Kan man lyssna på jazz i t-shirt?
– Vilken musik lyssnar du på då?
Så kommer frågan som alltid infinner sig efter att jag berättat att jag läser musikvetenskap. Jag överväger en stund vad jag ska svara och varje gång reflekterar jag över det pretentiösa i att nämna jazzen. Jag vill liksom inte utstråla energin av en ung man som lite småviktigt klär sig i polotröja, manchesterkavaj och hornbågade glasögon. Jag gillar inte heller förväntningarna som kommer med svaret. Att jag ska kunna radda en massa jazzstandards och förklara varför Miles Davis Kind of Blue är så genialisk.
Jag tror att mitt jazzintresse föddes i baksätet på mina föräldrars bil, någonstans på sträckan mellan Västergötland och Hälsingland. Jag tillhör den generation som precis hann uppleva den tid då bilar fortfarande använde CD-läsare innan de byttes ut mot modernare teknologi. Under armstödet i framsätet förvarades ett antal CD-skivor som mina föräldrar samlat på sig under åren och även spelade på de längre bilresorna upp till släkten. Det var lite Bo Kaspers, något samlingsalbum med 60-talets största hits och annat smått och gott. Alla framstår för mig som nostalgiska idag men det album som skulle visa sig lämna störst intryck var Jan Johanssons tidlösa Jazz på Svenska.
”Det jag inte visste då, men blivit medveten om på senare år, är hur den hiphop jag lyssnade på präglats av jazzen”
Jag var inte medveten om det då, men det var nog där som min fascination för jazzen föddes. En fascination som skulle läggas på hyllan under flera år då en stor del av mina tonår präglades av hiphop och annan form av mer ungdomlig musik. Det jag inte visste då, men blivit medveten om på senare år, är hur den hiphop jag lyssnade på präglats av jazzen. Tribe Called Quest, MF Doom och Kendrick Lamar hämtar samtliga tydlig inspiration från jazzen, något som Q-Tip uppmärksammar i sina första rader på The Low End Theory ackompanjerat av en basgång samplad från den legendariske jazztrummisen Art Blakey.
Det var med den jazzinfluerade hiphopen i ryggsäcken som jag i myndig ålder gav mig in i jazzens värld, denna gång på egna ben, och fastnade för den musik som fascinerat mig som barn på de långa bilresorna.
”Jazzmusiken får mig att känna något i kroppen på ett sätt som ingen annan genre kan”
Så när jag får frågan kan jag helt enkelt inte svara något annat än jazz, trots de förväntningar och förutfattade meningar som jag vet kommer med svaret. Jag kan inte radda särskilt många jazzstandards och jag kan faktiskt inte påstå att jag tycker Kind of Blue är särskilt genialisk.
Jag gillar känslan jag får när Arne Domnérus spelar Take Five alldeles för snabbt, jag gillar lugnet som infinner sig i mig när Jan Johansson spelar fram Visa från Utanmyra, och det händer något i mig när Ryo Fukui tar sina första ackord på pianot efter ett nästan två minuter långt trumsolo på Early Summer. Jazzmusiken får mig att känna något i kroppen på ett sätt som ingen annan genre kan.
Jag gillar jazzen, utan dess elitism och pretentioner. I vanlig t-shirt och gärna utan kavaj.
Text: Gustaf Ek
