Göteborgs poesifestival rör sig bortom de individuella reflektionerna inom lyriken
Är temat för årets poesifestival i Göteborg en chans för poeter att dela med sig av sina personliga upplevelser av döden eller har döden en poetiskt tyngd som lyckas jämka samman livets olika skeenden med hjälp av dessa poeter? Emira Dromberg är på plats och lyssnar.
På Kulturhuset Oceanen letar kylan sig in i huden och framför mig står en skylt med ordet “döden” som är temat på årets poesifestival. Förutom att det är ett tema som ofta förknippas med den här tiden på året, är det också ett tema som dominerar världen. På startskottet till årets poesifestival hör man både svenska och norska poeter som samlats under två dagar för att utforska döden utifrån den samtida poesin.
Två av dessa poeter som även är med och arrangerar poesifestivalen är Burcu Sahin och Priya Bains. Kvällen inleds med en uppläsning av deras brevväxling. Jag hör ett tydligt budskap om språkets former och gränser, men även om språkets makt och förhållande till identiteter. Det kan bära med sig makt för att avsluta eller legitimera liv men språket kan själv sakna legitimitet, den kan dö och förnyas. Tidigare under kvällen beskrev Burcu Sahin döden som ”den yttersta gränsen”, men jag undrar om döden i den samtida poesin snarare representerar något närvarande som samexisterar med livet, och som ger skjuts åt meningsskapande processer.
”Därför lyckas poesifestivalen ge poeter möjligheten att dela med sina personliga erfarenheter av döden, men inte som ett ämne för individuell reflektion, tvärtom som en gemensam nämnare som berör alla”
Under kvällen bjuds vi på flera läsningar, bland annat av författaren och poeten Rasha Alqasim som läser ur sin diktsamling Jag matar kriget med dem jag älskar. Hennes poesi är en skildring som sätter döden i fokus genom att lyfta fram kampen för överlevnad i krigets våld, men som även lyfter den personliga kampen för en kvinna som trotsar konventioner för att skapa ett eget rum. Döden är en närvaro som skapar hinder och drivkrafter för att kunna leva i Alqasims poesi. Rasha Alqasim skapar ett utrymme där döden blir nyanserad som visar på att den är rörlig genom livet, det är ett intressant perspektiv på något som annars väcker rädsla.
En annan programpunkt är ett samtal med Hanna Rajs som nyligen blev augustprisnominerad för sin senaste diktsamling Samma Mamma och den norske poeten Svanhild Amdal Telnes där de diskuterar sin poesi som har influerats av en förälders bortgång. Hanna Rajs pratar om den nya diktsamlingen som är skriven till hennes bortgångna mamma. Hon beskriver att döden var ett oplanerat tema i hennes poesi, och som senare blev oundviklig i samband med hennes mammas bortgång. Liknande tema berör författaren och poeten Fredrik Nyberg, som avslutar kvällen med en diktläsning från slutskedet av hans mammas liv. Nyberg skildrar dödens process genom en sjukdom och gör den närvarande i dess obegriplighet. Det ligger något i att det inte finns någon begriplighet av döden och kanske är det därför den blir så ständigt aktuell att försöka sätta ord på, och inte minst i poesin där den vävs in i texten och laddar orden med så mycket mening.
Under kvällens program har ett ämne som oftast romantiserats i litteratur skalats av och blottats, gjorts mer vardagligt och autentiskt. Det finns en uppfattning om poesin som redskap för att konfrontera svåra ämnen som döden, men kanske är den snarare ett verktyg för att utforska och beskriva dödens roll i livet. Därför lyckas poesifestivalen ge poeter möjligheten att dela med sina personliga erfarenheter av döden, men inte som ett ämne för individuell reflektion, tvärtom som en gemensam nämnare som berör alla och diskuteras om och om igen.
