Kom trygghet! Befrukta mig!

Låt mig börja med att presentera en så enkel idé som att man inte ska cykla full. Ni vet det. Alla vet det. Ändå gör vi alla val ibland som inte är speciellt kloka. Inte baserade på någon form av fakta eller intelligens. Ni kanske förstår vart jag är på väg. 

Efter en speciellt rolig kväll på studentnation, svettig av dans, hög på endorfiner och full på billig öl ramlar jag med min gamla röda cykel över mig. Lyckas böja foten på ett sätt som inte bara ser extremt töntigt ut utan också gör väldig väldigt ont. Trots detta så lyckas jag på något outgrundligt sätt (öl) ta mig hem (underskatta aldrig öl som smärtlindring). Under morgontimmarna anammar min högra fot någon slags blåsvart färg. Den svullnar upp och blir helt blank. Jag hoppar runt i lägenheten på ett ben. Kokar makaroner på knä. Inser — det här ser inget vidare ut. Min rumskompis snickrar en krycka av en gammal mopp till mig. 

Ytterligare en dag passerar och med hjälp av två vänner finner jag mig på Ortopedakuten. Jag tvingas fylla i en blankett från Trafikverket som vill ha information om olika olyckor som skett i trafiken. Jag skäms. Var underlaget kanske halt? Nej. Inte alls. Vad krockade jag med? Absolut ingenting. När inträffade olyckan? 02.30. 

Ortopedakuten i Uppsala är mysig. Rekommenderar den. 10/10. Jag och mina två vänner slår oss ned i en svart skinnsoffa och väntar på att min fot ska få bli klämd på, röntgad och utvärderad. En av mina vänner är hjärtekrossad. Sitter och håller min svullna fot högt samtidigt som hon hulkar fram “det är så jobbigt att va 21!!!”. Min andra vän svarar “gud va gammal du är” för hon är 20. Alla gamla som brutit olika lårbenshalsar sitter runt om och ger oss onda ögat. Den hemmasnickrade mopp-kryckan byts ut mot ett par faktiska kryckor och min fot konstateras vara stukad. Men det gör inte så mycket för vi sitter och klappar på varandra och grinar och bär runt på varandras jackor och tygkassar. Vi bär runt på varandras hjärtekross. Pysslar om varandra. 

Den förmiddagen gav mig någon slags insikt. Ungefär, fan vad man gillar att bli omhändertagen och ta hand om andra. Och hur det, för mig, är det det finaste som finns och allt som betyder något. Att sitta runt ett bord och äta och prata. Trösta någon. Bära någons kryckor. Är det inte utifrån det man borde bygga sitt liv? Jag som är på ständig jakt efter svar på hur man ska leva tycker mig få något slags uppvaknande. 

Jag tror det var Blondinbella som först introducerade mig för idén om att så snabbt som möjligt vilja skaffa en egen kärnfamilj för att kompensera för sin trasiga uppväxt. Och det känns som att många har följt det mönstret. Jag har inte haft någon trasig uppväxt, men uppväxten börjar ta slut (eller så är den kanske redan det, beroende på vem man frågar). Det är dags att själv börja bestämma över hur man vill att ens liv ska se ut. 

Här känns det som att det har skett ett skifte, kanske är det mest hos mig. Drömmen om att  med en take away kaffe i ena handen, en bunt tidningar i andra och en telefon i den tredje(?) stressat stanna en taxi har gått från att vara en målbild till min absoluta mardröm. Att make a mark, att uppfinna och hitta sig själv. Den bilden rymmer för mycket ensamhet och för stort fokus på individen och karriären. I takt med att person efter person — föräldrar, lärare och bekanta — gått in i väggen, har jag börjat syna mig själv och mina mål. Jag är 20 och för första gången i livet har jag möjlighet att börja bestämma själv hur mitt liv ska va. Vill jag ha det de har? Utmattningssyndrom och bristfälliga relationer?

Generationen innan mig tycks ha tagit ett stort kliv på Maslows behovstrappa. Från trygghet till självförtroende och självförverkligande, missat steget kärlek och gemenskap. Vänner och familj. Jag vill inte ha det så. Sitta på min kammare med några utflugna barn som jag har dålig kontakt med, frånskild och utan nära vänner. Utbränd MEN med en grym tjänstepension. Det kanske är för elakt och raljant, men jag vet för många vuxna som inte har några riktigt nära vänner för att kunna avfärda det som någon typ av slump. Nu snackar jag inte om människor som har behövt arbeta mer än heltid för att försörja sig, utan om människor som helt enkelt prioriterat jobb, prioriterat pengar, över ledig tid och gemenskap. 

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag inte bryr mig om min karriär alls. Noll procent. Jag vill göra något som känns meningsfullt, visst. Jag behöver pengar, absolut. Men noll komma noll procent bryr jag mig om att klättra på någon slags karriärstege. Bli störst och bäst. Jag ser inget egenvärde i att lämna efter mig något i den lilla världen vi lever i. 

Drömmen om att bli en trad wife föds. Kanske är det en effekt av Greta Thurfjell/Della Q-diskursen i media, eller att jag hittade mig själv på Ortopedakuten, men jag känner mer och mer att jag bara vill bara bli befruktad. Ge upp (odla, bygga och kramas?). Jag ser bebisar överallt. ÖVERALLT. Det har absolut skapats Pinterestmappar med barnkläder. Det har det. Det skickas hej vilt bilder på gulliga bebisar i chattar med vänner. Alla mina kompisar beter sig som att de har ägglossning konstant. Det är inte bara jag som följer Kalle och Britas dumma gård på Instagram. Många tycks känna en längtan bort. Från staden till landet. Hemnet är en av mina mest besökta hemsidor. Jag letar efter något slags torp som jag inte har råd med. Ett litet torp med en liten familj i. 

Men hur får man ihop sin Bullerby-utopi med en vettig kvinnosyn? Med någon form av grundläggande feministisk analys? Jag vette fan vad svaret är på den frågan. Men jag tänker lite såhär — I min trad wife-dröm finns inga trad-husbands (nu kanske jag tar mig lite väl mycket frihet med incel-vokabuläret) men jag vill presentera en värld där alla är trad wives. Hear me out. Det som skedde när dagis uppfanns, det som hände när kvinnor blev fria att arbeta, var att alla började leva som män. Det vi borde göra är att leva som kvinnor. Allihopa alltså. Som den gamla skolans kvinnor. Kanske jobba lite grann, men mest bara hänga. Byta grejer, laga mat till varandra? Har det inte redan konstateras att vi omöjligt behöver jobba lika mycket som vi gör idag? Effektiviseringen av exakt allt borde ju rent logiskt leda till mer tid för de goda sakerna i livet. Göra så att vi kan prioritera hemmet, vänner, familj och gemenskap. Borde inte effekten av effektiviseringen vara färre arbetstimmar, inte bara för kvinnor, utan för oss alla. Låta evig tillväxt vara en målbild som tillhör historien. 

Jag måste påminna mig själv ibland om att den här drömmen ligger ganska många år fram i framtiden. Men när det känns lite vilset och otryggt kan det vara skönt att tänka på sitt framtida hushåll och på sina framtida barn. Först lite mer osäkert eat sleep rave repeat (plugga). Sen kärnfamilj!

Ett rött hus med vita knutar, ett kneg, några barn och ett trädgårdsland. Kan inte det räcka som en dröm. Kan vi inte vara klara med att “bli något”? Det skulle vara så jävla skönt att bara ge upp och kramas. Baka ett bröd eller två. Målet för mig ser ut så att jag som vuxen har många vänner. Att barnen är med. Att man kan sitta runt ett bord och snacka och äta och spela spel i jättemånga timmar. Man har människor (plural) att ringa när det krisar. Man lyfter varandra. Kanske prioriterar sina barn framför att jobba nio timmar om dagen. Håller om varandra hårt och länge och inser att det är det viktigaste. Bär varandras kryckor.