Kieran Hebden hade ett fartfyllt 2023. Tack vare samarbeten med två av världens största DJ:s Fred Again.. och Skrillex drogs artisten in i ett otroligt rampljus. Trion spelade tillsammans vid olika tillfällen under året med två höjdpunkter: fem timmar på ett fullsatt Madison Square Garden, och finalen som blev slutakten på Coachella. Spelningarna fylldes av klubbiga bangers och intensiva basgångar, präglat av en lekfullhet från Hebdens håll som gång på gång retades med sina yngre kollegor. Ett år senare är han nu tillbaka med nya albumet Three.
I tre decennier har Hebden gjort musik under namnet Four Tet – hans officiella outlet för egenproducerad elektronisk musik. Han har blivit känd inom sin del av den brittiska underground-scenen för en stil som skiljer sig starkt från den LA-mainstream som Fred Again.. och Skrillex representerar. Hans sound har av fans och journalister kallats för folktronica, på grund av hur Hebden inkorporerar akustiska instrument i sina dansiga eller glitchade landskap. Ofta är det instrument som inte direkt associeras med västvärldens traditioner. Hebden är en sann musiknörd, och tar lika mycket inspiration från klubbmusiken och Ariana Grande, som obskyr jazz, folk, eller indisk musik. Han har över åren format en slags kalejdoskopisk estetik. De färgglada omslagen reflekteras i skimrande melodier, en levande och livsbejakande dansmusik.
Three är det tolfte Four Tet-albumet, och det första sedan Hebdens juridiska seger mot sitt gamla skivbolag Domino Recordings, och kanske var hans år på de stora scenerna ett sätt att fira vinsten. Frågan är om detta kommer att märkas på hans nya album. Har Coachella kanske smittat av sig, och blir detta en fest som ingen annan?
Kanske inte riktigt så. Three är mer Boards of Canada än festligt, och består av åtta stämningsfulla låtar. Inget på plattan är särskilt nytt för Hebden vid det här laget, samtidigt som han inte verkar trött på skapandet. Loved introducerar albumet med en fantastisk samplad trumloop och syntar som ekar och skiner. Tonen är melankolisk samtidigt som det finns en säkerhet där, titeln känns passande. En tamburin dyker upp och förstärker låtens känsla av riktning. Som att man beger sig någonstans en stilla, solig dag. Halvvägs in i låten bryts atmosfären i ett par sekunder: åskan slår ner och slår allt ur balans en stund.
Åskljuden introducerar ett återkommande motiv – oljud, av olika former. Som exempelvis på andra låten Gliding Through Everything, där ett kollage av spridda noter rinner över en som vattendroppar och liksom masserar lyssnaren. Dessa övertas av en monstruös gitarr-feedback i ett sublimt outro. Även efterföljande Storm Crystals har inslag av liknande gitarrer, och påminner om Loved, fast i en mer vandrande takt. En omfamnas med värme och vinylknaster medan harpliknande ljud driftar förbi.
Detta kan mycket väl vara Hebdens sätt att fira, i den mån att musiken låter tillfreds. De flesta av låtarna här är avskalade och har inget att bevisa. Three känns snarare introspektivt och moget. En vacker tvetydighet skiner igenom. Jag tänker på hur Hebden använder sig av rösten som ett instrument, som i So Blue. Sång dyker upp här och var, men orden kan inte urskiljas. Istället bidrar rösterna med ett visst känslomässigt djup till de kontemplativa melodierna.
Då och då kan det dock vara lite väl avskalat eller utdraget, som på Daydream Repeat, vars syntetiska microhouse-trummor och tralliga melodi blir lite uttjatade efter sex minuter. Och när distade gitarrer drämmer ner så funkar inte samspelet lika bra som på andra delar av albumet. Det hade kanske varit bättre om trummorna kunde ta en paus och ge utrymme åt gitarrerna. Kanske borde låten tagit större risker eller bara varit kortare överlag. 31 Bloom består också av en microhouse-rytm som fungerar mycket bättre ihop med dess synkoperade, oförutsägbara syntar – det är svårt att inte gunga med i takten. Outrot gör dessutom en repris av drömlandskapet från Gliding Through Everything.
Sista låten Three Drums var albumets första singel. Idag – nästan ett år senare och i albumets kontext – står den fortfarande stark som en av Hebdans bästa. Flera element från albumet samspelar genom låtens gång: trummor möter glidande syntar i en upplyftande loop, som möter ett berg av brusig feedback. Dimman klarnar och loopade röster sjunger oss till sömns. Under låtens åtta minuter får varje stycke tid och utrymme att skina, och allt flyter tillsammans i en salig upplevelse.
Three går inte miste om det vackra som kan förväntas av ett Four Tet-album – samtidigt som det inte tar några större risker. Medan albumet stundtals kan kännas enformigt så genomsyras det lika ofta av en slags belåtenhet. Vare sig det är föreningen av melodi och oljud eller det vackra i det enkla, är Four Tets värld fortfarande full av liv.
