Googla inte bort din mänsklighet

Jag föddes under en händelselös sommardag år 1998. Man kan säga att min födsel är innästlad i det där ingenmanslandet mellan 90 och 00-talet. Jag är en av de sorgsna själar som alltid blir hastigt tagen för en Millennial även om jag egentligen tillhör Gen X eller Z eller Y, M, C, A. Jag är en av dem som kan relatera till tjatiga Facebook-memes som “only 90’s kids will understand” samtidigt som jag inte är kreddig nog att hänga i Nittiotalistklubben™. Visst, jag är född på 90-talet men det känns lite skevt att hänga upp en större del av min identitet på de två sista åren av det förra årtusendet. Ibland känner jag dock att jag vill hävda mig, skryta med min ålder när jag suktar efter en egoboost och då gillar jag att poängtera att mina två år på 90-talet gör mig ett par månader äldre än internetgiganten Google.

Ni kanske har sett såna där fina, lite klämkäcka citat som florerar på inspirerande Instagram-sidor och på plåtskyltar i mysiga fik. “We don’t have Wi-Fi, pretend it’s 1995” eller “Google, ruining conversations since 1998”. Det finns ett par meningar i vårt språkbruk som är så uppenbara, så överanvända att de knappt behöver yttras. Jag tänker på floskler som “Vi hade iallafall tur med vädret” eller “Vad annorlunda livet var innan internet”. Jag spenderar en stor del av mitt liv åt att kultivera en faux-intellektuell fasad och det tar emot varje gång jag måste ta dessa klyschor i munnen. Meningar som är så intetsägande i sin självklarhet att de blir överflödiga. Ja, vi använder våra mobiler för mycket. In other news: himlen är blå.

Jag är gammal nog att minnas hur revolutionerande det var när jag gick från att spela Snake på en Nokia 3310 till att lira Doodle Jump på min kompis iPhone 3G. Jag minns också hur det var att fostras i en landsbygdsskola där man inte fick använda Wikipedia som källa eftersom läroböcker där Sovjetunionen fortfarande prydde kartor var “mer pålitliga” än internetsidor. Jag vill tro att jag har växt upp i en lite simplare värld. Jag tittar tillbaka på min uppväxt genom nostalgins rosaskimrande glasögon och ser en värld fri från mycket av den teknologi vi delar livet med idag. Ju större gapet blir mellan mig och de YouTube-surfande fyraåringarna desto mer känner jag mig som en levande, vandrande Boomer-meme från Facebook. Impact-font och allt. Trots detta så känns det svårt att visualisera ett samhälle där mobiler och digitala, sociala nätverk inte är en naturlig del av vardagslivet. Livet måste ha varit så mycket krångligare utan smartphones. In other news: himlen är blå.

Det symbiotiska förhållande vi har till våra digitala hjälpmedel blir kanske som mest påtagligt i sociala interaktioner där hela det mellanmänskliga samspelet stapplar fram mellan snaps och likes på diverse sociala medier (eller ska man säga o-sociala medier? Haha). Har vi inte alla suttit i spännande diskussioner om något till synes banalt, priset på en piggelin eller när Paul McCartney egentligen uppträdde på Superbowls halvtidsshow, bara för att någon ska hala fram telefonen ur fickan och Googla fram svaret? Tekniken har gjort våra liv så mycket lättare, absolut, men som Victor Leksell skulle ha sagt: “Det är nåt som vi tappat”. Vi har tillgång till mer information än någonsin, hela mänsklighetens kollektiva kunskap finns i våra fickor, men ändå är det något som vi mist. 

Filosofen René Descartes är känd för att ha sagt: “Jag tänker, alltså finns jag”. Att tänka är en fundamental del av vad det innebär att existera som människa. Det finns ett allmängiltigt värde i att tänka. Det är iallafall vad jag försöker intala mig själv när jag spenderat för mycket tid åt att lista ut vilket djur som skulle vunnit i ett slagsmål mellan en noshörning och en gorilla. När vi googlar oss fram till svaren på våra frågor hoppar vi över själva tankeprocessen. Det är som att bläddra längst bak i matteboken för att ta reda på om man lyckades med sin uppställning eller inte. I googlandet förlorar vi något värdefullt, något djupt mänskligt. Bekvämligheten får överhanden och vi slipper ägna tid åt att resonera. Men det finns ett egenvärde i att tänka, även om det blir fel, även om man inte kommer fram till rätt svar direkt. Ändlöst scrollande och instinktivt internetletande tar bort en aspekt av det mänskliga och reducerar oss istället till intellektuellt lata informationssökare.

Jag inser att den här texten fullkomligt strålar av pseudo-bildad Boomer-energi. Att jag framstår som en schablon av Ellen DeGeneres när hon skrattar åt 15-åringar som inte vet hur man använder en telefon med fingerskiva. Och ja, jag använder Google Maps på vägen från sovrummet till köket, men det måste gå att vara tacksam för den teknik vi har och samtidigt sörja att vi inte kapitaliserar mer på det samspelet som tänkande ger oss. Är det inte vårt samhälles fundamentala problem? Att vi har så mycket information som vi inte resonerar kring. Att vi bara lär oss vad vi ska tänka men inte varför. Att vi bara hakar tag i en karismatisk Twitter-personlighet och internaliserar deras åsikter tills de blir våra egna. Självfallet kan man gå in i en vägg där ens tankekraft inte kan ta en längre, då är det klart att man kan vända sig till Google. Men vad gör det med oss om vi aldrig tänker utan outsourcar den mänskliga särarten till en algoritm från Silicon Valley? Ingen aning. Kanske svaret finns på Bing.