En flykting och folkkonstnär från Liberia som bor i Tennessees berg och gör sånger som låter som fladdrande ljus i form av hopp – så beskriver Mon Rovîa själv sitt artisteri i en TikTok publicerad i samband med släppet av den nya EP:n Act 4: Atonement. Den 19 minuter långa skivan är det sista kapitlet i hans fyra delar långa musiksaga om hjälteresan (eller monomyten) och handlar om självrannsakan, försoning och hopp.
Men vem är Mon Rovîa? Att skriva musik om en hjältes resa väcker frågetecken kring hur mycket av musiken som härstammar ur låtskrivarens egna erfarenheter. Mon Rovîa har en unik historia – under inbördeskriget i Liberia adopterades han i slutet av 90-talet av kristna missionärer och flyttade till USA. Idag bor han vid foten av Appalacherna i Tennessee och har spelat folkmusik sedan tonåren. Artistnamnet är en anspelning på födelsestaden Monrovia. Hans Afro-Appalachia, vaggviseliknande musik, har lockat till sig stor uppmärksamhet på TikTok, bland annat från Bella Hadid.
Från första ton erbjuder EP:n ett harmoniskt lugn där Rovîas röst, som påminner om Bob Dylan eller Paul Simon, bär melodierna med en subtil men kraftfull närvaro. Gitarrplocket och de sparsmakade stråkarrangemangen, särskilt på spåren They’re Not There och Rust, ger musiken en filmisk kvalitet. Låtarna känns som bakgrunden till en långsam, introspektiv vandring genom ett disigt landskap. Gitarrplocket i They’re Not There för tankarna till gamla Nintendo-spel, som Zelda, vilket bidrar till den sagolika vibben.
Texterna fokuserar ofta på healing, det känns som att jag ligger på en yogamatta i ett nedsläckt rum och ska slappna av i slutet av träningspasset. Den enkla melodin och texten i refrängen till They’re Not There är lugnande och något som kan sättas på för att lindra söndagsångesten. Textrader som ”Even in your castle made of stones / You’re still a child inside those walls” kan de flesta relatera till.
Folkmusik och beat möts en kortis på Dead Man Walking, men här finns mer att önska. Under några takter i versen hörs ett enkelt lo-fi beat bakom stränginstrumenten och Mon Rovîas stämma, sedan försvinner det igen. Det känns lite snopet.
En risk med det avskalade instrumentationen som används på majoriteten av låtarna är att det helt enkelt blir lite tråkigt, och det hade funnits mycket att vinna på att experimentera lite med, typ, en dassig trummaskin, eller bara något annat som inte är ett percussion-ägg som ackompanjerar en gitarr.
Det finns inte något på EP:n Act 4: Atonement som tar ut svängarna fullständigt och det är svårt att säga om det är bra eller dåligt. Det som Mon Rovîa gör, gör han ju väldigt bra. Musiken är lugnande, vacker och framför allt smakfull. Låtarna är välskrivna, och stråkarrangemanget på Rust sticker ut som en höjdpunkt. Överlag är de konstnärliga valen väldigt okontroversiella. Som RuPaul säger till de deltagare av RuPaul’s Drag Race som inte är veckans bästa, men inte heller veckans sämsta; “You’re safe”. Men ingen minns en fegis.
Den som behöver ta tre djupa rekommenderas ta del av Mon Rovîas musik, men trots att Mon Rovîa får ihop en fin samling låtar riskerar EP:n att hamna i någon Spotifylista som heter typ Coffeehouse Chill och spelas i bakgrunden för att lugna stressade kassamedarbetare på Espresso House. För att höja EP:n ytterligare ett snäpp hade Mon Rovîa behövt ta ut svängarna mer, det är något för händelsefattigt för att leva upp till påståendet att EP:n handlar om en hjälteresa.
