Farmor, Australien och det profana
I ett kapitel om helgade rum ur Heligt och profant berättar religionshistorikern och filosofen Mircea Eliade om den australiensiska Achilpa-stammens världsbild. Efter att ha läst det tycks jag förstå världen något – och jag har förstått något om min egen sorg.
Enligt denna stam dök det en dag i begynnelsen upp ett väsen, Numbakula, som grundade deras kultur och samhälle, samt danade en helig påle ur ett gummiträd. Pålen kom att symbolisera en kosmisk axel då det är runt den ett område blir beboeligt och genom den vilket ett land blir till en värld. När Numbakula således var klar med sitt “kosmiserande” klättrade han upp för pålen och försvann. Alltsedan dess bär stammen denna påk med sig och låter dess vinkel bestämma riktningen för deras vandringar. Detta innebär att var än dessa nomader befinner sig så är de alltid i “deras egen värld”, samtidigt som de med pålens hjälp kan kommunicera med den himmel i vilken Numbakula en gång försvann.
När pålen, enligt en legend, gick sönder vid ett tillfälle ledde detta till en katastrof. Stammedlemmarna virrade planlöst runt ett tag och satte sig sedan ner för att dö. Eliade menar att detta är ett exempel på människans starka behov av att kosmisera sin värld, det är endast med pålens hjälp Achilpa-stammen är hemma, hemma i en annars kaotisk och förvirrande värld, och med hjälp av deras skapelsemyt har de förankrat och inhägnat livet både fysiskt, rituellt, och mytologiskt – de har skapat den mening de franska existentialisterna menade inte fanns.
”Farmor besjälade inte bara den plats hon bodde på utan hela vår värld”
I min familj lät vi min farmor stå för detta kosmiserande, det var hon som med sitt fantastiska minne och sina otroliga historier var bryggan mellan dåtid och nutid, samt fogmassan för alla våra relationer. Min farmor gick bort den sjunde december förra året. Jag har ännu inte förstått att hon är borta; hon existerar fortfarande då hon är så tydligt kopplad till en plats, mitt barndomshem, och en tid, min barndom. Men sorgen, tillsammans med det faktum att hennes hus på gården nu är tomt, påminner om att hon faktiskt är det. Den plats på jorden som en gång var så besjälad av hennes väsen har förlorat något av sin förtrollning och en reva har öppnats i tillvaron.
Farmor besjälade inte bara den plats hon bodde på utan hela vår värld, vilket tydligt visade sig då min pappa precis efter hennes bortgång, och 3 år sedan min farfars bortgång, sa “först nu när farmor är borta förstår jag helt att även farfar är det”. Hur ska jag, jag med min världsbild helt avhängig farmor, kunna existera utan hennes humor, värme, intelligens och berättelser då jag alltid har existerat jämte och tillsammans med dessa? Hur fortsätter man i en värld som inte längre är det Eliade kallar helgad. Jag vet inte, men jag försöker i stället, så gott det går, att fokusera på det mirakel att existensen vid ett tillfälle uttryckte sig så att både jag och farmor fick finnas till på den här jorden samtidigt.
Text: Nils von Kantzow
