Jacques Chessex skrev med en sällsynt språkkänsla om det avvikande och avskyvärda

Den schweiziska författaren Jacques Chessex var något av en obekväm röst i sitt hemland och som med romanerna Vampyren i Ropraz och En exempeljude satte fingret i såret för att komma åt den oförsonliga brutalitet som ibland frodas i avlägsna samhällen. Den precisa och strama skönheten i hans prosa fungerar som en motpol till utforskandet av berättelser som åskådliggör undanskymda brott, ondska och lidelse. Som läsare undrar man om man borde förfasas eller förundras. Chessex föddes 1934 i Payerne och dog 2009 i Yverdon-les-Bains. Han skrev på franska och var utöver sitt författarskap verksam som litteraturprofessor och åtnjöt flera framgångar under sin karriär – däribland Prix Goncourt för novellen L’Ogre. Han var alltså ingen okänd eller osynlig författare, åtminstone inte inom den franskspråkiga litteraturen.

Som svensk kan det däremot vara svårt att bilda sig en uppfattning om Chessex författarskap då han tidigare inte har publicerats i Sverige. Bokförlaget Faethon har nu gett ut denna, i ordets rätta bemärkelse förbisedda författare, som med kortromanerna Vampyren i Ropraz och En exempeljude för första gången presenteras på svenska i två briljanta översättningar av Ulla Bruncrona. 

I Vampyren i Ropraz, som befolkas av religiöst övertygade byinvånare, frodas ondskan. Ingen förmår att se den i vitögat eller driva ut den. Till det yttre handlar boken om en avlägsen by bland de schweiziska skogarna som skakas av en våg av skräckinjagande övergrepp på tre unga och nyligen avlidna kvinnor. Byn och dess invånare beskrivs som vidskepliga och lättskrämda redan innan brotten uppdagades, en mentalitet som stegras och förstärks i takt med att fler kroppar upptäcks: ”Man tolkar i det oändliga hotet ur ens inre och det som kommer utifrån: från skogen, från det knakande taket, den jämrande vinden; från andevärlden, uppifrån, nerifrån och underifrån – hotet från annat håll.” 

Skändningen av kropparna får invånarnas fragila sammanhållning att brista och snart inleds en hysterisk jakt efter en gärningsman, som inte helt ofattbart slutar med att en ung man – själv ett offer för de övergrepp som sker i det tysta ute på landsbygden – anklagas för att vara den vampyr som befolkningen misstänker har utfört de bestialiska stympningarna.

Ropraz ligger långt bort från de stora städerna och den moderna, upplysta världen. Djupt inne i landet, bland de mörka skogarna, genomkorsas hemmen av våld, incest och febrila, elakartade rykten. Chessex målar upp ett dunkelt samhälle som plågas av en oförmåga att uppmärksamma den egna, inneboende ondskan och som istället förskjuter skulden till en syndabock.

En exempeljude handlar om det verkliga mordet på den judiska köpmannen Arthur Bloch av en grupp fanatiska nazister i Chessex hemstad Payerne 1942. Fernand Ischi, pådriven av den antisemitiska pastorn Philippe Lugrins hatiska retorik, drömmer om Tysklands intåg i Schweiz och att en dag bli ärad titeln Gauleiter, en oinskränkt partidistriktsledare som svarar direkt åt Hitler.

Staden i En exempeljude beskrivs äga ”en skönhet av nära nog översinnlig styrka som står i klar kontrast till invånarnas feghet” men som penetrerats av ett giftigt mörker. Om giftet i Vampyren i Ropraz genomsyrar marken och invånarna i grunden beskrivs den här som något som smyger sig på och tillåts få fäste i samhället utan konfrontation. I romanen finns det en upptagenhet av de, för schweizarna, obearbetade skuldkänslorna inför den antisemitism som tilläts breda ut sig och som ledde till mordet på Bloch. Chessex karaktäriserar denna antisemitism som ett slags atavistisk enfaldighet som oavbrutet letar sig tillbaka, om och om igen: “I dessa avlägsna bygder har judehatet en skarp smak av jord som tuggats om och om igen, grävts upp, vänts och blandats med grisarnas blanka blod, av ensliga kyrkogårdar där de dödas ben ännu berättar sin historia, av förskingrade och bortslarvade arv, av självmord och konkurser, av ensamheten hos sura, missräknade kroppar som hundratals gånger har förödmjukats.”

Chessex berättarstil är i båda romanerna avskalad och precis. Med en kylig, nästan frånvarande blick som undviker den sensationalism som annars så lätt tränger sig på, beskrivs de grymheter som berättelserna är centrerade kring. Han besitter en oavlåtlig detaljsäkerhet som tar tillvara på varje aspekt av den fysiska verkligheten och påminner om dess reella kraft och existens. Kärnan i hans prosa består av korta, sammanvävda meningar som bildar en suggestiv tapet av en nästan metafysisk karaktär som styr livet i de båda samhällena. Det makabra stoffet parat med prosans skönhet framstår i Vampyren i Ropraz som ett suggestivt och lyckat led i den skräckestetik som dominerar berättelsen, men i En exempeljude väcker den ett mer svårdefinierat obehag.

Båda verken kan läsas som bearbetningar av historiskt betydande händelser som väcker frågor om ondska och om rätt och fel. Vampyren i Ropraz och En exempeljude berättar om två sidor av samma mynt: den ensamma människan mot den överväldigande massan som drabbats av så häftiga inflytanden att den inte förmår se sig själv och sina handlingar utifrån längre. Chessex fångar upp det förgångna och dess efterverkningar på ett mästerligt sätt. Det är en ynnest att äntligen få ta del av honom i Sverige.

Text: Simone Westblom