I valet och kvalet: Bill Clinton-patriotism och penisskämt på demokraternas konvent
Klara Larsson är en skribent från Göteborg, med fokus på amerikansk politik. Hennes kolumn ”I valet och kvalet” publiceras varannan vecka inför valet i USA den 5 november.
Förra veckan höll det demokratiska partiet sitt partikonvent i Chicago. För en månad sedan skulle konventet agera tvättstuga åt Joe Bidens nedsmutsade rykte som för gammal och osammanhängande för presidentämbetet, och presentera en renkammad president, redo att ta fighten mot Donald Trump inför valet den 5 november. Men efter en högst dramatisk och minst sagt historisk juli månad, där president Biden gick från kritiserad, till irriterad, till sparkad, så vändes konventet till en röd, vit och blå karneval i frihetens namn och till Kamala Harris ära.
Biden tackas av partiet som sparkat honom
Fyradagarsfesten, som under vanliga omständigheter brukar likna en skolbal för elevrådsordföranden, skulle bli en stjärnspäckad historia med såväl unga stjärnskott som gamla partirävar vid talarpodiet. Konventet inleddes med den sittande presidentens tal till sitt parti. Till tonerna av publikens ”thank you, Joe”, klev en tårögd Biden ut på scenen sent på måndagskvällen, då tidigare talare hade dragit ut på tiden och således skjutit presidenten ut ur bästa sändningstid – en tragisk metafor, kanske.
Den 81-årige presidenten inledde sitt nästan femtio minuter långa tal med en
kärleksförklaring till frun Jill Biden: ”when she walks down the stairs, I still get that boom, boom, boom”, sa presidenten, och klappade handen över hjärtat. Att Jill Biden, tillsammans med sonen och tillika republikanska slagpåsen Hunter, ska ha varit de som tryckt hårdast för att Biden ska stå kvar som demokraternas kandidat nämndes inte. Istället så spenderade presidenten merparten av talet med att redogöra för hans egna framgångar som president, i vad som lät mindre som ett konventtal, och mer som en avtackning av en kär, åldrande kollega.
Handskarna av för familjen Obama på hemmaplan
Från en nostalgisk första dag ett till en nygammal och fräsch dag två, där Chicago-födda makarna Obama agerade headliners. Michelle Obama var först ut med ett retoriskt starkt tal om om hur ”my girl, Kamala Harris” är mer än redo för uppdraget som president. Fru Obama menade att Harris förkroppsligar historierna amerikaner själva berättar om sitt land, sin identitet: ”Her story is your story, it’s my story, it’s the story of the vast majority of Americans.”
”BRAT-summer är ute, Trump-har-en-liten-penis är inne”
Men Michelle Obama, som på konventet 2016 myntade den nu kända frasen ”when they go low, we go high”, alltså att låta under-bältet attacker från Donald Trump och hans republikanska parti rulla av axlarna, har nu vänt om. Från att hålla sig högre än sina motståndare till att i sitt tal under veckans konvent rikta sig direkt till Donald Trump: ”People are going to do everything to distort her truth. My husband and I sadly know a little about this. For years, Donald Trump did everything he could to make people fear us. He’s
threatened by the existence of two hard working, highly educated successful people who happen to be Black. […] Who’s going to tell him that the job he’s currently seeking might just be one of those Black jobs?”. Michelle Obamas starka tal blåste ny luft under vingarna för konversationen kring en möjlig politisk kandidatur, något som hon själv dementerat vid upprepade tillfällen. Kanske till hennes mans ryktes förtjusning, för trots att Barack Obama fortfarande är den klart bästa talaren i det demokratiska partiet, så är han alltid bara den näst bästa talaren i familjen Obama.
Den fd. presidenten Obama klev sedan själv ut på scenen, till rungande applåder från den upplivade publiken. ”It is good to be home! I don’t know about you, but I’m feeling fired up!”, inledde han sitt tal, som gick i linje med allt man vet om Barack Obamas retorik– en abundan användning av ”the Obama pause” och charmiga, självföraktande skämt som ”I’m the only man stupid enough to talk after Michelle Obama”, eller om hur konventet alltid har varit “good to kids with funny names who believe in a country where anything is possible”.
63-åringen, nu lite grå om hjässan och med rynkor mellan ögonbrynen, antogs prata till moderata väljare, kanske om policy, eller framtiden, eller utbildning. Vad som inte förutspåddes av några politiska junkies var dock presidentens passus om Donald Trumps penisstorlek. Angående Trumps många kommentarer till medierna, sa den före detta presidenten Obama att ”there are the childish nicknames, the crazy conspiracy theories… [Obama-paus], and this weird obsession with crowd sizes?”, medan han log djärvt och gestikulerade med händerna för att mäta upp ett avstånd mellan cirka tio och femton centimeter – ett symboliskt uppvisande av demokraternas nya agenda: BRAT-summer är ute, Trump-har-en-liten-penis är inne.
Harris axlar ansvaret med Clinton-cover
Diskursen kring konventets sista dag inleddes när skvallertidningen TMZ (känd från världsomvälvande scoop som ”J-Lo och Affleck DIVORCED?!” eller “Britney Spears Shaves Her F&*%ing Head!!!”) rapporterade på torsdagsmorgonen om att megastjärnan Beyoncé skulle uppträda på konventet samma kväll. Klassiskt smart drag av någon 20-årig Trump-praktikant med koll på popkulturen, som såg chansen att förödmjuka demokraterna på sin egen spelplan, kanske? För ingen Queen Bey dök upp, utan ut på scen kom istället artisten Pink, för att framföra 2010-dängan What About Us. Kanske sökte Harris valröster hos gruppen skilda kvinnor mellan trettiofem och femtio i Midwest USA? Inga dåliga idéer i en brainstorm!
Men inte ens denna powerballad av besvikelse över en utebliven ”Who Run The World? Girls!” kunde dra ner på stämningen inför konventets mest hypade tal. In på scen kliver en skrattande Kamala Harris, som tar till podiet för att officiellt acceptera partiets nominering till USAs president. Publiken tog emot sin nya ledare med ett ”USA! USA!” som rungade länge nog att kandidaten själv fick avbryta med det numera kända Kamala Harris-skrattet, och ett ”we gotta’ get to some business! Okay!”, följt av inte mindre än tretton ‘”thank you”.
Harris inledde med att gratta maken Doug Emhoff på bröllopsdagen. Doug talade under konventets andra kväll och återberättade historien bakom ett pinsamt men charmigt röstmeddelande, skickat efter parets första dejt. Meddelandet inleddes med ett nästan sju sekunder långt ”Heeeey… It’s Doug…! I’m on my way to an early meeting… Once again, It’s Doug…!”. Ett tal som togs emot väl, och som gav Doug den åtråvärda statusen som ledare för ”Wife Guys For Harris”. Men efter ett tack till den sittande presidenten Joe Biden, som själv hade lämnat konventet för solsemester i Kalifornien och därmed var mer av ett demokratiskt, passé spöke än faktisk president, så var det slut på leken.
”Harris lät mindre som en västkust-liberal och mer som en Clinton-konservativ”
Kamala Harris tal till nationen var lika innovativt och nytänkande som hennes historiskt korta och otippade kampanj. Konventet brukar sällan vara arenan för tal som lockar över nya väljare, här klappas det medhårs längst ryggraden hos partiets trognaste bas. Men Harris stakade ut en ny väg, efter fyrtio minuter gick hon från att vara ”Mamala” för hela amerikanska folket – en dotter till invandrare och hon som jobbat extra på McDonalds – till Ronald Reagan-klingande i ett tal om amerikansk exceptionalism, patriotism och ”America First”. Harris har aldrig varit en radikal vänsterdemokrat. Hon har en historia av att ställa sig bakom moderata lagförslag och har i sin roll som fd. justitieminister i Kalifornien dragits med öknamnet ”Top Cop Kamala”. Men efter att ha hjälpt till att driva igenom progressiva lagförslag som fängelsereform och legalisering av cannabis, så var det många som höjde på ögonbrynen över denna nya, patriotiska Harris.
Vicepresidenten, möjligen med förhoppningar om att locka mittenväljare, talade länge om utrikespolitik och USA:s inflytande. Harris lät mindre som en västkust-liberal och mer som en Clinton-konservativ, med kommentarer som ”I will ensure that America has the strongest, most lethal fighting force in the world”. Lethal – alltså dödlig – är ett spännande ordval, för taget ur sin kontext så klingar det mindre fred-i-Gaza och mer George W. Bush 2003. Om kriget i Gaza kommenterade Harris: ”I will always stand up for Israel’s right to defend itself,” och att “the Palestinian people can realize their right to dignity, security, freedom and self-determination.”. Det presenterades dock ingen ny policy för hur detta ska ske. Harris-kampanjen kan dock anses lyckad, eftersom ett tal som detta sätter käppar i hjulet för Donald Trumps envisa försök att pränta Harris som en vänsterradikal ”Comrade Kamala”.
När vicepresidenten gick av scenen, och sakvetare och podcasters skulle börja sammanfatta de fyra dagarna av elevrådsdicso så målade en bild upp sig. Demokraterna är in-it-to-win-it. Om ”The Dems” tidigare var partiet för den moraliska höga hästen, för ”when they go low, we go high” och Love Wins-pins, så är det nu på allvar. Handskarna är av, tiden för penisskämt och Ronald Reagan-libertarianism är nu. Hur denna nya, smått maniska version av partiet överlever BRAT-summers intåg i KAMALA-autumn återstår att se. Det är elva veckor kvar till valet. Allt kan – och om denna dryga månad av mordförsök och historiska avhopp har lärt oss något – kommer att hända, tills dess.
Text: Klara Larsson
