black midi förvandlar Debasers dansgolv till ett svettigt inferno
På facebook utlovade Debaser sommarens svettigaste spelning och kanske är det den enda passande beskrivningen av gårdagskvällen. Denna augustidag var redan varm och fuktig till att börja med. black midi gjorde det hela värre.
Inledningsvis spelas Pavarotti i högtalarna och i crescendot stiger bandmedlemmarna ut. Cameron Picton på bas, Morgan Simpson på trummor och sedan den enigmatiska sångaren Geordie Greep. De gasar på direkt med Welcome To Hell, en låt från den senaste plattan Hellfire. Snabbt bildas det en moshpit och konserten är redan på högvarv en minut in. Det intensiva tempot sprakar igång dansgolvet som blir lika varmt som en kakelugn, och varmare fortsätter det att bli.
Ett lugnt tempo följer dock på nästa låt Marlene Dietrich och ger publiken en chans att hämta andan, samtidigt som black midi får en chans att bevisa att deras briljanta musicerande innefattar lugna låtar också. Därefter kliver basisten Picton fram på sång och skapar ett av kvällens mest absurda ögonblick. Hans röst ekar fram och tillbaka med en delay-effekt samtidigt som hans sång blir mer och mer animerad. Det är svårt att höra vad som sjungs, dock lyckas han leverera en annan form av galenskap till skillnad från Greep som sjunger mer monotont och låter sin gitarr stå för infernot. Picton briljerar igen på Still några låtar senare men denna gång satsar han på att sjunga i en mildare och vackrare stil samtidigt som han imponerande nog plinkar på en akustisk gitarr istället för basen.
Showen börjar lida mot sitt slut, även om vi inte riktigt vet det än. Grabbarna i bandet uppvisar knivskarp precision på höjdpunkten John L som tar alla möjliga vändningar. Tempot ökar och saktas ned och musiken ändras stundtals, så pass att man tror att låten är över. Plötsligt låter det mer klassiskt än avant-garde. Greep spelar på sin gitarr som om han vore Mozart och avslutar sedan det klassiska-stycket med en klockren övergång till några toner av Sweet Child O’ Mine innan han sedan närmar sig mikrofonen och river av ännu en vers av John L.
Dansgolvet, eller rättare sagt kakelugnen, eldar på. Svetten rinner. ”You guys must be sweating like pigs” konstaterar Greep och får ett ”Hot as fuck” till svar från Picton. Stämningen är på topp och spelningen är fortfarande på högvarv, men helt plötsligt är det slut och inget encore följer. black midi chockerar med en legendarisk spelning på Debaser och tackar sedan snabbt för sig själva innan de kliver av scenen för kvällen.
Publiken flockas till baren för vatten och sedan ut för att andas frisk luft för första gången på en timme. Sakta men säkert töms klubben på folk, förutom ett par hängivna fans som hänger kvar en stund längre. Jag vänder mig till baren där jag plötsligt ser Sergio Maschetzko som producerat kompisarna Black Country, New Roads senaste album men under denna turné agerar han ljudtekniker åt bandet. Jag vänder tillbaka blicken mot scenen där trummisen nu står och mottar massvis med komplimanger från de svenska fansen. Till slut får han en stund över för att prata med mig och då förklarar jag för honom att jag är här för att recensera konserten för KULT Magasin och frågar vilket betyg jag borde ge kvällens spelning.
”Fuck do I know?” utbrister Morgan Simpson med ett skratt. “I was up there man, you were down here, you should know”, säger han men berättar strax att han tror att detta var deras bästa show hittills på turnén. Vi hinner inte säga så mycket mer innan någon annan ber honom om en selfie. På vägen ut ser jag Picton stå och snacka med fansen och utanför klubben står en halv-trött Geordie Greep med en drink i handen och tar selfies innan han plötsligt ursäktar sig och skuttar iväg till Sergio som avnjuter en cigg. Vädret börjar äntligen bli svalt och samtidigt som jag ger mig iväg mot tunnelbanan slås jag av tanken att black midi är det svettigaste, skummaste men samtidigt snällaste bandet jag någonsin stött på.
