Film bros – snobbar eller ett rop på hjälp?
Jag råkar vara singel, och 2025 innebär det att du med största sannolikhet hittar mig på Hinge. I mitt första utkast till profil valde jag att svara på frågan ”dejta inte mig om” med en liten, kanske något provokativ, kommentar: ”din favoritfilm är Gudfadern”. Möjligheten finns nu för mig att försöka ursäkta den här cringevärdiga kommentaren på något vis, men det struntar jag i, för vet du vad? Ingen annan del av min profil kammade in fler kommentarer och likes än den där lilla raden. Inkorgen fylldes med killar som, till min förfäran, egentligen inte var där för mig – de var där för Al Pacino. De kände ett oemotståndligt behov av att försvara Gudfadern som världens bästa film (tips om du råkar hamna i samma situation! Hänvisa till scenen i Family Guy där Gudfadern hävdas “insist upon itself” – det initierar vanligtvis viss ambivalens hos film bron i fråga).
Jag har nog bara mig själv att skylla. Men den här responsen väckte något i mig. Det var startskottet för en insikt som sedan dess förföljt mig. För det är inte bara frustrerande att fastna i en diskussion med en film bro – ett samtal som ofelbart slutar med en lång lista av filmer som jag “måste se” – utan fenomenet har också infiltrerat mina flöden på TikTok, Instagram och Youtube. Jag kommer helt enkelt inte undan. Därför känner jag att det är dags att få ur mig mina tankar om dessa oönskade bröder, då jag har samlat på mig en del såna och för att jag helt ärligt har börjat oroa mig för dem.
Vi känner alla en film bro. Vi har träffat honom, och förmodligen zonat ut när han drar igång en monolog om varför hans favoritregissör är ett missförstått geni. För den som är obekant med termen “film bro” skulle man kunna säga att den beskriver en specifik typ av filmentusiast som generellt dras till mörka historier om våldsamma män och anser att dessa filmer är “peak cinema” – som de så ofta själva beskriver det. Enligt Urban Dictionary är en film bro en person som tror sig vara en filmkännare, men vars kunskap ofta är ytlig och ensidig. De tenderar också att ha ett arrogant och nedlåtande förhållande till filmer och regissörer utanför sin egen snäva smak.
”De är som fotsoldater i ett kulturellt krig, redo att försvara Pulp Fiction eller Fight Club till varje pris.”
En snabb sökning på “film bro movies” ger dig ett smörgåsbord av listor med filmer som dessa bröder älskar. Listorna är snarlika varandra och har två genomgående teman: våld är kul, och kvinnor är sexiga. Ja, det är en reducerad beskrivning av innehållet. Men de flesta filmer som förknippas med film bro-stilen kan faktiskt kokas ner till dessa två punkter. Och jag talar inte utan erfarenhet – jag har själv sett en stor del av filmerna på listorna och håller flera kärt. Det som egentligen skaver är inte deras filmsmak i sig, utan deras oförmåga att acceptera andra tolkningar – som om de har monopol på filmkritik. De är som fotsoldater i ett kulturellt krig, redo att försvara Pulp Fiction eller Fight Club till varje pris. Och där finns kärnan i min oro: deras konsumtion av film verkar inte bara vara ett uttryck för passion, utan en försvarsstrategi. En yttre flykt från en inre, mer komplex verklighet.
Men varifrån kommer egentligen film bros? Hur har det gått så långt att de tror att deras syn på en film är den enda korrekta? Svaret är i min mening ganska enkelt. Under lång tid har de mest hyllade, ”banbrytande” och ”konstnärliga” filmerna gjorts av män, för män, och lyfts fram som mästerverk av manliga filmkritiker. Dessa filmer blev därav inte bara kritikerrosade utan även kommersiella succéer. Denna välgång validerar narrativet som uppehålls i filmerna – ett narrativ som generellt sett har en rätt så avslappnad inställning till både jämställdhet och moral i allmänhet. På det här sättet har film bros formats av ett system som främjat maskulina teman och glorifierat våld.
Filmkritiker har spelat en stor roll i uppkomsten av dessa bröder genom att inte bara stärka filmernas status utan även cementera ”den rätta” tolkningen av dem. Jag menar inte att film bros aldrig hade hittat Quentin Tarantino & Co om det inte vore för filmkritiker. Men jag tror att de har spelat en stor roll i att garantera det arméliknande försvar som uppstår när någon klankar ner på Gudfadern i sin profil på Hinge.
”Det känns som att hela film bro-kulturen är en del av den där meme-tråden ’things men do instead of going to therapy’ ”.
Film bros har länge varit de som styrt diskursen om vad som är bra och vad en film ”egentligen” handlar om. Så är lyckligtvis inte fallet idag. Men deras röster hörs fortfarande högt på Letterboxd, genom videoessäer om Stanley Kubrick och i hörnet på något förkrök med ett glas rödvin alternativt en burk Ey’Bro i handen – beroende på om de känner för att anamma italienska maffiaboss-stilen eller ”jag behöver inte mycket, bara min frihet”-auran dagen till ära.
“Vi är vad vi äter” var det någon påhittig hejare som sa någon gång. Det skrämmer mig att tänka på vad det innebär om samma princip gäller för film – vilket det kanske gör, särskilt för en så passionerad individ som en film bro. Det känns som att hela film bro-kulturen är en del av den där meme-tråden “things men do instead of going to therapy”. Medan andra kanske dränker sin stressiga vardag med Stolthet och fördom, Baksmällan, Sagan om ringen – något som inte handlar om miserabla män med substansmissbruk som tar ut sin ilska på världen – återbesöker film bros A Clockwork Orange eller Inglorious Basterds, vilka knappast är substitut för att faktiskt hantera sina känslor. Film bros verkar frodas i “uncomfortable comfort movies”.
Man skulle kunna dra en liknelse till att både porr och romcoms ofta porträtterar en väldigt orealistisk bild av sex, men den ena porträtteringen känns betydligt mycket mer skadlig än den andra. Eller så har jag fått det helt om bakfoten. Man kanske ska låta sig själv frossa i elände när man mår dåligt, hellre än att försöka gömma det i en filt av romantik och leva i förnekelse. Samtidigt kan jag inte bortse från att sättet männen i dessa filmer hanterar sina känslor på snuddar på någon form av emotionell porrskada när det konsumeras i sin ensamhet och överflöd. Att bygga en identitet kring sin passion för kultur låter ju toppen, men när det handlar om att identifiera sig med den här specifika typen av film känns det lite… oroväckande.
”De är resultatet av ett samhälle som hyllat och premierat maskulina ideal och våld, och nu håller de fast vid dessa filmer som om deras liv hänger på det.”
Jag menar inte att man börjar lägga avhuggna hästhuvuden i sina kollegors sängar bara för att man sett Gudfadern. Men om någon kontinuerligt ser filmer där våld och manlig ilska är centrala teman – är det då konstigt om samma person utvecklar ett filtrerat synsätt på livet? Jag tror inte det. Ser man bara romantiska komedier kan det hända att man blir en hopplös romantiker i väntan på att få uppleva en spontan meet-cute med sin livs kärlek. Och det är här jag börjar undra om vi verkligen borde oroa oss för film bros. De är inte bara killar med tvivelaktig filmsmak, de är resultatet av ett samhälle som hyllat och premierat maskulina ideal och våld, och nu håller de fast vid dessa filmer som om deras liv hänger på det. För kanske handlar deras försvar av dessa filmer mindre om filmerna själva och mer om vad de representerar: en värld där deras kön premieras och frustration berättigas.
Jag är väl medveten om att det förekommer både generalisering och fördomar i den här texten – jag erkänner att jag talat om film bros lite på samma sätt som de talat till mig på Hinge – förminskande och dömande. Med detta sagt vill jag verkligen förtydliga att jag tycker att alla ska få titta på vad de vill och tycka om det precis vad man vill. Det vore både trist och förödande om vi alla hade samma smak. Men om man verkligen är så passionerad kring film som film bros utger sig för att vara, borde man kunna uppskatta mer än en smal uppsättning filmer med destruktiva manliga protagonister. Om inte, kanske passionen inte handlar om film i sig, utan om att tillhöra ännu ett killdominerat sällskap där toxiska idéer frodas och kvinnor begränsas till sidokaraktärer. Och kanske, bara kanske, borde de överväga att gå i terapi istället.
