vad fåglarna säger
Gör vad ni kan
Låt hjärtat slå
Håll det varmt
Hitta halmstrået i höstacken!"
Vem är han att säga att man ska låta hjärtat slå? Kan man inte få vara lite kall och passiv? Det är något med att få höra att man ska vara hoppfull och kämpa som provocerar mig. Min cyniska kärringhjärna tolkar det som toxic positivity at its finest. En orättvis reaktion när Thomas Tidholm kanske bara försöker snudda vid något slags allmänmänskligt driv.
Häromveckan fick jag samma känsla när jag kollade på dokumentären Hasse och Tage – en kärlekshistoria på SVT. Där refererar de till en tid och ett samförstånd jag inte förstår mig på. Hela dokumentären inleds med att en uppeldad kvinnoröst proklamerar att folkhemmet dog i samma stund som Tage Danielsson. Jag kan varken hålla med eller säga emot. Men det fanns med all säkerhet någonting på den tiden som inte längre finns. Varför skulle folk annars vara så besatta av att prata om det? Man kanske kunde läsa en dikt av Thomas Tidholm och faktiskt ta till sig innehållet istället för att vilja slita ut sina ögon. Jag älskar Hasse och Tage och Pet shop boys, men de får mig inte att känna mig mysigt nostalgisk, eller hoppfull för den delen. Jag känner mig bara gammal.
