”Levande memoarer om ett liv i Bossa Novans tjänst”
Intimt porträtt av en sångerska, kompositör och livsnjutare. Miúcha, The Voice of Bossa Nova är Heloísa Maria ”Miúcha” Buarque de Hollandas levande memoarer om ett liv i Bossa Novans tjänst – en berättelse om musiken, vänskap, äktenskapet och Brasilien.
I slutet av 50-talet exploderar musikgenren Bossa Nova till en internationell sensation. Från Sacha Distel i Paris till Frank Sinatra i New York vill alla sjunga den gyllene samba-jazzen, men dess vagga och centrum är Brasilien. När 23-åriga Miúcha flyttar från hemstaden Sao Paolo till Paris 1960 för att studera konsthistoria har livet bara börjat. Med bedårande röst och förtjusande utstrålning blir hon snart en av huvudkaraktärerna inom Bossa Nova. I musikaliska samarbeten med Stan Getz, Antonio Carlos Jobim, men även ett äktenskap med gitarristen Joao Gilberto som är svårt att beskriva, blir hon en etablerad konstnär och sångerska – men vem var kvinnan?
Exakt allt var bättre förr, i alla fall rent estetiskt. Det är känslan vi får från de färggranna konturerna av 60-talets Rio de Janeiro, Paris, New York och Ciudad de México City. De folktäta gatorna, skratten och nattlivet på jazzklubbarna. Musiken och modet. Det lättsamma, men även det långsamma.
Precis som med de osannolika musikgenierna vi möter på Kuba i dokumentärfilmen Buena Vista Social Club (1999) är Miúcha, The Voice of Bossa Nova en intim berättelse. Personporträtt som dessa är sällsynta men så meningsfulla, viktiga och existentiella (Simone de Beauvoir med maken Jean Paul Sartre är faktiskt med på ett hörn i filmen) att upplevelsen i biosalongen blir total. Filmskaparna Daniel Zarvos och Liliane Mutti sätter sångerskan i fokus och med egna ord – från brev, gamla intervjuer och inspelningar – återger Heloísa Maria ”Miúcha” sin historia utan påfallande bitterhet eller skönmålning. När hon ler så ler vi, när hon gråter så gråter vi och när hon sjunger så lyssnar vi.
Text: Edward Langert
