Kulturhuset Bergsjön fångar det som är svårt att sätta ord på
På Kulturhuset Bergsjön är det lekfullt på flera olika sätt. KULTs litteraturredaktör Lara Levin är på plats under internationella modersmålsdagen och samlar sina tankar om modersmålets olika sfärer, om att röra sig inom och utanför de gömda rummen med litteraturen i behåll.
Jag är på väg till Bergsjön och inuti spårvagnens färger doftar det rök och jag hör en kakafoni av tuggummiljud. Vid varje hållplats observerar majoriteten av resenärerna människorna som kliver på, de som kliver på stirrar ansträngt tillbaka på alla resenärer och alla som sitter ner i vagnen tittar över axeln på sin granne men grannen har slutat vara en granne, för att nu bli något annat. Vi förvandlas till matematiska symboler och raderar ut varandras blickar till den grad att det enda rimliga vore att titta upp och hoppas på att spårvagnstaket snart ska synliggöra konturerna av ett annat ansikte. Inuti spårvagnen har Västtrafik lyckats bilda en känsla från en förgången tid, det känns lite som att vi är på spaning efter varandra från en tid som flytt. Här tillhör vi ett östblock och förvandlas till DDR-medborgare när vetskapen om att de civila kontrollanterna kan befinna sig var som helst. Kontrollanterna som redan är otäcka har blivit ”de civila kontrollanterna” och helt plötsligt övervakar vi varandra i väntan på djävulen själv.
Därför känns det lite betryggande när jag åker från öst till nordöstra Göteborg. Det är som att Bergsjöns centrum förstår mig när jag exponeras för en överraskande väggmålning av konstnären Jan Persson. Den långa bildsviten är en illustration från Mästaren & Margarita och talar till mig på ett fragmenterat, nästan brutet sätt. Som när associationerna är lite ur led, ungefär som när jag läser urin-invånare istället för urinvånare.
Om man följer väggmålningen leder den till Kulturhuset Bergsjön, till en kväll ägnad åt det litterära rummet. Här firas den internationella modersmålsdagen. En temadag som jag inte tidigare hört talas om, trots att jag brukar gilla att vara i litteraturens rum, förutsatt att rummet vill ta emot mig och att det finns en plats över där man inte behöver stirra över axeln på sin granne.
På kulturhuset, i bibliotekets barnavdelning, ska ett trettiotal grundskoleelever i hemspråksundervisning läsa kurdisk barnpoesi på den kurdiska dialekten sorani. Innehållet kan vara svårt att uppfatta för den icke-kurdiska talaren, men det som går att förstå är gesterna, minerna, smusslandet och hur premisserna för ett litterärt evenemang kastas om.
”Publiken blir till som både skapare och besökare och jag gillar det kurdiska ordningssinnet – det organiserade kaoset – som drivs av välvilja och passion.”
Publiken är exakt som en familjemiddag hos mina föräldrar och jag undrar om litteraturens rum är mer av en feberdröm. Min pappa, som tog sig dit från andra sidan stan på mindre än 30 minuter i rusningstrafiken, ringde min syster och satte mobilen på högtalare för att hon skulle höra uppläsningen. I ett hörn står två kvinnor och kommenterar allt och värderar barnens läsningar. När något barn har fastnat i läsningen, och hackar sig igenom ett ord som börjar på bokstaven ”D” och trevande säger: “D-Da-Dar” för att sedan tappa bort sig helt, kommer någon annans pappa till undsättning och reser sig upp längst bak i publiken för att läsa resten av dikten. Publiken blir till som både skapare och besökare och jag gillar det kurdiska ordningssinnet – det organiserade kaoset – som drivs av välvilja och passion. Känslor och tankar kring språket uppdagas när hemspråksläraren ställer sig bakom varje elev och fungerar som ett extra stödhjul, antingen genom att ljuda dikten eller genom att justera längden på mikrofonstativet. De bygger broar mellan den svenska och kurdiska identiteten, räddar barn mitt i meningen och skapar möjligheter för barnen, att med den kurdiska dikten hantera en annan del av verkligheten. Det är som när ett barn gick upp på scenen och sa: ”eeh ja… juste… nu ska jag hålla ett tal om internationella modersmålsdagen… språket ska ändå komma till användning så varför inte?” och hon har rätt precis som de andra barnen har rätt. Samtliga läser om ekorrar, flaggor och frihet på ett språk där DDR-känslan är högst närvarande, på ett språk som är förbjudet i vissa länder och försummas i andra. Det finns inget som ersätter modersmålsundervisning, för vem ska vårda språket om det inte är dem som firar denna dagen. Barnen hyllar den kurdiska dikten genom att vifta på flaggor, genom att läsa saker som: “jag blir berusad av mitt hemland”. Man skrattar för att det är så stora ord, och glad för att inget barn flossar som en indirekt respons på allt mänskligt agerande och precis som när jag ser illustrationen av Mästaren & Margarita är jag på väg någonstans. Jag förstår allt som pågår, men jag vet inte var jag ska börja eftersom det är fragmenterat och brutet, men djävligt nära en sanning.
När vi har lämnat Bergsjön Kulturhus springer min pappa till en bil från fjärran. Han förstår att han har fått böter och hinner stanna parkeringsvakten som är en variant av vuxenvärldens kontrollanter. Det smärtar mig att se hur han försöker övertyga parkeringsvakten om att ta tillbaka kontrollavgiften, det tar lite för lång tid för att jag ska kunna känna någon hoppfullhet. Sen ser jag genom bilrutan, pappa vilar huvudet lite snett och säger något och parkeringsvakten skrattar och de skakar hand med varandra. När pappa sätter sig i bilen igen säger han: ”Modersmålet är så viktigt”. Jag förstod allt. Min pappa är en superhjälte, han hittar sätt att ta sig fram i rusningstrafiken och pratar sig ur parkeringsböter.
