Alfie Templeman om Mellow Moon, perfektionism och motståndet till att se musik som affärer
Alfie Templeman har under de senaste två åren haft med minst en låt på min Spotify Wrapped. Jag tycker att han gör perfekta sommarlåtar och så fort den första tussilagon kommer fram blir det repeat för hela slanten. Nu, i slutet på maj månad, har jag alltså börjat komma upp i en kvot som nog garanterar en plats på 2022:s sammanfattning med. Idag blir det intervju. En kopp kaffe halsas och när klockan är prick 12:50 trycker jag på den möteslänk jag fått på mailen. Jag är lite nervös. Fan vad min engelska är rostig. Efter lite teknikstrul (we live in a society osv) hoppar han in i Zoom-mötet och intervjun kan börja.
Alfie Templeman är 19-åringen från Carlton som skapar mastig och färgstark indiepop hemma i sitt sovrum. Han började spela in musik redan som 13-åring och har sedan dess hunnit med ett minialbum och fyra EP:s. Idag släpps hans debutalbum: Mellow Moon.
– Det är nervöst och påfrestande, men väldigt spännande. Det känns coolt, liksom äntligen. Det är något jag jobbat på i två år så det är också lite av en vikt som lyfts från axlarna.
Hur skulle du beskriva skivan för någon som aldrig lyssnat på din musik förut?
– Det är så mycket som händer. Jag tror det bästa sättet att beskriva den är att säga att det är en popskiva, men pop på så många olika sätt. Typ pop genom åren. Det är många olika influenser och stilar. Lite som en stor, smält gryta med musik.
Blandningen av flera olika teman syns även på de ämnen som albumet behandlar.
– En del av låtarna tar plats i mitt eget huvud. Mycket av det är att ta sig genom tonåren och förstå livet. Att växa upp och se sig själv växa upp. Den andra delen är definitivt mer lättsam och fantasifull. Där är det bara jag som har roligt.
Vad vill du att folk ska känna när de lyssnar?
– Min förhoppning är att folk ska känna sig uppmuntrade. Om de går igenom samma saker som jag gick igenom kanske albumet kan få dem att känna igen sig. Man ska också veta att jag bara är en tonåring som gör ett album, jag vet inte nödvändigtvis exakt vem jag vill bli och vad jag vill göra. Förhoppningsvis får det andra unga att inse att de har tid. Det är okej att testa olika saker och försöka lista ut vem man vill bli.
Arbetet med skivan började 2020, precis i pandemistarten, när Alfie helt plötsligt fick massor av tid över.
– Jag började skapa låtar, sätta ihop olika grejer och bara se vad som hände. Det fanns ingen plan att göra en debutplatta eller så. Jag ville bara göra musik och ha kul hemma. Så jag bestämde att jag skulle dyka rakt ner i kreativiteten och testa mig fram. Sen började det långsamt att bli mer och mer detaljerat, och 2021 började jag skriva texter. Det tog mycket tid men till slut bara blev det en färdig skiva, konstigt nog.
Hur vet man när en skiva är klar?
– Det gör man inte riktigt, eller hur? Man kan fortsätta i evigheter, men risken är att det blir överproducerat. Jag brukar behöva stanna mig själv och bara okej, det här låter faktiskt rätt bra i mina öron. Sen ibland när man lyssnar om på helheten så hör man kanske att det saknas något i en enstaka låt, och då får man gå tillbaka och lägga till det. Men man måste ge det lite tid tror jag. Man får låta det vila en stund, och sen gå tillbaka när man fått lite distans.
Är det inte svårt att låta det vara? Jag vill alltid gå tillbaka och pilla på massa grejer.
– Det kan vara väldigt frestande att göra det. Det är lätt att fastna i jag måste lägga till den och den grejen, men ibland är det bättre att inte vara en perfektionist. I den här skivan finns det definitivt ingen perfektionism. Det är bara jag som leker runt och testar nya saker. Ibland blev det så att jag råkade spela fel men insåg sen att det som var fel egentligen lät coolare. Det är naturligt och äkta och rått på det sättet. Det är jag. Jag tror också att jag har blivit bättre i det avseendet.
– Det finns definitivt delar som jag hade velat ändra, och så finns det delar som jag är nöjd med. Och det är okej. Det var ett tag sedan som jag började med skivan, och nu är det bättre att blicka framåt och fokusera på nästa. Det är grejen tror jag, man måste fokusera på nästa grej istället för vad man vill ändra med det man redan har gjort.
Var det tydligt för dig hur albumet skulle bli i slutändan?
– Nej, inte alls, det hade verkligen kunnat sluta var som helst. Men det var en del av det roliga, att inte veta vad det skulle bli. Att inte ha någon som helst aning om vad som skulle hända sen var det som gjorde det spännande.
– Det enda jag försöker göra är att skriva bra musik och skapa grejer som låter intressant. Jag vill testa nya saker och addera grejer till mina låtar som kanske är lite aviga. Sen vill jag slå samman det med popmusik. Det har alltid varit något som jag tycker är roligt. Det är mycket trial and error. Jag strävar egentligen inte efter att det ska vara på ett visst sätt.
Skrivprocessen är olika för varje låt, men konstanten är att alla låtar börjar hemma i sovrummet. A Western började med en gitarrslinga och Do It började med massor av syntar och “weird bass sounds”. Oftast hör han en melodi i huvudet, spelar den på det instrument som passar (han är självlärd inom elva olika) och försöker sedan att skriva en låt runt det hela. Låttexten baseras på den känsla som musiken får honom att känna.
– Jag blir bättre på att skriva texter, men det är fortfarande det som jag tycker är svårast. Det är inte alltid lätt att vara ärlig och ha självförtroendet att säga det som jag faktiskt vill säga. Ibland blir det att jag slätar ut eller förenklar det. Men jag börjar bli mer självsäker i att inte göra så mer, utan att bara skriva rakt från hjärtat.
Och vad är hemligheten bakom att bli mer självsäker?
– Jag tycker att det verkligen hjälper att lyssna på andra textförfattare som jag ser upp till. När jag ser självförtroendet som de har vågar jag utmana mig själv mer. Jag brukar lyssna mycket på Bob Dylan och Neil Young, de ger mig självförtroende att bara ta steget och säga det jag känner.
Har du några andra inspirationskällor?
– Jag gillar verkligen Joni Mitchell. Hon är fantastisk med både text och musik. En annan stor influens är Todd Rundgren, han är en så bra producent. Han gjorde heller aldrig samma sak två gånger, vilket jag tycker är intressant och inspirerande. Det hjälper mig också att våga göra något annat.
Alfie återkommer flera gånger till hur viktigt det är för honom att utmana sig själv musikaliskt och alltid testa nya saker. Självförtroendet att öppna upp sig själv lyriskt spiller även över till självförtroendet att jobba in nya influenser.
– I bakhuvudet finns det alltid en miljon grejer och stilar som jag är sugen på att testa. Nu när jag snart är 20 tror jag också att jag kan göra dem snyggare. Jag har också självförtroendet att göra det. På senaste tiden har jag börjat spela in grejer i mitt rum igen, och nu när jag skriver nya låtar tänker jag att jag ska testa något jag aldrig testat innan. Jag tror att det är väldigt viktigt att göra det. Man måste gå vidare och utforska annat. Jag har försökt att göra det med varje släpp hittills och jag kommer fortsätta att göra det framöver.
Har du några exempel på något du är taggad på att testa?
– Jag lär mig alltid nya instrument och försöker sen att få in de i låtarna. Nu till exempel har jag försökt få med flöjt och cello. Men jag vill också testa att få in nya genrer, typ neo-soul, progg och jazz fusion.
Finns det något som du tror att du aldrig kommer testa?
– Haha, cowboy-rap kanske?
Finns det några låtar på skivan som står ut för dig personligen?
– Den första låten på skivan, A Western. Det var också den första låten jag gjorde. Det var bara lätt och avslappnat. Jag övertänkte inte eller forcerade mig till att skriva en låt. Jag hade bara kul. Det var också i början av pandemin så det fanns inga deadlines. Jag kände ingen ångest och allt var bara chill. Den sista låten på skivan, Just Below The Above, står också ut för mig. Den var riktigt svår att få snygg med alla stämmor och grejer. Det blev många lager och rätt komplext, men när jag lyckades blev jag riktigt nöjd.
Metoden av att testa och leka runt går i linje med den stora kärlek och lättsamhet som Alfie känner för musiken. Det ska alltid komma ifrån en genuin längtan att få komponera, och medan han skriver så tänker han aldrig på om låtarna ska bli till ett album. Blir det så, ja, då blir det så.
Tycker du att det är svårt att separera att göra musik för att du älskar det och för att det är ditt jobb?
– Man borde bara göra musik för att man älskar det. Det har definitivt varit gånger då det har blivit en jobbgrej, när det har känts som att man går in i en studio och ska skriva en låt bara för att skriva en låt. Eller för att få ett kontrakt eller en hit. Men det har aldrig tilltalat mig och det kommer aldrig att göra det heller. Jag började med musik för att jag hade en ambition. Jag ville lära mig spela olika instrument och producera. Jag har en äkta kärlek för det hela. Jag är verkligen emot att se musik som affärer. Ibland när man är på turné kan vissa saker absolut kännas som arbete, men det är ju oundvikligt.
Med releasen av Mellow Moon kommer också en turné. Alfie och hans band, bestående av tre andra killar, ska snart börja turnera runt om i Storbritannien och Australien. Han berättar att konserterna brukar kunna bli lite hur som helst – publikens humör smittar av sig på bandet. Vissa konserter blir mer intima medan andra kan sluta med att publiken kommer upp på scenen för att dansa tillsammans med bandet. Det långa resandet och riggandet kan stundtals vara frustrerande, men allt är värt det så fort han får komma upp på scen och möta publiken.
– Det bästa med att vara på turné är självklart att få spela. Att gå upp på scen, köra sina låtar och se publikens reaktioner. Att se någons ansikte lysa upp, se någon som får höra musiken live för första gången efter att ha lyssnat i flera år. Det är en speciell typ av energi som finns på konserter. Att vi på scen får dela det med publiken är så fint.
Mellow Moon släpps idag, 27/5.
