Augustine: “Jag tycker bäst om texter där det inte finns något filter”
Med sin falsett och svävande pop har Augustine skaffat sig en trofast fanskara. Med höstens debutalbum Weeks Above The Earth i ryggen har han turnerat i både Sverige och Europa under våren – en turné som kulminerat i framträdanden på både Way Out West och Popaganda. KULT träffar en artist som söker storheten i det lilla och ofta fastnar i sina tankar.
– Där kan man gå vilse ibland.
Värmen har varit tryckande flera dagar i sträck och jag har klunkat vatten hela morgonen för att inte bli uttorkad. När jag skakar hand med Augustine under ett träd i Seminarieparken är jag alltså både kissnödig och svettig. Trots de halvroliga omständigheterna finns det ändå ett lugn över mötet. Artisten jag möter är lättsam och harmonisk. Augustine, som egentligen heter Fredrik Gustafsson, har under den senaste tiden varit hemma hos familjen i Jörlanda. Han har badat, repat och vilat upp sig.
– Det har känts jättebra. Den här sommaren har varit den sommaren som jag varit mest hemma. Jag har bara skrivit nya låtidéer och tagit det ganska lugnt.
Han fortsätter:
– Det är annorlunda mot när jag är i Stockholm. Jag har bott där i fem år nu. Men jag tror inte riktigt att jag är en stadsmänniska. Jag tycker verkligen om lugnet.
Han menar att han ändå alltid tänkte att han förr eller senare skulle flytta från Jörlanda, men att Stockholm inte nödvändigtvis var ett utstakat mål. Det var under andra året på Musikmakarna i Örnsköldsvik som han gjorde praktik i Agrin Rahmanis studio i Stockholm. En praktik som var så lyckad att han stannade kvar.
Längtar du hem mycket?
– Ja, jag har börjat göra det mycket mer nu. Jag kanske ska testa någonting annat snart. Inte att jag vantrivs i Stockholm, men just att testa bo i någon annan stad.
Många från mindre städer kan säkert relatera. Under uppväxten tror man att man är en storstadsperson, man ska bara bort, men när man väl är mitt i pulsen börjar man tvivla på om granarna och kilometrarna till busshållplatsen verkligen var så illa.
– Det kanske alltid är att man vill hem till slut.
Jörlanda var också viktigt för skapandet. Fredrik menar att han hade mycket tid att skriva när han bodde där, och framför allt var det familjen som öppnade de musikaliska portarna för honom.
– Min äldsta brorsa spelar trummor. Då kunde jag lära mig trummor av honom. Sen spelar min mellersta bror gitarr, så jag lärde mig det av honom. Sen kom de ju hem med… Nu låter jag som en gammal gubbe. Men jag kommer ihåg så tydligt att de kom hem med skivor som de brände ut. Jag hittade inte så mycket musik själv när jag var liten, utan det var mer vad som spelades hemma. Jag vet inte varför jag blev så intresserad av att just skriva egen musik. Men det kanske kommer därifrån.
Det var i samband med att han började gymnasiet i Göteborg som musikskapandet började på riktigt.
– Det var då man började göra egna låtar. Eller försökte iallafall. Med min mellersta bror gjorde vi typ tre, fyra låtar som vi släppte på Soundcloud. Sen använde jag dem för att söka in till Musikmakarna. Där blev det en nivå till på att färdigställa låtar och försöka skriva till andra artister. Då blev det mer seriöst.
När slog det dig att det var en karriär på riktigt?
– Kanske när jag själv hade börjat släppa låtar som Augustine. Mellan de två första låtarna, att det ändå fanns ett intresse från folk som inte kände mig att vilja höra mer. Då blev det att man bara grottade ner sig i det och behövde skriva mer låtar. Och ville skriva mer. Då var det verkligen bara nu ska jag bara fokusera på det här en stund. Sen har det fortsatt efter det. Det känns fortfarande inte på riktigt. Ibland känns det som att man bara lallar runt. Men när jag spelar live känns det inte så.
Har du hunnit komma till ro med kändisskapet?
– Man har accepterat att någon man inte känner kan höra av sig och säga att de tycker om musiken. Eller jag vet inte, det är fortfarande lika konstigt varje gång. Roligt också, såklart.
De stunderna då han verkligen förstår vad det är han har åstadkommit är när han står på scen. Att stå framför så många personer, som alla vet vem han är och kan hans låtar, är hisnande.
– Det är ju en jättekonstig känsla. Men det är fantastiskt egentligen. Jag har ju drömt om det sen jag var liten.
Han stannar upp och funderar lite.
– Jag tror också att man inte tänker på det i stunden. Att det kommer folk i typ London som kan låtarna. Det är nog fortfarande lite svårt att veta vad man ska känna. Eller det är ju helt fantastiskt. Men det är svårt att ta in lite. Det är också något som driver på. Att jag tänker nästa gång kanske ingen kommer. Det blir typ: Shit vad roligt det här var, jag vill bara skriva fler låtar som folk kan tycka om och få göra det igen.
På frågan om vad som är det jobbigaste med artistlivet svarar Fredrik att det är sociala medier, och pressen att använda det, som är den största tyngden på hans axlar.
– Jag är bara dålig på det. Att lägga upp någonting alls om jag inte har något speciellt. Om jag har typ en låt och dela, då är det ju bara kul. Det kan ibland komma som en stress. Jag tänker ibland att ingen bryr sig längre. Det är en dum grej bara men… Det är ändå någon form av ångest kring det där, men det är ju väldigt liten sak. Det är det enda negativa jag kan komma på.
Fredrik poängterar dock att sociala medier-pressen endast kommer från han själv. Vi kan alltså inte förvänta oss några “my label won’t let me release this song unless it goes viral”-TikToks från Augustine under den kommande tiden.
– Det är väl bara en del av ens personlighet. Vissa saker är bara jättejobbigt i ens huvud, som liksom inte är någonting alls egentligen.
Är du ofta i ditt eget huvud?
– Ja, det tror jag. Där kan man gå vilse ibland. Jag tror att jag funderar mycket, och övertänker. Också över saker som inte är så mycket. Typ hur man framstår eller om man har sagt något någon gång. Det kan bara vara ett vanligt samtal, men sen så går man och tänker varför sa jag så. Man fastnar i grubbla-tankarna.
Utöver alla grubblerier i Fredriks huvud är det också där som alla låtar tar sin form. Han brukar göra en låtidé till ett demostadie – “kanske sextio procent klart” – och därefter kommer Rassmus Björnsson och Agrin Rahmani in i bilden. Andra låtar skriver de från grunden tillsammans. Allt han gör börjar med musiken och därefter läggs texten på.
Varifrån kommer texterna?
– Ja, det är väl nog mycket i det där huvudet. Man grubblar på saker och ting. Eller bara blir inspirerad av en film eller en plats. Jag tycker det är väldigt kul att åka någonstans och skriva, för då blir det direkt, mer som händer. Nu när det har varit covid och man mest stirrade in i en vägg… då hände inte så mycket.
Texterna kan alltså komma från nästan vad som helst – en händelse, en o-händelse, en känsla, eller vad annat man kan få för sig att räkna upp.
– Ibland är det att jag bara sjunger in någonting i demosången som bara känns. Då kan det vara vissa ord som bara sticker ut och så kan jag börja bygga texten utifrån bara några ord. Eller om man har en mening klar, då känns det som att det kan gå ganska fort. Då fattar man att ja, det är ungefär det här som låten handlar om. Så det kan vara väldigt slumpmässigt ibland också hur en text startar. Men så kommer det väl alltid in nånting som man känner eller funderar på, i den.
Skulle du säga att det är ofiltrerat från ditt jag? Eller finns det en redigeringsprocess? Det är ändå någonting som ska visas upp för så många.
– Jag tror att jag vill gå ännu mer ofiltrerat. Man vill ju dela med sig av det man känner, men det kan ju vara att man håller tillbaka på saker ändå, omedvetet. Just eftersom att folk ska höra. Men jag tycker bäst om texter där det inte finns något filter, utan det kommer verkligen vad man känner.
Vad tycker du är svårast då? Text eller musik?
– För ett tag sedan skulle nog säga text. Då kunde jag fastna väldigt länge på det. Men nu kan det nästan vara att jag fastnar mer på musikidéer. Typ en kommande låt som har gjort mig nästan helt galen. För jag har hela tiden vetat att, eller verkligen känt, att det finns någonting bra där. Men sen får jag inte till hooken i låten. Den känns inte färdig när jag lyssnar på alla olika idéer och så har jag försökt att skriva om den. Men ibland kan det kännas som att låten inte är där. Den behöver en växel till. Det syns inte ihop. Nej, det är en jättestörig känsla. För jag ser att det finns en fin potential. Och att jag liksom vill få klart den, för jag tycker om den mycket själv.
För att besvara den eviga frågan om när något håller tar han ofta hjälp från Rassmus och Agrin. Hans familj får också ofta vara med på ett hörn. Han testar ofta att spela upp idéer för dem och ser vad som händer.
– Om det känns som att den får en reaktion så växer självförtroendet i den låten. Och då kan det plötsligt komma att jag känner ah men vafan, den är ju här. Men om jag bara är själv och sitter och jobbar, det är då jag kan bli galen. För då lyssnar jag bara om och om igen. Och så till slut är ingenting bra. Ingen låt är ju jätterolig att lyssna på en hel dag.
Han utvecklar:
– Det känns som man kan se om de tycker om iden. Om de blir intresserade. Eller om de går vilse i låten. Ibland kan det vara att det bara krävs en lyssning till och sen lossnar allt. Och sådana låtar tycker jag bäst om själv, att det får ta ett tag och sen fattar man grejen. Och då blir det ännu bättre. Det känns som en evig balansgång där. Om jag inte hade tänkt så mycket på att andra ska förstå känns det som jag hade skrivit mycket längre låtar och svävat ut mycket mer. Så det kanske är något som ändå håller en i schack.
Vart vill du någonstans?
– Jag vet inte riktigt själv egentligen. Det finns nog alltså ingen tydlig grej som jag vill uppnå utan jag tror bara att jag alltid har tyckt att det är så kul med musik, och av någon anledning just att skriva egna låtar. Jag har liksom aldrig lärt mig så mycket andras låtar på typ gitarr utan det har alltid varit att jag vill se om man kan skriva själv. Inget mål, utan mer… fortsätta.
Du är duktig på att leva i nuet kanske?
– Nja. Det vet jag inte heller. Även för mig själv är det ju väldigt kul att se vad som blir nästa skiva. För det vet jag inte själv heller, utan helt plötsligt kan det komma en låtidé. Imorgon skulle det kunna komma något som bara är något helt annat och då ändras allt. Så det är bara att åka med och se vad det kan bli. Ja, så får man ser hur länge det håller. Eller räcker. Men jag tycker det är väldigt kul.
Augustine spelar på Popaganda i Stockholm den 27/8.
