Medicinkapitalismens gast bullrar i De sovande barnen

I en nyhetsflash ekar Anders Tegnell något myndigt om att det kan bli annorlunda den här gången. Det första fallet utanför Afrika av mpox, tidigare känt som apkoppor, har upptäckts i Sverige. Namnbytet kommer av en vilja att undvika namn som kan bära rasistiska konnotationer. 

I ett annat virus tar Anthony Passerons De sovande barnen (i översättning av Marianne Tufvesson) avstamp. Det är åttiotal i Provence och över en liten by i en dalgång har ett mörker dragit in. Välbärgade unga börjar stjäla pengar av sina föräldrar och slita ut bilstereos. På kvällarna hittas de utslagna på gatan med sprutor i armarna. Heroinet har hittat till byarna vid den italienska gränsen via the french connection, dåtidens stora smugglingsväg genom Marseille, och får grepp om älsklingssonen Desíré, jagets farbror och familjens stora framtidsutsikt. 

Passerons blick, som den senare övergivna sonen till en fader som tillbringat en livstid med att förvalta en familjeverksamhet, är vid och nyfiken

Matriark och farmor Louise, som flytt från Piemonte under kriget, tänker helt enkelt inte finna sig i att låta någon dra undan mattan från den förmera borgerliga trygghet hon och hennes make byggt upp. Hon förnekar in i det allra sista att hennes son inte bara är maktlös inför heroinet, utan också ådragit sig en om möjligt ännu mer säker dödsdom; så som många andra sprutnarkomaner har Desíré blivit smittad med HIV. 

Hos Jacques, jagets fader, tycks snarare förakt vara den dominerande känslan. Inte bara har Desíré slarvat bort sin utbildning och stjäl ur kassan i familjens slakteri. Han och hans fru Brigitte har dessutom skaffat en dotter som föds med vad som på den här tiden är en dödsdom. Passerons blick, som den senare övergivna sonen till en fader som tillbringat en livstid med att förvalta en familjeverksamhet, är vid och nyfiken. Berättarens roll är ytterst återhållsam, och ledsagar genom berättelsen utan att själv göra starka avtryck i narrativet. 

Romanens styrka ligger i den strama kärlek som så uppenbart ändå lever mellan familjemedlemmarna

Parallellt med historien om slaktarfamiljen löper en kronologi över den akademiska och medicinska världens svar på HIV-epidemin. Stigmat och den låga status som omgärdade de grupper som tidigt drabbades, homosexuella och narkomaner, försvårade inte bara för forskare, utan gjorde även att sjuka förvägrades adekvat vård och värdiga begravningar.

Romanens styrka ligger i den strama kärlek som så uppenbart ändå lever mellan familjemedlemmarna. När förnekelsen kring Desírés tillstånd till slut blir omöjlig även för Louise, ser hon sin sons, och kanske också sitt eget, ansikte i många andra av samhällets olycksbarn. Berättelsens kanske starkaste skepnad är medicinkapitalismens bullrande gast, som går igen i tveksamma medicinförsök och blodindränkta kroppar som inte får röras vid av personal.

När vi väljer språk för en sjukdom har vi, i någon mån, också möjlighet att välja bort ett språk som agerar skynke mellan de sjuka och omvärlden. Det finns ingen anledning att tvivla på om det spelade någon roll att HIV länge kallades för bögpest. Miljontals liv offrade på ett gränslöst girigt och fåfängt farmaceutiskt altare är ett tillräckligt svar.