I asked for a relevant reaannons and all I got was a jätteliten trosa

Ganska ofta hör jag folk prata om hur algoritmen känner oss bättre än vi känner oss själva. Att Facebook skulle ha all information om oss som finns att ha och att vi inte längre äger vår integritet eller våra mörkaste hemligheter. Att våra personligheter transformerats till att vara speglingar av det innehåll och de annonser vi konsumerar. Medievetare som jag är tycker jag absolut att det är viktigt att ha ett kritiskt förhållningssätt till diverse plattformar, men ganska ofta känner jag också att algoritmen inte vet något om mig eller världen överhuvudtaget.

Den här historien börjar med att jag scrollar på Facebook (bara det känns ju typ anmärkningsvärt. Vem kollar ens sitt Facebookflöde längre?) och får upp annonser för en klädhemsida. Får jag säga vilken det är? Ja det här är väl inte public service. Dags att slänga någon under bussen – det var Zalando. Att ett modeföretag har sin riktade reklam inställd på såna som mig är inte helt off ändå, jag gillar mode, visst gör jag det, men det var när jag fick syn på vilken typ av kläder som annonsen innehöll som jag tappade det.

Det här är en synd. En skam. Ett skämt. Jag vill inte vara den som pratar om kön men alla som har sett en vagina vet att den här grenen inte täcker en särskilt hög procentsats.

Jag har personlig beef med den här trosan. Om jag såg den på gatan skulle det bli slagsmål.

Och vad är det här? ETT SNÖRE?

Av någon anledning har dessa företag fått för sig att jag älskar misogyni och svampinfektioner. Jag avstår gärna från båda. Det här otroligt långa introt ebbar nämligen ut i frågan om feminism och trosor. Mer specifikt: Under alla lager kläder finns kvinnohatet kvar, och det är alive and well. 

Om jag säger att det finns en tydlig samhällelig uppdelning mellan man och kvinna tror jag att de flesta som läser den här texten håller med. Att kvinnor uppfostras till att objektifieras och män till att inte visa känslor, jo, det har man ju hört. Har man befunnit sig inom en viss kulturell kanon de senaste 7-8 åren har det nästan varit omöjligt att inte stöta på debatter om uppfostran, genuskodade beteenden och omöjlighetsuppdraget “bryta normer”. Det kan till och med kännas lite gammalt att ta upp den debatten idag. Det finns ju kroppspositivism och female empowerment, objektifieringens tider är väl ändå förbi! Idag sminkar sig kvinnor för att de själva vill! Felix Sandman släppte Boys With Emotions, det är inga problem för killar att visa känslor nu!

Ja, killar på TikTok har på sig kjol och nagellack, men sen då? Kläder kan absolut säga mycket om ett samhälle, men vill man verkligen skönja strukturer ska man titta på den nakna kroppen. Iallafall den mer avklädda. En bra måttstock på feministiska framsteg upptäcker jag nu är att kolla på vilka underkläder som utgör normen. Och när jag vidare klickar mig runt i Zalandos underklädesflik känner jag att vi nog inte har kommit någonstans, faktiskt.

Det blir smärtsamt tydligt hur få av dessa trosor som har själva användningen i fokus. Gemene trosa utstrålar istället något helt annat – nämligen ambitionen av att bli beskådad. Mäns underkläder är självklara. De är bekväma och de ska fylla sitt syfte. Kvinnors underkläder ska bara bli tittade på av någon annan. De ska uppfylla någon slags dröm om spets och rosetter och blommor och platta magar och pyttesmå hårlösa kön. När jag stänger underklädesfliken känns det som att jag har tittat på något perverst och skamfullt. Jag vill inte säga ordet men det låter nästan som pdf-fil. Inte fan känner jag mig stärkt och girlbossig och empowered iallafall.

Jag känner mig förrådd av mitt digitala fotspår (och mitt samhälle) som får företag att tro att jag vill vara såhär. Att jag ska längta efter att få vara kvinna på det sätt som de har bestämt åt mig. Eller, kanske är det så att algoritmen i själva verket känner mig jättebra? Vad jag tror är en ytlig bild av mig (hon är kvinna och kvinna gilla förtryck i form av svampinfektion) kanske visar sig vara något mer komplext. Hon är kvinna och hon känner ett vidsträckt behov av att sätta sina egna bekvämligheter åt sidan för att gjuta sig själv i formen av en samhälleligt åtrådd kropp. Varenda del av en ska finnas till för någon annan. Till och med, eller INTE MINST, mina organ.

Och det är det här jag menar med att ingenting har hänt. Att inga faktiska feministiska framsteg känns synbara. At the end of the scrolling session så kan jag bara konstatera att genusnormerna står där de står. Står där de alltid har stått. Män är subjekt och kvinnor är objekt. Män tittar och kvinnor blir tittade på. Bla bla det finns stringkalsonger också bla bla men det är inte ens i närheten av samma utsträckning and I have yet to see en kalsongkollektion i enbart spets och med ett grenområde på max tre centimeter. Your move, Zalando.