Har någon ett booth?
Början av januari månad präglades av att snön kom och gick. Jag blev lite ledsen. Fick underkänt på en tenta lagom till jul. Förvirringen infann sig än en gång. Vad gör alla i höst? Är jag dum i huvudet? Den ständigt aktuella frågan: vad ska jag bli när jag blir stor? Avsaknaden av trygghet blev ett faktum. Jag har försökt hantera detta genom att äta mycket av “maträtten” pasta med ketchup och kolla på How I Met Your Mother.
En gång gick jag i mellanstadiet. Kom ofta hem från skolan och slog på sexan. Känner ni igen er? Åt någon dum mellis. Det var en hetsig TV-tablå. Minns att jag såg en del på Simpsons och Family Guy, det tycks fortfarande outhärdligt. Finns det någon kille som vill förklara storheten i tecknat för mig? Det enda jag förstod var How I Met Your Mother, kanske Scrubs också. Kommer ni ihåg Scrubs? Äh. Samtliga har åldrats fruktansvärt dåligt, MEN desperate times call for desperate measures, så slog på Netflix i alla fall, en lördagskväll i januari år 2020. Ted, Marshall, Lily, Barney och Robin i sitt dumma booth. Myset infann sig. Plötsligt började jag kunna sätta ord på en känsla jag plågats av ett tag.
Det handlar om att jag vill ha ett sånt How I Met Your Mother-booth. Ett permanent. I det, en grupp vänner, som alla bor nära varandra och nära baren. Ett gäng med pågående interna skämt, som liksom löper vidare och aldrig tar slut. Ett gäng där alla vet var de har varandra. Jag avundas det på ett närmast missunnsamt sätt. Att gå runt i livet och känna att man är en del av något konkret och statiskt. Vad har de dumma fiktiva karaktärerna i en dum fiktiv värld som inte jag har, som gör att de förtjänar vänskap och trygghet? Förtjänar de vänskap och trygghet mer än mig?
Känslan är inte ensamhet, utan snarare avsaknaden av ett sådant sammanhang. Jag träffar människor varje dag, bor med två kompisar. Det är ofta middag eller fest. Kontakten med min familj är ständig och intensiv. Jag är inte ensam, långt ifrån, men alla jag känner har fler än ett kompisgäng och alla går inte ihop. Vissa är ihop med folk och de har ännu fler olika kompisgäng. Det finns många sammanhang som jag är en del av, som jag känner mig trygg i, men inget är det huvudsakliga.
Min bästa barndomsvän bor i Skottland, mina vänner från gymnasiet är utspridda på folkhögskolor över landet. I olika hålor, som det alltid, oavsett norr- eller söderut, tycks ta åtta timmar och fyra tågbyten att ta sig till. De nya vänskapsband jag knutit här, i min nya stad, håller jag i försiktigt som små fågelungar för att de känns så nya och sköra. Alla har redan sina kompisar. Jag försöker hitta en diskret plats runt bordet. Måste man jobba på att inte ta sina vänner för givet exakt hela tiden? Vara snäll för att det är så mycket som står på spel? Det är ett ständigt pussel med olika vänskapskretsar. Vem ska vi bjuda in i evenemanget på Facebook? Försöka komma på vem som passar med vem. Var det skulle skära sig. Det är väl inte ett problem i sig, men man blir lätt lite matt. Jag vill kunna ta någon för givet, någon gång ibland. Jag offrar att själv bli tagen för givet, det är inga problem.
När jag bygger narrativet om mitt eget liv känns det rörigt. Det känns orent. Det hör kanske till min skrivarhjärna, den psyksjuka, dumma. Att jag hela tiden går runt och tänker på mitt liv som att jag berättar det. Som att det redan hänt. Jag är kommentatorn och mitt liv är ett långlopp på längdskidor jag måste redogöra för. Masstart. Där uppe, i min hjärna, har ett enskilt sommarprat streamats i över tio år. Ständigt pågående. En historia, eller ett sommarprat i en hjärna, är enklare att berätta om den kommer med ett självklart sammanhang, få karaktärer. Det är sen gammalt. Jag är snarare en del av ett nät. Min umgängeskrets är rummet där någon galning dragit rött garn från person till person. Det finns inget mönster.
Mamma tröstar mig som mammor gör och säger att det kanske är som mest splittrat nu, åren precis efter studenten. Men jag vet inte om det är sant. Här kanske det spelar in att jag kommer från landsbygden, det finns ingen självklar stad alla kommer fly tillbaka till. För alla har flytt. Till olika städer landskap länder. Nu har även jag en ny stad, nya bekantskaper, men ser ingen bli kvar här heller. Alla är strax över 20 och på väg någonstans, vidare. Mitt i att försöka hitta sin plats, sin flock. Det är ju fint. Jag unnar alla att skapa sitt eget narrativ. Följden blir ju bara att man inte alltid vet var man har någon. Man kommer aldrig in från kylan med rosiga kinder, tar av sig mössan och jackan, pustar ut och sätter sig ner i sitt booth med sitt självklara självklara gäng och berättar om sin dag.
Jag pratade med en vän som inte känner samma kall, inte samma längtan. Hon känner sig trygg i ett utspritt liv. Hon har redan haft det statiska gänget, the booth, men känt sig låst i det. Det är fullt förståeligt. Hur en trygghet bestående av en så fast ram, gör en trängd. Efter det samtalet insåg jag att jag i mitt deppiga Netflix-maraton burit glasögon med rosenskimrande linser. Kanske är inte the booth eftersträvansvärt? Kanske måste jag försöka finna skönhet i det organiska. I det ständigt förändrande. Vem man är och vem man umgås med kommer att fortsätta förändras genom hela livet. Nya människor kommer, gamla drar, går vidare, flyttar och försvinner. Det är väl bra egentligen, men orent som sagt. För jag vill kunna ta någon för givet någon gång ibland. Vemodet kring avsaknaden av ett booth består. Det förblir en liten liten sorg att livet inte är som i en daterad sitcom.
