Har musikjournalistiken tagit sitt sista andetag?
Kulturslakten i Sverige har nu pågått i över ett år. Kulturinstitutioner runt om i landet tvingas stänga, sparka personalen eller ta lån för att överleva. Men utanför Sveriges gränser kommer ytterligare dystra prognoser som gör det tydligt att musikjournalistiken kanske dragit sin sista suck.
Förra veckan gick den gigantiska mediekoncernen Condé Nast ut med att den älskade musiktidningen Pitchfork, som de förvärvade 2015, kommer att sammanfogas med herrtidningen GQ. I samband med detta kom även nyheten att hälften av personalen på Pitchfork sagts upp, inklusive chefredaktören Puja Patel.
Den heta onlinepublikationen startades 1996 av Ryan Schreiber i hans källare och har sedan dess växt för att täcka mer än tidningens ursprungliga fokus på indiemusik. Den allmänna opinionen kring Pitchfork är skiftande, många anser tidningen vara pretentiös då den recenserar obskyr och experimentell musik lika ofta som kommersiella artister. Andra skulle kanske säga att Pitchfork ända sedan 1996 har tagit mindre artister på lika stort allvar som de större. Jag står personligen bakom det sistnämnda.
Pitchfork är för många en institution som alltid haft de mindre artisternas rygg. Utan skivbolaget och strömningstjänsternas livlinor är det lätt att drunkna i popmusikens stora och stormiga hav. Hade det inte varit för Pitchfork hade definitivt många av 00- och 10-talets mest hyllade artister kanske flutit förbi obemärkt, som en livlös kropp i havet. Frågan hänger i luften: vem har nu indieartisternas rygg när Pitchfork slukas av herrtidningens parfymmoln?
Samtidigt undrar man hur Pitchforks reportage ska passa in mellan QG:s sidor om dyra Omega-klockor, Calvin Klein-kallingar och den senaste och fräschaste Eau de colognen. Pitchfork har under sina tidiga dagar varit manligt dominerat, både vad gäller personal och den musik som publikationen valt att täcka. Efter att Puja Patel tog över som chefredaktör 2018 ökade dock tidningen sin mångfald och jobbade för en mer jämställd musikjournalistik. Som resultat har tidningen blivit mer inkluderande, vilket gör det ännu mer synd att en herrtidning nu ska ta över och troligtvis reducera mångfalden tillbaka till där den började.
Senast i december uttalade sig Pitchforks fackförbund om att de hade klarat sig från nedskärningarna på Condé Nast, något som medieföretagets VD Roger Lynch hävdade skulle behöva trimmas ned 5 procent. Istället har mer än hälften av personalen sagts upp, något som Anna Wintour, innehållsansvarig på Condé Nast, fick i uppdrag att utföra. I hennes offentliga memo utelämnas allt om fackförbundet och deras säkrade anställning.
Enligt före detta skribenten Allison Hussey tog Wintour inte ens av sig sina solglasögon när hon levererade domen att halva personalen fick sparken. Som en liten del i kugghjulet kan man inte rå för att undra, hur håller man dessa mediejättar ansvariga när deras herravälde löper amok?
Framtiden för Pitchfork är högst oviss. Beslutet från Condé Nast är ett kraftfullt slag, kanske till och med tillräckligt hårt för att vara dödligt. De senaste åren har musiktidning efter musiktidning stupat, internationellt men också på hemmaplan. För några år sedan lades Festivalrykten ned, drygt tre år senare följde Popmani. Utomlands köptes Bandcamp upp av Epic Games bara för att skördas 18 månader senare. Trenden är nedåtgående och just nu finns det inget som tyder på att vinden kommer att vända. Allt vi vet just nu är att en av musikens viktigaste publikationer ligger på slagfältet och förblöder.
