Konstnärskapets mörka sida bereds utrymme i Så var det
Det är med den grubblande konstnären i fokus som Kulturhuset Stadsteatern välkomnar Jon Fosses monolog Så var det till Lilla Scen för sin svenska premiär. Två asymmetriska lysrör flimrar till och inviger en uppsättning som tagit fasta på den meningslösa existensen som kvarstår i resterna av ett konstnärskap. En trygg, texttrogen föreställning som i Leif Andrées grepp predikar till den veliga konstnärssjälen.
Det är från en ensam, luggsliten bädd som en äldre man vaknar och konstaterar att det minsann var synd då “det bästa jag vet är att sova”. Han snörar på sig sina kängor på samma sätt som man får känslan av att han alltid gör. Meningslösa rutiner tycks vara det enda som lämnats kvar i det annars tidlösa rummet. Denna dag visar sig dock vara unik då han väl på sängkanten glömmer att be Fader vår. Mannen frågar sig varför, något som utlöser ett kedjeresonemang om existensen i stort. Varför just idag? Varför slösade jag mitt liv med att måla den konst som jag gjort? Varför vet jag inte om jag har några barnbarn? Frågorna följs av svar från honom själv, ibland med förmodade lögner och ibland med raseri som angränsar till galenskap. Konsekvent finner han dock tröst i konsten och vetskapen om att tillhöra samma allt som Bachs symfonier. Shebly Niavaranis uppsättning tecknar porträttet av en konstnär som finner tröst, tvivel och ånger genom sitt kall.
I Dario Samardzics scenografi har de färger som utgör konstnärens palett tvättats bort. Tavelramarna är ställda med motiven mot väggen, tomma kartonger och soppåsar utgör istället inredningen. Rummet blir till en varning från konstnären till konstnären om vad som kan hända om man upphör att skapa. Vad som lämnas kvar är en sval, nedtonad miljö som skulle få Roy Andersson att njuta. Framförallt möjliggör rummet, tillsammans med en otymplig kostym, för en fysiskt tung föreställning. Den äldre mannen har svårt att gå och försöker med stor envishet att skruva ihop sin rullstol, något som ger ett konkret projekt till den famlande åldringens resonemang.
Humorn och svärtan varvas elegant av Andrée som med en oväntat optimistisk rolltolkning ger syre åt det annars döda rummet. Valet att spela mot vad rummet utstrålar visar sig effektivt då det tecknar en man i förnekelse över vad han blivit. Spelstilen får genklang i salongen där skratt varvas med sammanbitna ansiktsuttryck. Med sina plötsliga blickar ut mot bänkraderna bemästrar Andrée att vara både privat och inbjudande, det är som om den äldre mannen ibland lyckas få kontakt med det där som han söker. Allt för att lika snabbt vända ryggen till och fortsätta att cirkla runt i sina egna grubblerier.
Konstnärssjälen är en sökande sådan, mannen har vänt sig mot Gud av tröst snarare än övertygelse. Tron blir ett motgift mot det återkommande tuggandet av barn och fruar som sagt upp kontakten på grund av att han alltid var “uppe i det blå”. I Shebly Niavaranis Fosse-tolkning är den villkorslösa konstnären både offer och förövare för sitt eget kall. Då mannen konstaterar att han minsann är att betrakta som en uppburen konstnär brister han ut i skratt. Konstnärsgärningen blir till ett skämt och en varning om vad som egentligen spelar roll.
Trots det vackra scenrummet, smakfullt återhållsamma ljusarbetet och intelligenta rolltolkningen är det utan fullständig tillfredsställelse den åldrade mannen tar sitt avsked. Grubbleriet mynnar ut i ett ingenting, en uppsättning som vägrar att göra några direkta påståenden utöver att vi alla ska bli till jord. Oavsett intention upplevs slutsekvensen som stympad, vilket är synd i en uppsättning som annars disponerar sin tid väl. Kanske är det en barnsjukdom på den nyfödda föreställningen som kommer att botas efter några speltillfällen eller kanske är jag för ung för att helt förstå innebörden av att lämna ett kall och ett liv. Oavsett vad lämnas jag grubblande, kanske är det just det som är meningen?
