Flickvänners rätt i samhället
Kvinnor är från Venus och män är från Mars? Om än så vore. Vad oändligt mycket irritation, rädsla och hjärtesorg vi hade kunnat besparas om män höll sig på en helt annan planet. Nu tänkte ju tyvärr inte universum så långt utan samtliga kön måste samsas systerligt och broderligt om ett och samma jordklot. Rent historiskt har det gått… tja, sådär. Mängder av problem har uppkommit, normaliserats och accepterats. Kvinnor har bränts på bål, dränkts och fått sämre service hos bilmekaniker. Sätter vi däremot pessimismen (ahem, realismen) åt sidan märker vi dock att mängder av problem faktiskt har tagits upp, omvärderats och ifrågasatts och det har allt som allt lett till att kampen för jämställdhet sakta men säkert börjat att ge resultat. Från det tidiga 1900-talets suffragetter till det mer samtida #Metoo har kvinnlig revolution fått ta mer plats och tro mig, ingen är gladare än jag.
Det finns dock en aspekt av feminismen jag personligen känner inte har berörts och därmed också ett problem jag tycker vi bör se över, nämligen flickvännernas rätt i samhället. Jag har många kvinnliga vänner som har varit i flera relationer och det finns mycket man kan säga om det kvinnliga släktet, men krigare är de. Dag ut och dag in sitter flickvännerna i sina gruppchatter och kämpar för sina pojkvänner. Pojkvänner som klär sig som att de bott i skogen i ett år och luktar som det också. Pojkvänner som inte vill bli stämplade som just “pojkvänner” eftersom det känns alldeles för seriöst (trots att de har dejtat i snart ett års tid). Pojkvänner som har vett och etikett likt en hemlös man som nyss fått veta att han endast har en vecka kvar att leva. Pojkvänner som såg The Wolf of Wall Street en gång och nu knarkar Avanza och förklarar för flickvännen hur aktiemarknaden fungerar även fast han gick humanistiska linjen och jobbar på café.
Ändå krigar flickvännerna. De hittar på ursäkter och förklaringar för det milt sagt förargelseväckande beteendet och när allt annat faller genom stolarna så utropar de defensivt att man faktiskt inte kan välja vem man blir kär i! Och så rätt de har. Det är min personliga favorittragedi.
Sen får man träffa den älskade lodisen, och han är precis lika ospektakulär i egen hög person som han är i de historier man fått berättade för sig. Men man håller tyst! Man nickar glatt och ojar sig över vilket fint par de är och ber dem berätta för tredje gången hur de träffades fast man vet att det var på en fest i Nacka. När älskade lodisen tillslut går så tittar ens kompis med förväntansfull blick på en och man förväntas då överösa honom med komplimanger och säga att han faktiskt verkar som en riktigt bra kille! Kritik i det stadiet kommer nämligen inte ens på fråga, det verkar endast avundsjukt. “Men skribenten! Så länge hon är lycklig!” tänker ni. Absolut, svarar jag. Men vad händer när hon ska få träffa hans kompisar?
Det första flickvännen måste förstå är att en inbjudan för henne att få träffa “grabbarna” ska ses som minst lika exklusivt som en inbjudan till Grammygalan. Minst. Innan hon får introduceras till hela den härligt brokiga skaran ska man ha träffat varandras familjer, varit på varandras landställen och helst flyttat in tillsammans. När det stadiet är avklarat och en inbjudan tillslut faller henne i knäet måste hon vara försiktig, mycket försiktig. Det gäller att hälsa vänligt, låter hon för bestämd kommer de tro att hon är en psycho bitch flickvän. Det gäller att nicka med i konversationer, men inte lägga sig i för mycket eftersom att de då kommer tro att hon är en psycho bitch flickvän. Det gäller att inte ha för mycket åsikter eller tillägga saker i debatt med minsta intellektuella eftertryck, för då är du en psycho bitch flickvän. Sist men inte minst, och detta är mycket viktigt mina damer, det gäller att inte visa någon som helst upprördhet eller ledsamhet när du sitter i hörnet och ser på när de spelar FIFA. Hur mycket tårarna än bränner bakom ögonlocken och hur sviken du än känner dig för att älskade lodisen inte så mycket som tittat på dig den senaste timmen ska du sitta snällt och medgörligt, för om du framför minsta lilla klagomål inför hans vänner är du underhållskrävande och utan tvekan en psycho bitch flickvän.
Det finns självklart en anledning till att detta inte är en av vår tids absolut hetaste frågor och jag skulle antagligen inte ens ta upp detta om det inte var för den absolut drypande ironin i hela spektaklet. För vad händer när hans grabbar faktiskt tycker att hon är en psycho bitch flickvän? Kippar han efter luft i gruppchatten när han försöker försvara hennes beteende? Svettas han när hans vänner ställer honom mot väggen eftersom han måste komma på ännu en ursäkt å hennes vägnar? Lägger han kärlekskortet för att justifiera förhållandet? För så gör nämligen flickvännerna, oavsett hur låg nivå det var på älskade lodisen förra helgen när han fick i sig en Carlsberg för mycket.
Eller tror ni han skrattar med? Tror ni han himlar med ögonen bakom flickvännens rygg och gör miner åt sina vänner? Tror ni de utbyter svettiga high-fives, manliga ryggdunkningar och mimar piskrapp så fort flickvännen med skämskudden i högsta hugg tagit en Uber hem själv?
Grabbgäng har så mycket potential. I en tid då män är klart överrepresenterade i självmordsstatistiken erbjuder grabbgäng, och dess insvurna lojalitet, en utmärkt möjlighet för män att kunna prata med varandra om deras liv, mående och känslor. Istället har värdet av ett sådant stöttande nätverk glidit dem mellan fingrarna och snarare komprimerats till ett av vår tids löjligaste uttryck: “bros before hoes”. En jargong som går ut på att ingen tjej någonsin får komma emellan dem, eller ännu värre: bli inkluderad. Komma emellan vad exakt? En toxisk miljö av subtilt kvinnohat, mobbning och svaghetsförakt? Flickvännerna, i all sin ära och prakt, förtjänar bättre än så.
Text: Ella Dillén-Tombs, @vinflaska
