Göteborgs filmfestival: Düsseldorf, Skåne
Det är kyligt ute, vinden piskar mig i ansiktet. I vanliga fall hade jag ifrågasatt mitt val att ens gå utanför dörren i detta väder på en söndagkväll. Men ikväll har Düsseldorf, Skåne premiär på Bio Roy under Göteborgs filmfestival. Jag har bott i Göteborg i över två år men aldrig tagit mig tid att besöka festivalen, så även för mig är den någon sorts premiär. Spårvagnen visar vägen mot Valand med Kraftwerk i hörlurarna. Synth har aldrig riktigt varit min grej egentligen, men det vore lögn att säga att jag inte dras till allt som klassas som subkultur.
Redan utanför bion är det kö för att komma in. Jag väntar i kylan. Någon går förbi och frågar mannen framför mig i kön vilken film det är som visas.
-Düsse-, eller synthfilmen, svarar han.
Jag kan inte låta bli att ifrågasätta hans tillhörande till subkulturen om han inte ens kan uttala namnet Düsseldorf, uppenbarligen visste han ju vad filmen hette. Jag försöker intala mig att inte vara en sån jävla polis. Sen när blev jag synthare?
Filmcrewet är på plats. Patrik Blomberg Book, manusförfattare och regissör, Erik Svedberg-Zelman och Rebecca Plymholt, som spelar huvudrollerna, och några fler. Patrik Blomberg Book håller ett tal, han verkar nervös, stakar sig. Men han verkar åtminstone mena vad han säger, det är väl det viktiga.
Biomörkret lägger sig över lokalen och filmen drar igång. Någonstans ute på vischan i Skåne möter vi Fredrik och Nina. Fredrik målar naglarna svarta, spelar i band och gömmer sig för kronofogden. Nina är från Stockholm, har fotografdrömmar och alltid mat i kylskåpet.
Med relativt enkla medel porträtterar Blomberg Book hur musiken blir ett sätt för dessa ungdomar att överleva. Ett fuck off till resten av världen, där alla Toto-fans och fotbollsgubbar kan kasta sig i väggen. Trots att musiken fungerar som någon sorts flyktväg så är stigen inte helt spikrak, och definitivt inte helt fri från bekymmer. Vad ska man bli? Vad är man villig att offra av sig själv för att bli det? Och vilka är man villiga att förlora när man blir det? Precis som Karin Lithman säger i sin roll som Ninas mamma Barbro, är det svårt att vara ung eftersom allt jobbigt händer för första gången, och man tror aldrig att man ska klara sig igenom det.
Kanske är det just det som filmen handlar om. Allvaret.
Blodet, svetten och tårarna, som egentligen bara handlar om att vara människa. Ett glapp mellan känslor och verklighet. Någonstans i det glappet skapas inte bara synthmusiken, utan hela kulturen. Det finns inte mycket ute på vischan, men åtminstone har Fredrik och Nina varandra, och om de inte har det så har de musiken.
Eftertexterna rullar, somliga skyndar vidare, förmodligen till nästa film, men jag sitter kvar i väntan på en efterlovad frågestund med filmskaparna. Svedberg-Zelman, Plymholt och Blomberg Book stiger återigen upp på scenen. Jag får klart för mig att filmen har spelats in intensivt under 23 dagar. En i publiken frågar Blomberg Book om det är filmen som gett honom hjärtproblem, men han säger att så inte är fallet. Jag undrar om det ändå inte hör ihop. Med den funderingen dyker en tanke upp som inte kan sluta surra i mitt huvud. Om konst inte är en drog, vad är det egentligen då? Blomberg Book avslutar med att säga att man ska satsa på sina idéer. Just den där meningen hugger tag, etsar sig fast och jag ljuger om jag säger att jag inte vill testa.
