Lynne Ramsay – När fattigdom blir estetik

Den skottländska regissören Lynne Ramsay är kanske främst känd för We need to talk about Kevin (2011) och You were never really here (2017), men enligt mig är hennes bästa verk de som gjordes något tidigare i hennes karriär, till exempel Ratcatcher (1999) och Morvern Callar (2002). Ramsay har ett sätt att porträttera ekonomisk utsatthet på i dessa filmer som är unikt och minnesvärt.

Det som dock blir uppenbart när denna 20 år gamla socialrealism betraktas idag, är att estetiken hos de allra fattigaste idag ses som trendig och unik. Arbetarklassens 90- och 00-talsstil har under de senaste åren paraderats på Stockholms innerstadsgator, och att paketera sig själv som smutsig, promiskuös och fattig har länge varit eftersträvansvärt hos medel-och överklassens unga. Utsmetat smink, slarvigt blonderade hårruffs och jeans som slutar långt under naveln var nästan det enda som fyllde de trendigas flöden under 2019–2020, och även idag lurar den billiga, fattiga estetiken bakom vart och vartannat skroll. I Ramsays filmer ser vi delvis detta, men vi ser också något mer, något mycket mörkare och mer autentiskt.

I Ratcatcher får vi följa en blek och tystlåten pojke i Glasgow som, efter att ha råkat dränka sin lekkamrat i stadens förorenade sjövatten, tyngs av ångest. I en sliten jacka och hackigt klippt lugg strövar han fram längs vad som en gång var gator, men numera snarare kan beskrivas som soptippar. I betonglägenheten han kallar sitt hem sitter styvpappan på soffan, ölfläckar på sin wifebeater, ärr längsmed kinden, och skriker åt TV-apparatens fotbollsspelare. I hans knä kurar lillasystern ihop sig likt en hund, den hund som grannpojken drömmer om men aldrig kan få. Mamman gömmer sig när hyresvärden kommer för att påminna om räkningarna, storasystern snor hennes röda läppstift och tar bussen till okända platser. Den enda glädje som tycks finnas är barnens, och även den härstammar ofta från godtyckliga saker, som att fånga råttor eller kedjeröka i en soffa av sopsäckar.

I Morvern Callar vaknar Morvern (Samantha Morton) upp bredvid pojkvännens livlösa kropp på hennes billiga vardagsrumsgolv. I bakgrunden flimrar en julgran med trasiga lampor, som under filmens gång aldrig fixas, och på hennes tjocka, stationära dator lyser ett självmordsbrev. På datorn finns även en bok skriven av den döde, vilken Morvern publicerar i sitt eget namn för att genom pengar befrias från sitt alldagliga jobb i mataffären. Istället för att ringa polisen, eller åtminstone berätta för någon om pojkvännens öde, drar hon ut med sin tjejkompis. Krogen upplevs genom skärmen som illaluktande och tjockluftad, fylld av bred, bonnig skottländska. I trasiga strumpbyxor, korta kjolar och kolsvart smink besöker tjejduon fester på platser som gud glömde, tar piller som innehåller gud vet vad.

Då liket i vardagsrummet börjar ruttna, styckar Movern det. Hon lägger kroppsdelarna i en ryggsäck, tar bussen till ett avlägset fält och begraver sin älskade där. Pengarna som lämnades för att arrangera en värdig begravning går till en spansk festresa med tjejkompisen. Det finns ingen tid för känslor eller reflektioner, bara upplevelser och tidsfördriv. Morverns moral existerar inte, utan så fort hon får minsta slant och chansen att glömma sin hårda vardag, tar hon den.

Filmerna lyckas med något särskilt: samtidigt som de inger känslor av avsmak, är de estetiskt tillfredsställande. Vi känner för karaktärerna och hittar en skönhet i deras lidande, en vackerhet i deras smuts. När vi ser grafiska skildringar av döda råttor, bilder på drunknade barn vars knubbiga kinder tappat all färg, eller såriga småflickor med flottiga hårtestar, berörs vi. Porträtteringen av fattigdomen blir till en estetik, en estetik som agerar verktyg för att vi ska förstå de förhållanden som Ramsay vill uppmärksamma.

”Den väsentliga skillnaden mellan denna typ av fattigdomsestetik är att medan den sysslar med porträttering, sysslar dagens modebundna fattigdomsestetik med romantisering”

Att göra estetik av fattigdom är alltså inget nytt fenomen, utan har länge existerat och brukats inom konst och film. Den väsentliga skillnaden mellan denna typ av fattigdomsestetik är att medan den sysslar med porträttering, sysslar dagens modebundna fattigdomsestetik med romantisering. Lynne Ramsay visar det svåra, visar det smutsiga. Men när vi kastar ut förra säsongens märkeskappor och köper dyra trasor på Stadsmissionen, är smutsen som bortblåst. Kvar finns bara ett skal till en trend, ett meningslöst modeval som snart ska bytas ut mot renare kläder.

Korta, fläckiga kjolar är snyggt. Att se ut som en ledsen heroinist är snyggt. Att på Instagram stolt visa hur man kissar mitt på gatan eller sover på en bänk, innan man återvänder till föräldrarnas villa, är snyggt. Men att drunkna i Glasgows vatten och att ha en mamma som inte kan betala hyran, det är inte snyggt och inte heller eftersträvansvärt. Man plockar helt enkelt ut de vackra delarna och applicerar dem likt accessoarer till sin image. Det handlar sällan om något slags antikonsumeristiskt statement, det handlar enligt mig oftast enbart om att följa trenden, och när fattigdom inte längre är trendigt, blir något annat det.

Sen vill jag inte vara den, det vill säga den som moraliserar för mycket kring trender. Man får väl göra vad man vill. Jag är också bara en simpel, av intryck lätt påverkad, innerstadsbo. Men om det är någonting vi alla kanske kan hålla med om, är det att cosplay inte är särskilt coolt, och fattigdomstrenden tycker jag mer och mer börjar likna just det; en utklädnad och ett lajvande. Den autentiska estetiken, med dess mindre fräscha delar inkluderade, kommer alltid vara coolare än dagens kostymalternativ, och därför är Ramsays filmer estetiskt vackra. De romantiserar inte, de porträtterar.

Text: Emma Wahlberg
Emma är 18 år och bor i Stockholm.