Casper The Ghost sammanfattar året
över en öl
Senast jag träffade Casper The Ghost var jag rundare än en boll under fötterna, och stod på balkongen på någon nattklubb i Göteborg för att ta en cigg. Han hade precis klivit av scenen efter nån spelning, och haft en extremt intensiv helg med P3 Guld och livespelningar, med ett helt crew som drog i honom — men trots allt detta så ställde han sig och tjötade en stund.
För alla som läser två stycken och sen hoppar vidare in i det eviga scrollandet så känns det viktigt att börja med den bakgrunden, för det är nog det som sammanfattar Casper The Ghost på bästa möjliga sätt — en trevlig dude från någonstans i norr som fick en hitlåt och råkade bli artist, men samtidigt lyckades fortsätta vara en trevlig dude från någonstans i norr.
En EP, flera singlar och två år senare möts vi på Stora Torget i Uppsala, han springer direkt in för en kram och jag är villig att sätta allvarliga pengar på att du inte hade gissat att han precis blivit utnämnd till Framtidens Artist av P3 om du råkat stå där bredvid och vänta på en buss.
Vi träffades senast på Yaki-Da Spelningen 2020 under P3 Guld, vad har hänt sen dess?
– Oj, mycket! Vi släppte väl en EP efter, det gjorde vi… tror jag? Sen blev det ju ‘rona, och ja, vad hände då egentligen? Jag blev lite deprimerad, allt blev ju inställt. Jag var så jävla taggad på att vi skulle åka på turné, jag hade byggt upp det mitt huvud och så bara kraschades allt.
– Ett tag blev det som att min personlighet och mig som person var det jag gjorde, det var jag — ingenting mer. Jag fick lite panik liksom, “vad fuck gör jag ens, jag gör musik men vad mer? Vad tycker jag om att göra ens?”. Så det blev väl mycket sånt, försöka hitta vad jag är utanför musiken.
Casper berättar vidare om sitt intresse för utomhusaktiviteter: skidåkningen som syns i musikvideon för Again var inte bara en tillfällighet som såg snygg ut på kamera, utan också ett genuint intresse.
– Skidor har alltid varit en trygg punkt för mig. Men sen har vi skateat en del också, sen fiskar vi mycket flugfiske. Stå där i vadabrallorna i älven och kasta liksom, det är lugnt och skönt, man får vara i sina egna tankar och bara vara ute i naturen.
Finns det någon skillnad mellan Casper The Ghost från 2017 och Casper The Ghost nu?
– Jag skulle säga att det är en helt annan artist. Nu uppskattar jag musik på ett annat sätt än vad jag gjorde då, jag uppskattar att göra musik på ett annat sätt. Jag känner väl också att jag mognat som person, eller speciellt som person. Jag var ändå 17, jag blir fan 22 nästa månad.
– Jag har också andra värderingar i livet som gör att det ändrats mycket, och jag förstår på ett annat sätt nu att jag har ett ansvar. Så jag är mer vuxen i mitt projekt skulle jag säga, sen är jag fortfarande en skitunge. Jag är fortfarande helt slut i huvudet, men på ett annat sätt.
Vi pratar vidare om epokerna han gått igenom, från debutalbumet Ghoststories som Casper själv refererar till som “Vikingatiden” till Flipside, Neve(Rest) och CTG FOREVER EP.
– Jag gillar Flipside som fan fortfarande, jag och min manager pushade verkligen för den låten, för den skulle inte släppas egentligen. Men jag bara “den här måste ut, jag kommer lacka om den inte blir släppt”.
Hur känner du kring .Bound nu? Det var ändå din första stora hit.
– Jag hatar den, med varenda lilla ben i min kropp. Den är ju en drivlåt liksom, som tyvärr har blivit tagen seriöst. Det är det jag inte gillar. Jag älskar den för vad den har gjort för mig och mitt liv, men det är just det att det är en drivtext.
Du känner inte att du står för den idag?
– Nej nej nej, det har jag aldrig känt heller. Jag började ju med musik bara för att jag tyckte det var kul att larva mig, det var ju aldrig för att jag ville jobba med musik — jag ville bara spela fotboll och så gjorde vi den här på driv och sen ett år senare så sitter vi där i label meetings.
Casper signade med Asylum Records, en filial till Warner Music, under 2018 i samband med att allting började explodera på riktigt. Det var också då han och Hillbom, som står för produktionen i duon, började ta musiken de gjorde på allvar. Men trots sina framgångar känner han att det varit svårt att få samma gensvar i Sverige som utomlands.
– Jag har mina teorier om det där. I Sverige är vi så fruktansvärt rädda för att stå ut, till och med i det vi gillar. Det är bara att kolla på Yung Lean, han var tvungen att slå i USA först för att sen bli accepterad här hemma och jag tror att det är lite så. Vi väntar på att resten av världen ska acceptera en artist innan vi själva gör det.
Har du funderat på att emigrera?
– Vi håller på att snacka om det nu, jag och Hillbom, målet är väl att vi ska kunna flytta till LA så snabbt som möjligt, eller om vi börjar köra kvartalstrippar — att vi åker dit ett kvartal, kommer hem ett kvartal.
– Bara när vi var där nu några veckor, jag har aldrig känt mig så hemma på en plats vilket är skevt. Det jag tror är att jag alltid bara konsumerat amerikansk media, och alla jag har kollat på, på typ YouTube eller någonting när jag växte upp, har ju alltid varit i LA, så jag har alltid sett det. Eftersom jag alltid varit en person som gärna försvinner från verkligheten så har jag levt genom till exempel YouTube, så det känns som jag redan har levt där länge.
Hur var LA?
– Det var så sjukt, jag blev lite tom när jag kom dit. Min dröm har alltid varit att åka dit och jobba där. Så om jag behövde någonting att fly till, så har det alltid var den drömmen. Sen var jag där, och då hade jag inget att fly till. Jag bara “fuck jag är här”, och så kände jag att jag inte uppskattade det tillräckligt mycket. Men sen så lugnade jag ner mig och bestämde mig för att bara ta in allt istället. Det förändrade mig på ett sätt, målet blev tydligare. Nu vet jag vad jag kan förvänta mig, vad det är jag ska kämpa för.
Vad är häftigaste minnet från LA? Har du någonting som sticker ut?
– När vi var på en hemmafest med våra vänner Franke och Maty Noyse som vi bodde hos. Så drog vi ut på balkongen där alla stod och rökte, så sitter det en tjej och en kille och hånglar nedanför balkongen. Så började vi oddsa, odds på att du frågar tjejen om hon kan ta en bild på oss nu. Till slut så gjorde ju en av oss det, så jag har en bild där vi står och viftar armarna på balkongen som en random brud har tagit och skickat till mig. Det var roligt för jag älskar den bilden, alla ser så glada ut bara.
Om vi ska prata lite om 2021 då, du vann ju framtidens artist — hur firade ni?
– Vad fan gjorde vi? Jag tror vi åkte hem till min lägenhet och satte upp min hemmastudio. Så firade vi, haha. Sen satt jag och försökte prodda mitt första beat. Jag har bara lagt massa gitarrer och bas och synt, men trummor är svårt asså.
Om Musikguiden i P3 hade fått en stroke och glömt bort att Casper The Ghost existerar, vem skulle du önska att de valt istället?
– Fan, jag lyssnar ju inte på så mycket svenskar. Nu vet inte jag om de kommer fortsätta med det projektet, så jag kommer säga två — men om de gör det säger jag BENNETT alla dagar i veckan. I min bok så är det fetaste svenska projektet som har gjorts på länge. Det är så jävla bra.
– Annars skulle jag säga en snubbe från Heby, som vi jobbade med häromdagen faktiskt. Han heter LKN, han har 3,000 lyssnare i månaden — han gör typ hyperpop på svenska, han är jävligt duktig. Väldigt annorlunda för att vara Sverige. Jag tror att hyperpop kommer bli stort här också.
Om du skulle summera året 2021 i en film?
– Memento. Det är en Christopher Nolan-film, och varför jag väljer den är för att den är sjukt förvirrande och jag vet inte riktigt hur det började eller hur det har slutat. Bra film ändå. Det har varit ett bra år, men jag är sjukt förvirrad. Vilken Nolan-film som helst egentligen beskriver mitt år typ…
Du har ju släppt fyra låtar det här året, Know You Too Well, BAD, Single at 40 och Again. Vilken är din favorit?
– Again. Det är nånting med den bara. Again var det första poppunkiga låten vi gjorde och det gick så bra. Det var så jävla kul att göra den, och att LIOHN och Klahr var med och proddade den gjorde att det blev ännu roligare. Jag lärde mig mycket från den låten också, den ändrade mycket i mitt skrivande och hur jag tänker kring musik.
– Med det sagt så är det här faktiskt ett år där jag kan säga att jag gillar alla låtar fortfarande efter att jag släppt dem, för oftast brukar jag hata dem direkt efter jag släpper dem. Men jag kan lyssna på vilken som av låtarna från det här året och fortfarande känna “fan jag gjorde en bra låt”.
Vi kommer in på framtiden när det börjar bli tomt i glasen, han berättar om nästa singel Missile som är “röjjig och köttig”, om musiken han gjort med sina vänner från LA, Maty och Franke, och allt han är taggad på ska komma. När jag frågar om drömfeaturen, och efter vi båda kommit fram till att Michael Jackson inte riktigt flyger längre, så kommer det mest oväntade svaret under hela intervjun:
– Lill-Babs. Lätt. Dels för att hon är från Järvsö, där vi har studion. Och bara för att hon är så jävla cool. Hon var så fruktansvärt cool. Det finns ju bild på henne med Beatles när Beatles var förband åt henne, de ville ta bild med henne. Man fattar nog inte hur stor hon var.
Sista och svåraste frågan, vem vill du ge en shoutout till för 2022?
– Det är ju Hillbom. Hillbom är ju liksom Casper the Ghost. Jag tror många inte vet att vi är det tillsammans, det är bara att jag heter Casper. Om det är någon annan med och skriver, så är Hillbom med och proddar — han är alltid huvudproducent, vi jobbar ju alltid tillsammans. Vi är kusiner, så vi har gjort allt tillsammans hela livet. Allt han har gjort har jag gjort, det är därför jag gör musik — för han gjorde det. Han förtjänar så jävla mycket mer recognition som producent, och han är lätt den bästa människan jag känner.
Text: Albert Frykman
