Månadens VHS: Mandabi
Månadens VHS är en 60-talsfilm, och därav aningen utanför tidsramen för de filmer som Månadens VHS brukar handla om. Men Mandabi är inte bara en milstolpe i filmhistorien, den är även högst relevant för oss idag.
En kort synopsis
Mandabi är en film från 1968, skriven och regisserad av Ousmane Sembène. Det är en av de första filmerna på ett västafrikanskt språk, i detta fall wolof. Mandabi utspelar sig i Dakar, Senegal, och börjar med ett brev – en check på 25 000 franc som skickas på posten till Ibrahima (Makuredia Guey). För honom är det bara en bit papper med obegripliga tecken, då han inte kan läsa. Han har två fruar (Ynousse N’Diaye, Isseu Niang), sju barn och ingen fast inkomst – och nu står han där med en check på 25 000 franc, skickad av en brorson som jobbar som gatustädare i Paris.
För att förstå innehållet söker han upp en uppläsare, en äldre man med papper i travar och ett belåtet, men lömskt leende (en cameo av Sembène själv). Det kostar, får Ibrahima veta. Men det är bara början. När han försöker lösa ut pengarna kräver banken legitimation. Till detta måste han ha ett ID-kort. Men det har han inte. Så, med hjälp av en annan brorson åker han till ett kontor för att försöka fixa det.
På nästa kontor sitter en annan myndighetsperson och nickar förstående. De säger att de kan lösa det, bara Ibrahimi förser dem med ett födelsebevis. Men något sådant finns inte heller. Tjänstemannen frågar Ibrahima när han är född, och Ibrahima gissar att det är runt 1900.
Människor i staden får reda på att Ibrahima nu fått en check med en stor summa pengar. De jagar honom och ber om att få låna lite av hans pengar. Av religiös pliktskyldighet ger Ibrahima bort lite av de pengar han har, i hopp om att han snart ska kunna lösa ut sin check, och lovar att de ska få låna lite pengar därefter. Pengarna försvinner innan han hunnit lösa ut sin check och han tvingas låna pengar av andra. Det blir en ond cirkel. Och mitt i denna byråkratiska labyrint finns ett extra lager av makt och distans: myndigheterna pratar franska, medan Ibrahima bara talar wolof. Han förstår dem inte, de förstår inte honom – eller låtsas åtminstone inte göra det.
Mandabi är en film som är lika skarp som den är tragikomisk. Den handlar om pengar, men ännu mer om kolonialismens arv: ett system som inte är byggt för att fungera.
Sembènes historielektion
Varenda vuxen svensk har gått vilse i byråkratin. Vare sig det handlat om vård, boende, eller ekonomiskt stöd har vi någon gång fått uppleva hur det är att slussas runt i ett internsystem som ingen egentligen har ordentlig koll på. Många vet känslan av att vara i en utsatt och maktlös position där ens situation både förvärras och är beroende av statliga myndigheter. Mandabi utspelar sig visserligen i Senegal på 60-talet, men är högst relaterbar för oss i Sverige då den bekräftar att all form av byråkrati runt om i världen är av samma stoff. Ousmane Sembène, som var mån om att hans filmer skulle utbilda, kan därför ge en och en annan lärdom till oss också. Framförallt ville han lära människor om att enighet är en förutsättning för att successivt kunna bli fri.
Mandabi är en mångfacetterad film, men kan enkelt förklaras som en tragikomisk version av Kafkas Processen i Dakar, Senegal. Vi får se Senegal ur Sembènes perspektiv. Det är en träffande och humoristisk film som gräver djupt i de efterverkningar som kolonialismen – till stor del av fransmännen, men också araberna – lämnat kvar i Senegal. Han visar hur den byråkratiska labyrinten hindrar den vanliga människan från att komma vidare. Det blir tydligt hur det ekonomiska och politiska systemet är ett arv från den franska kolonialismen, samt hur den religiösa pliktskyldigheten och restriktioner kring att ifrågasätta normer, ett arv från den arabiska kolonialtiden, också är en tröskel.
Sembène föddes 1923 i Casamance, Senegal, i en fiskarfamilj. Efter andra världskriget tog han sig till Frankrike, jobbade som hamnarbetare och blev fackligt aktiv. Efter en ryggskada var han tvungen att vila under en längre period – och började skriva. Hans roman God’s Bits of Wood (1960), om invandrarnas hårda liv i Frankrike, blev en stor framgång. Mandabi bygger på hans novell Le Mandat (1966), som publicerades ungefär samtidigt som hans genombrottsfilm Black Girl visades i Cannes.
Sembène trodde starkt på att enighet är det som garanterar frihet. Han visste att initiativen i hans hemland för just frihet och självständighet var spretiga, men såg en möjlighet att förena genom sina filmer, som han kallade “en skola i historia”.
“Under kolonialismens period kan jag bevisa att det inte gick en enda månad utan motstånd. Men problemet var att det inte fanns någon kommunikation mellan folket. Det var spridda kamper, till och med individuella kamper. Om människor hade varit organiserade hade vi fått vår frihet för länge sedan. Men nu, genom film, kan vi lära av varandra” berättade Ousmane Sembène i en intervju med Harold D. Weaver.
Ousmane Sembène hade nog fortsatt vara författare, men han ville även nå de som, likt Ibrahima, inte kunde läsa. Han var mån om att hans tittare skulle utbilda sig om kolonialismens skadliga mekanismer för att försäkra sig om att de inte skulle förstärka och bevara dem, oavsett var de befann sig. Även filmtiteln i sig innefattar en lärdom. Mandabi, som är ett ord på wolof och betyder “pengaorder”, handlar inte bara om att lösa ut en check, utan även om att det finns en ny politisk, ekonomisk och kulturell ordning. Sembènes medvetna val att ha wolof som huvudspråk är dock ett sätt att återta makten från kolonisatörerna och ge rösten tillbaka till befolkningen.
Varför du bör se Mandabi
Berättelsen: Kort, rakt på sak, men med många lager. Sembène kritiserar främst kolonisering, men lyckas bland annat även problematisera religion, inrutade traditioner och könsnormer – ämnen som hade krävt flera Månadens VHS-texter att dekonstruera, men som Sembène ändå lyckas synliggöra på bara 90 minuter.
Fotot: En färgstark film med smakfullt utvalda platser, rekvisita och kläder.
Nästa gång i Månadens VHS:
Nästa gång lämnar vi Västafrika för…ja, helt andra planeter. Vi kommer ta en titt på en älskad sci-fi-miniserie som inte fick den tiden i rampljuset den förtjänade.
