Hundöron och alienation

På fönsterkarmen bredvid mitt nattduksbord står en trave med böcker. I denna samling tryckt skrift ligger C.S. Lewis och Dostojevskij och myser under dammiga exemplar av Madeleine L’Engle och mer C.S. Lewis. Detta är min hög av romaner och facklitteratur som jag ännu inte läst. En stapel som är i ständig tillväxt eftersom min kompulsiva längtan efter nya böcker är starkare än min vilja att läsa dem jag redan äger.

Att köpa och öppna en ny bok är en andäktig stund. Att stå och hålla boken i mina händer, slå upp första uppslaget och ögna igenom innehållsförteckningen, skumma igenom förordet och helt plötsligt stå inför en vid värld av nya äventyr eller kunskap. Ännu bättre än det första öppnandet av boken är dock det första stängandet av den. När läsningssessionen är över och jag viker det första hörnet för att minnas var jag befinner mig någonstans. När jag markerar mitt revir och säger att den här boken är min.

Jag är väl medveten om att jag kan ha trampat potentiella läsare av denna text på tårna i och med mitt entusiastiska förespråkande för att hundöra böcker. Detta är en kontroversiell handling inom läsekretsar. Heresi för bokdyrkare. Vissa ser på böcker som heliga objekt som inte bör vanäras med stötta kanter eller vikta hörn, och använder bokmärken istället för att lämna permanenta ärr på pappret. För mig finns det dock en oemotståndlig charm i veckens permanenta natur. Jag älskar att kunna sätta min egen prägel på böckerna jag köpt. De bestående strecken i bokens övre hörn bär på berättelsen om var man stannade på sin läsarresa. Boken blir unikt påverkad av mig och det finns därmed en speciell koppling mellan just mig och just detta exemplar, som inte finns någon annanstans i världen.

Och det är just denna koppling till våra ting och vår omgivning som jag vill undersöka i denna text.

I det gamla bondesamhället där familjer levde tätt inpå varandra på små gårdar hade man en djup kontakt till sin omgivning. Kläderna man hade på sig hade gått i arv i generationer, man kände snickaren som hamrat ihop ens säng och man hade själv namngett grisen som familjen åt till middag. För oss som plockar upp fabriksslaktad fläskkarré ur en kyldisk låter detta slitsamt och makabert. Men det talar om en djup, holistisk koppling till världen runtomkring. Nu är jag under inga omständigheter en expert på svensk historia så kanske är detta blott en nostalgiskt, retuscherad idealbild av våra förfäders tillvaro, men om inget annat så är det en myt som illustrerar min poäng.

För allt eftersom vår civilisation tågat framåt i både tid och utveckling har vi blivit mer och mer distanserade från verkligheten. Den tidskrävande processen som behövs för att sy en tröja är outsourcad till underbetalda arbetare på andra sidan jorden, våra sängar kommer i anonyma kartonger från globala företag och mat och död är helt separerade i våra världar.

Idag har denna frånkoppling växt sig starkare än någonsin i och med modernitetens självständighetsideal. Nuförtiden går vi i snabbkassor för att undvika att få ögonkontakt med ett butiksbiträde, vi beställer kläder online för att slippa ta oss till köpcenter, köper dussinproducerade cheesecakes på Espresso House som ingen investerat varken tid eller kärlek i att producera istället för att baka för oss själva, och vi låter robotar dammsuga våra rum så att i kan klämma in ett extra avsnitt av den senaste Netflix-serien i vårt späckade tidsschema. Det finns till och med en distans mellan våra interpersonella relationer eftersom vi kan kommunicera i moderna hieroglypher över internet samtidigt som vi sitter instängda i små Zoom-rutor. Vi hyr boende och bilar men har inte ägandeskap över dem (finns det något så djupt obehagligt och omänskligt som att privatleasa sin bil?). Vi behöver inte anstränga oss socialt eller fysiskt för att få det vi vill ha och blir således bekvämt frånkopplade från världen runt omkring.

På liknande sätt har vi börjat behandla våra prylar som futtiga funktionsobjekt. Så fort något slutar fungera så slängs det bort för att bytas ut mot något nytt, då vi sällan investerar varken tid eller kraft åt att laga saker. Om vi istället använder våra saker tills de går sönder så lever vi i en hälsosammare symbios med våra ting. En tröja man sytt själv eller en bok man vikt hörnet på bär på spår efter hur man behandlat dem. De bär på en historia. Krimskramset som införskaffas under de själssugande, flimrande ljusrören på Dollarstore bredvid en halvtom korg med reaprisade DVD:er, eller den billiga tröjan från H&M säger ingenting. De är först och främst produkter som ska användas och bär inte på något sentimentalt värde. De är rotlösa och är inte besjälade med någon historia eller tradition.

Faktumet att du och jag kan ha likadana tröjor i våra garderober och att alla medelklassares kök kan se likadana ut är resultatet av att vår tillvaro inte formas av oss själva utan av krafter utanför vår kontroll. Våra produkter är rena böcker utan några vikta hörn och jag tror att detta skapar en distans mellan oss och våra saker, och i förlängningen, mellan oss själva och världen.

Den tyska sociologen Hartmut Rosa, vars stora epos Resonance ligger och vilar i min bokstapel (jag intalar mig själv att jag ska läsa den snart), kallar detta främlingskap inför livet för “alienation”. Vår rotlöshet skapar en distans till den omkringliggande miljön, till kulturen och till och med till våra egna handlingar, exempelvis när vi ligger och slötittar på YouTube istället för att jobba på det där projektet vi drömmer om. Vi är inte i kontakt med vår omgivning, och detta, menar Rosa, är en av de bakomliggande anledningarna till den svepande depressionsepidemin vi ser i samhället.

Faktum är att hur vi interagerar med världen är viktigt. Vi är kroppsliga skapelser som lever och verkar i tid och fysiska rum. Till skillnad från vad gammalgrekisk gnosticism skulle hävda så är vi inte nebulösa själar som svävar omkring inuti våra kroppar. När någon plockar upp en penna för att skriva ett brev så utgjuts en bit av personens identitet i varje drag som streckar pappret. Något som inte är möjligt i ett e-mail. På samma sätt blir vi mycket gladare av en hemlagad måltid än ett besök på en snabbmatskedja. Vad vi gör med våra kroppar och med tingen i vår omgivning påverkar oss djupt.

I somras stod jag uppe i ett äppelträd på en god väns bakgård mitt i ett trivsamt villaområde. Vi skulle plocka frukt för att pressa äppelsaft. Efter en tids plockande följde en längre tids sållande och hackande innan vi slutligen kunde hälla äppelbitarna i en pittoresk liten fruktpress av trä. Vi lade två träblock över frukten och började långsamt snurra på en klarröd vev för att öka trycket. Det var en lång, seg och kraftkrävande process men det var värt det. Arbetet som började under en solig eftermiddag var klart på den svala kvällen och resultatet i ett drygt glas gyllene saft vardera. Det var inte mycket för världen, men vi var involverade i varje moment. Vi lade ner både tid och kraft och till slut satt vi nöjda med slutprodukten i hand. Vi hade djup koppling till drycken som är omöjlig att få till den utspädda juicen man köper i ett Tetra Pak på ICA.

Problemet är att många vandrar genom livet och väljer (i bekvämlighetens namn) bort dessa anknytningar i förmån för att kunna släpas efter ett ständigt accelererande livståg. Den stigande popularieteten av second hand-shopping kan ses som en antiaccelererande reaktion mot ett ytligt samhälle eftersom varje klädesplagg eller köksgeråd man köper på sitt lokala Erikshjälpen är rotat i en tradition. De bär på mystiska historier och spår från tidigare ägare. De har ränder efter någon som tidigare vikt deras hörn.

Det jag säger är inte att alla våra samhällsproblem kommer lösa sig om vi blir hårdare bundna till våra materiella possessioner. Vi ska inte samla skatter på jorden, där rost och mal förstör och där tjuvar bryter sig in och stjäl. Våra problem kommer inte bli lösta av att sluta gå till Dollarstore, det viktiga är helt enkelt att inse hur våra val påverkar oss och vilka konsekvenser de får i våra vardagar. Jag tror dock att det finns alternativa vägar framåt där vi kan få hälsosammare relationer till världen omkring oss. Kanske kan man stå emot att köpa konsumismens propagerande plastprylar i förmån för föremål man kan ha en meningsfull, sentimental relation till. 

Kanske kan man börja med att vika hörnen på sina böcker.