Varma klanger i västkustvåren från Sarah Klang
Det har varit en varm solig långfredag i Göteborg. Kvällen är fortfarande lite ljummen när vi ställer oss i kön som bildats utanför Pustervik. Kön rör sig snabbt framåt och i lokalen är det fullt av folk. Åldersmässigt är det en blandning av människor. Unga kvinnor och män uppklädda i färgglada och, ursäkta mitt ordval, hippa plagg, blandas med sextioplussare i blus och kavaj. En sak är säker, Sarah Klang verkar vara för alla åldrar.
Sarah Klang har under de senaste åren blivit en självklar del av musiksveriges stjärnhimmel, med sina tre skivor Love in the Milky Way, Creamy Blue och Virgo. Hennes popmusik är en unik blandning mellan genrer, med influenser av americana och country. Konserten som nu ska äga rum på Pustervik har blivit framflyttad flera gånger på grund av pandemin, men nu är det till allas glädje äntligen dags.
Vi ställer oss nära scenen, det är mycket folk men fortfarande rymligt. Alla står förväntansfullt men snällt framför scenen. Lokalen är dock fylld av folk både på balkongerna, framför baren längst bak i rummet och såklart på det stora utrymmet framför scenen. Människor står med ölglas och skratt och prat hörs överallt omkring oss. Sorlet försvinner inte helt ens när förbandsakten Ludwig Hart kommer ut på scenen. Efter sitt framträdande försvinner han från scenen med publikens jubel i ryggen, och när han sedan återkommer är det istället som Klangs bandmedlem.
Sarah Klang uppenbarar sig på scenen i en stor rosa tylldröm med röda armbågslånga handskar. Vi får höra 17 Pounds som första låt, som passande nog också är den första låten från tredje och senaste plattan Virgo. Det är en lugn och vacker start och alla i publiken gungar med. Scenen blir helt rosa när Fever Dream spelas och det känns, precis lika ljuvligt, som en feberdröm. Någon i publiken dansar med båda armarna upp med ett ölglas i ena handen, vajande som palmblad i en varm bris någon helt annanstans.
“Jag är så glad över att få vara här!” utbrister en glad Sarah Klang. Hon fortsätter med att berätta hur mycket hon sett fram emot konserten som blivit framflyttad x antal gånger. Nästa låt Ghost Killer framkallar gåshud över hela kroppen och publiken dansar lätt och sjunger med i de sista raderna, “If I was a ghost killer I would set you free” och det känns som att alla sjunger om någon speciell. I mellansnacken är Sarah Klang rolig och vass, dissar bandmedlemmen som precis blivit pappa “men ändå står här och rockar loss som att ingenting har hänt. Killar, ni vet.” Hon säger allting med ett lurigt leende och alla skrattar.
Denna gång blir hela scenen orange när de ljuva tonerna av Endless Sadness fyller rummet. Det känns plötsligt som att det är en stekhet sommardag, för varm för att njutas av och alla är olyckligt kära. När Anywhere sen framförs är magin total. Sarah Klang sjunger med en röst som är svår att lämnas oberörd av och publiken sjunger melankoliskt med i raderna “I feel so lost all the time”.
Det blir Göteborgsinternt när hon ber oss föreställa oss att vi är på Hisingen en regnig dag inför It’s Been Heaven Knowing You och jag tror att alla göteborgare i alla fall kan förstå bilden som målas upp för oss. Populära Strangers spelas och Sarah Klangs röst blir sådär ljus och vacker när hon och alla i publiken sjunger raden “please don’t tell my secrets to anyone, I will never tell your secrets to anyone”.
Det är en lugn publik som gungar i takt med musiken, det är inte förrän på slutet när covern med Augustifamiljen Make Your Own Kind Of Music spelas, följt av Canyon, som publiken börjar hoppa och dansa. Bandmedlemmarna är fulla av energi och blicken dras ofta till dem i låtarna, det är fint att se hur de lever sig in i musiken.
Det är både vackert och snyggt, men jag kan inte undgå att känna att det ibland kanske blir för avslappnat. Det är inte heller helt lätt att avgöra om det är det hon faktiskt VILL utstråla eller om hon är lite trött. Det finns något obrytt över henne och då menar jag obrytt på ett coolt och imagebaserat sätt. Det som inte hör ihop med hennes image är att hon stundvis också känns blygsam på scenen, vilket känns synd för den stora rösten hon besitter. Något annat som tog en ur the moment var lite teknikstrul, som självklart även kan hända den bästa, men det i kombination med lite löst snack med bandmedlemmarna och ändring av låtordningen fick en ibland att känna att man var med på genrepet.
Sarah Klangs röst fyller upp hela Pustervik, den hade kunnat fylla större lokaler än så. Därför är det synd att det ibland känns lite väl försiktigt och avslappnat. Det har hunnit bli kallt när jag går ut i Göteborgsnatten, den ljumma värmen från tidigare finns inte kvar. Trots en lugn och stämningsfull kväll känner jag mig varm och nästan febrig efter Sarah Klangs ljuva toner.
Text: Daria Parchakova
