Houbrechts bearbetning av pjäsenYerma är unik
Våren 2024 får vi möjlighet att se den spanska dramatikern Federico García Lorcas pjäs Yerma från 1934, nu bearbetad av Lisaboa Houbrechts. Det är inte bara Yerma som kommer tillbaka till livet utan även Lorca själv, spelad av Christopher Lehmann, som får stå och dikta och dansa på scen bland sina skapelser.
Pjäsen handlar om den unga kvinnan Yerma, gestaltad av Nina Zanjani, och hennes lidande över att inte kunna bli gravid. Olyckligt nog verkar hon bo i en väldigt fertil by där alla förutom hon blir gravida. Hennes man Juan, spelad av Christopher Svensson, jobbar ständigt på ängen med fåren och visar inget intresse alls över Yerma. De flesta nätterna är hon ensam medan det viskas att Juan är med byns författare, Lorca. Det börjar pratas i byn om Juan och Yermas brist på barn. Hon börjar klandrar sig själv och sin kropp, och det gör även andra. Kanske om hon sjöng mer eller njöt mer så skulle det fungera. Men njutit har hon inte gjort sedan ungdomens dagar när Lorca fortfarande rörde vid henne hade rört vid henne. Hennes kropp längtar efter barn och Yerma känner endast en outhärdlig smärta, tomhet och saknad inom sig. Med hennes ilska och frustration växer även insikten att det kanske inte bara är hennes fel och börjar ifrågasätta sin mans intentioner.
Lorca romantiserar graviditet och födelse när han skrev denna pjäs. Detta syns i allt prat om hur kvinnor är blommor som ska ta emot mannens säd, hur alla kvinnor blir överlyckliga så länge de får ett barn och hur varenda man, förutom Juan, vill göra kvinnor gravida. Det stör mig lite att Yerma känner att hon kommer gå under om hon inte får barn. Idag vet vi att en människa kan leva ett lyckligt liv utan att vara förälder, vilket inte riktigt var uppfattningen år 1934. Pjäsens ålder är något jag och andra åskådare får ta i akt när man betraktar denna pjäs och inte attackera Houbrechts för att inte vara feministisk. Istället för en kvinnas sorg över brist på barn representerar Yerma även en känsla av värdelöshet av att inte kunna följa samhällets normer och familjens heder. Fortsättningsvis illustrerar Juan en komplex karaktär förvirrad över sin sexualitet med svårigheter att acceptera vem han är. Houbrechts har istället gjort denna uppsättning till en tribut åt Lorca som mördades av facister för sin homosexualitet år 1936.
Ensemblen är duktig och får oss att verkligen känna Yermas förtvivlan, Juans frustration och obehaget av det nästan kultartade beteendet från byn. Förutom den skickliga ensemblen ska Oumar Dicko hyllas för de otroliga kostymerna. De är inte bara underbart vackra utan välanpassade till karaktärerna, temat och är enkla att röra sig graciöst över scenen. Koreografin är elegant och sätter stundvis publiken i trans, något som lyfter upp pjäsen till en ny nivå. Den enda delen av dansen som är ifrågasättbar är Yermas dans när hon kommer tillbaka efter en ritual, nästan som återfödd i hennes vackra röda klänning, det liknar lite mer som en riktigt full kvinna på klubben än den kraftfulla vilda styrkande dansen som den ska representera.
Scenografen Clémence Bezat förtjänar även hon beröm för den unika uppbyggnaden av scenen, där huvudfokuset är en imponerande upphöjd cirkel, och den särpräglade användning av vatten, som adderar ytterligare en dimension till dramat. Utan Bezats viktiga arbete skulle inte Yerma vara lika minnesvärd och unik som den är idag.
Yerma är en pjäs om heder, att hitta sig själv, smärta och människans djupa desperation. Hur långt kan man gå för att uppnå sitt mål utan att bryta på sin moral. Att se Yerma var en unik upplevelse jag inte var beredd för men den gjorde mig inte besviken.
Yerma har premiär 1 februari på Dramaten och spelas till den 14 mars 2024
