Musiken i Twin Peaks låter fortfarande lika nytänkande 30 år senare
Någonstans i det nordvästra hörnet av USA ligger den fiktiva staden Twin Peaks. Här sträcker sig Douglasgranar högt upp mot himlen och dimman ligger som ett konstant täcke över den idylliska staden. Som stadsnamnet avslöjar så talar jag såklart om den kultförklarade tv-serien Twin Peaks, skapad av Mark Frost och David Lynch. I serien får vi följa hur den lilla småstaden påverkas av mordet på den unga flickan Laura Palmer. Genom ögonen av den karismatiske FBI-agenten Dale Cooper (Kyle MacLachlan) får vi möta alla speciella invånare som bor i Twin Peaks.
Stora delar av seriens DNA finner man i den stämningsfulla musiken som förkroppsligas i många olika former, både instrumentellt och med ärrande vacker sång. Musikens mångsidiga personlighet visar ibland upp sig genom karaktärer som sjunger på den lokala baren eller i det övernaturliga rummet vid namn “The Black Lodge”. Ibland sätter det ökända soundtracket kalla kårar i ryggmärgen och vad som är så imponerande, är att det mesta kommer från samma kreativa källa. Låt oss dyka ner i tv-seriens musikaliska värld och bryta ned de olika delarna som gör musiken i Twin Peaks så fantastiskt minnesvärd.
Pinsam klyscha eller medveten melodramatik?
Historien börjar redan i mitten av 80–talet, flera år innan produktionen ens dragit igång, och allt startar med ett ödesdigert möte mellan tre personer. Samarbetet mellan operasångerskan Julee Cruise, kompositören Angelo Badalamenti och David Lynch själv kom att bli grunden till vad som slutligen formade soundtracket till Twin Peaks. Denna trio träffades kring skapandet av Lynchs hyllade mästerverk Blue Velvet. Regissören ville tonsätta en viktig scen i sin film med låten Song To The Siren av This Mortal Coil, tyvärr lyckades han inte att säkerställa rättigheterna till denna låt vilket gjorde att Badalamenti istället föreslog en ung sångerska vid namn Julee Cruise. Kort därpå samlades trion för första gången och resultatet blev Mysteries of Love, som spelades i slutscenen av Blue Velvet.
Arbetet fortsatte och snart var en fullängdare på väg. Lynch och Badalamenti stod för låtskrivandet och produktionen, Cruise stod för sången och kort därefter släpptes albumet Floating Into The Night, en samling av drömska och kusliga jazzballader. Texterna likväl som produktionerna var båda sparsamma. Musiken är en drömsk tolkning av 50–talets rosdoftande ballader, oftast är den doppad i reverb. Textförfattandet leker på samma sätt med det gamla årtiondets trender genom att ingjuta en rejäl dos av melodramatiska inslag i texterna. Ett ypperligt exempel sker på höjdpunkten Falling där Cruise först talar om sin kärleks fina leende och hur blåa molnen är, och i refrängen ställer hon modigt frågan “Falling, Falling, Are we falling in love?”. I andra händer hade samma klyschiga text av David Lynch troligtvis låtit skrattretande, men Cruise sjunger det istället som om det vore blodigt allvar, knappast klyschigt, istället renhjärtat och vackert.
Samma år som albumet släpptes var även ett annat projekt igång, tv-seriens första säsong höll nämligen på att spelas in. Det är svårt att säga exakt vart gränserna mellan projekten går, vad som är självklart är att Floating Into The Night och Twin Peaks båda kommer från samma kreativa källa, med liknande tematik och känsla.
Den mörka tematiken döljer sig i seriens soundtrack
Alla tv-serier behöver en introlåt och ett soundtrack, och tur nog så höll redan Lynch, Badalamenti och Cruise på att utforska ett ljudlandskap som skulle visa sig passa perfekt till serien. Från albumet Floating Into The Night omarbetades låten Falling för att tonsätta introt som består av långsamma och vackra bilder från staden. Introt ingjuter en idyllisk känsla genom att porträttera staden som om den vore en reklamskylt, de mest kända platserna som sågverket och det charmiga hotellet dyker upp.
Ett sätt att förstå varför serien målar upp staden som överdrivet vacker är genom att undersöka hur den leker med välkända tv-trender. Såpoperan är en tv-genre med många stildrag varav ett flertal går att hitta i Twin Peaks. Oavsett om det är kärlekstrianglar, hemligheter, karaktärer som dör och kommer tillbaka så har Twin Peaks lekt och anspelat på dessa klyschor, och inspirationen sträcker sig längre än så. Framförallt har Twin Peaks använt sig av en liknande struktur i hur avsnitten är uppbyggda, men med hjälp av cliffhangers och melodramatiska inslag berättar serien istället en mer dyster och mörkare berättelse än vad såpoperan vågar göra.
Här spelar musiken en extremt viktig roll. I nästan alla scener används låten Laura Palmer’s Theme som på ett rullband. Låten inleds med kolsvarta och dystra toner av en synt, paletten återspeglar tv-seriens mörka tematik, mot slutet växer tonerna och skiftar till något mer hoppfullt, utan att tappa den underliggande tragedin. Genom musiken får publiken uppleva en slags upplösning som karaktärerna sällan får. Musiken når alltid ett crescendo till karaktärernas dialoger om löften som aldrig hålls, hemligheter som avslöjas och oskyldiga människor som drabbas av de onda hemskheter som gömmer sig i skogarna.
Säsong 1 & 2
Delar av det kusliga soundtracket förkroppsligas på nästa plats, Bang Bang Club eller som man säger i folkmun, The Roadhouse. Här utspelar sig viktiga scener, centrala till handlingen, men genom The Roadhouse ser skaparna också till att delar från Badalamentis soundtrack faktiskt framförs på en scen av olika karaktärer.Trots att en övernaturlig mördare går lös i staden så verkar det inte hindra de tuffa invånarna i Twin Peaks från sina nattliga aktiviteter, som oftast består av att hänga på just The Roadhouse. Normalt sett behöver man som invånare i en småstad ta sig ut till större metropoler för att ha en chans att se stora artister uppträda. Men inte i Twin Peaks. Hit rör sig artisterna i flockar, alla med samma intresse: att få uppträda på den ikoniska lokala baren.
I pilotavsnittet dyker till och med Julee Cruise upp på barens ökända scen för att framträda en av låtarna från Floating Into The Night, hennes samarbete med Badalamenti och Lynch. Tillsammans med ett svartklätt band uppträder de den eteriska balladen The Nightingale. I eftertexten är hennes karaktär benämnd som “Girl singer”, trots att hon uppträder en låt från sin egen katalog. Detta kom att förändras i säsong 3 där varje artist fick uppträda under sitt eget namn – men mer om det snart.
I de två första säsongerna används Cruises karaktär för mer än bara trevligt bakgrundsljud i dialoger mellan seriens karaktärer. Trots att hon endast gör två framträdanden så är de båda essentiella. I avsnittet Lonely Souls från säsong 2 samlas seriens viktigaste karaktärer för att se Cruise uppträda. Seriemördaren Bob är fortfarande lös och Laura Palmers mord är fortfarande inte uppklarat. Plötsligt, när Cruise sjunger Rockin´ Back Inside My Heart tonar hon bort från scenen och agenten Cooper ser sedan framför sig hur Bob skördar ännu en ung kvinnas liv. Det är en slående scen som lämnar ett ännu större avtryck tack vare Cruises varma och tragiska ballad The World Spins som följer kort därpå. Hon tonar tillbaka in på scenen och lindrar folkets smärta, som alla genom något slags kollektivt undermedvetet verkar ha förstått att ännu en ung kvinna har dött.
Säsong 3
I tredje säsongen kom The Roadhouse att användas ännu mer frekvent. 25 år efter att det sista avsnittet från säsong 2 sändes bjöd skaparna in till samma konstiga och underbara värld. Redan från början var det tydligt att musiken hade en lika viktig roll som innan. Precis som nämnt så spelar artisterna i den här säsongen under sitt eget namn. I ett av de första avsnitten tonsatte indiebandet Chromatics comebacken till The Roadhouse. Till bandets synthpop-dänga Shadows gjorde några av seriens karaktärer entré, och publiken fick se dem för första gången på 25 år. På scenen står Ruth Radelet och mimar till sången, Adam Miller strömmar en elgitarr som ironiskt nog ger ifrån sig ljudet av en synt. Det är nästan som om Twin Peaks fått sin egen Top Of The Pops.
Ett flertal andra artister dyker upp på den ökända scenen. När man tänker på de mest minnesvärda framförandena dras tankarna till Nine Inch Nails hårdkokta och rockiga skrål eller Eddie Vedders avskalade framträdande som kontrasterar de flesta bandens maffiga syntar. Sharon Van Etten gör också ett häftigt uppträdande med låten Tarifa. Dessa framträdanden skiljer sig från de tidiga säsongerna genom att de inte har något större inflytande på handlingen. Scenerna inne på The Roadhouse dyker oftast upp mot slutet av varje avsnitt och är nästan inspelade som om de vore en musikvideo. Det är en perfekt kontrast mot många av avsnittens mer våldsamma stunder. Därför får dessa sekvenser samma mening som en vaggvisa efter en lång dag. Publiken får en chans att hämta andan, och vaggas till ro av den ofta varma musiken.
Att artisterna får chans att uppträda under sina egna namn bidrar till att sekvenserna i The Roadhouse anspelar på att Twin Peaks utspelar sig i samma värld vi lever i. Genom att kanonisera verkliga artister som sig själva i en fiktiv värld blir Roadhouse något mer än bara ett narratologiskt verktyg. Frost och Lynch skapar en brygga mellan den verkliga världen och den påhittade där Roadhouse blir som en portal in till den fiktiva staden.
Vad vore Twin Peaks utan sitt både inbjudande och kusliga soundtrack?
Det som gör musiken i Twin Peaks så säregen är den briljanta tolkningen av gamla musiktrender och hur skaparna ständigt leker med lyssnarens förväntningar. Det stämningsfulla soundtracket och hur den stundtals förkroppsligas i The Roadhouse leder till att musiken i sin helhet utgör en stor del av seriens universum. Den otroliga stämningen som musiken skänker tv-serien är ovärderlig och en så stark del av seriens DNA. Vad vore Twin Peaks utan sitt både inbjudande och kusliga soundtrack?
Det är inte konstigt att så många artister inspirerats av den briljanta musiken. Sky Ferreira döpte sitt debutalbum efter ett citat från Laura Palmer, Lana Del Rey leker med liknande idéer som de Julee Cruise introducerade på 80-talet. Även på Mitskis senaste album finner man att ljudlandskapet påminner om det i Floating Into The Night. Få serier lyckas ingjuta en så stark sonisk personlighet som Twin Peaks, där varje vind som blåser i trädet, varje skrik som dämpas av gigantiska granar, ondskan som härjar i staden, lyckas återspeglas i varje aspekt av musiken.
