Every breath you take, every move you make, I’ll be watching you
Vi har alla gjort det. Vaknat upp från en utekväll, slökollat sociala medier i sängen och sett det. Bilden eller videon som en halvbekant har lagt ut där man ser sig själv rödmosig och fyllehund-ig, med ansiktet förvridet i ett pinsamt flin. Man hatar sociala medier och kameror och önskar att allt bara skulle brinna upp i ett klimatiskt inferno.
Traditionen av övervakning, speciellt av kändisar, har exploderat med sociala medier. Alltid finns det en kamera som ska fånga något. Jag har egentligen inte källa på det här, men jag har hört att kändisar förut gick till vanliga klubbar för att festa? Dyra och exklusiva sådana, men ändå. Det skulle aldrig hända idag. Hollywoodkändisarna har bara hemmafester med andra kändisar och mobilförbud. Det överhängande hotet om att bli filmad och fotad i ett berusat (och eventuellt skämmigt) tillstånd är helt enkelt bara för mycket.
Det här för mig till den stora nyheten de senaste dagarna – Deuxmoi har blivit exposed. Deuxmoi är ett anonymt instagramkonto som många gånger hamnat i centrum vid analyser av det samtida övervakningssamhället. De postar dagliga instastories bestående av screenshots från deras inbox, där följarna skriver in och berättar exakt allt de vet om diverse personer i Hollywood. Det är lite som TT fast för värdelös kändisinformation. Det är ett konstant flöde av information om var en C-kändis nyligen sågs på Starbucks + vad hen beställde (oftast något jätteointressant!!!), vem som dejtar vem och vilken A-kändis som ryktas spela huvudrollen i en ny storfilm. Allt är unconfirmed uppgifter och kvaliteten på skvallret varierar från faktiskt sant, örat mot marken till en PR-person har skickat in detta för att öka deras klients publicitet till det här är någon som bara vill se världen brinna. Sammanfattningsvis: rysk roulette fast med kändisskvaller.
Men nu har det alltså hänt. Deuxmoi har själva blivit exposed. Brian Feldman, en “internet culture journalist” (hatar det begreppet samtidigt som jag sakta inser att det nog appliceras på mig), har avslöjat vilka som ligger bakom kontot. Inget jätteförvånande, två rika vita kvinnor i New York (varav en med välkänd socialite-bakgrund). Vad kunde vara mer passande för verklighetens Gossip Girl än att vara styrt av verklighetens Blair och Serena?
Det finns något talande – kanske meta – i att ett konto som bygger på anonymitet och övervakning hamnat här. Anonymiteten bortryckt och hela världens vakande ögon på sig.
Det påminner mig om Elena Ferrante-situationen. Författaren, som bland annat skrivit den mycket kända Neapelkvartetten, var länge bara en pseudonym och ett mysterium för omvärlden. Men anonymiteten var väldigt svår att acceptera. För mycket, tydligen. Det hela slutade med att hennes riktiga identitet blev röjd av någon journalist (måste jag ange hans namn? Ja, det var en han) och även om hon aldrig bekräftade uppgifterna om sin riktiga identitet anses det ändå vara befäst vem hon är. De flesta verkar låtsas som att de aldrig läst exposed-artikeln och författaren får därmed för det mesta leva ifred, men det finns ändå något i att den där journalisten vägrade acceptera Ferrantes önskan att få vara okänd.
(Här hade jag också kunnat dra någon halvkass parallell till Foucault och teorier om övervakning men Kristofer Andersson har avskräckt mig från att referera till franska filosofer i mina krönikor så I’ll pass.)
Så, vad säger det här om samtiden? Detta vaga begrepp som man jämt och ständigt ska tala om. Ja: att det inte går att komma ifrån övervakningen. Med en norm kring att hela tiden dela med dig av allt och vara öppen med alla delar av dig själv är anonymitet inte ett alternativ. Vi har blivit så bortskämda med att veta allt om alla att en hemlighet känns kränkande. Som en direkt förolämpning mot oss själva och våra mänskliga rättigheter. Man har rätt att veta hur fulla alla var i fredags, vilka de befann sig med och, framför allt, vilka som driver ett Instagramkonto om kändisskvaller.
I en tid då man inte har någon kontroll känns övervakningen trygg. Som en snuttefilt. Det mesta omkring en är snabbt och obeständigt, det geopolitiska läget är åt helvete och exakt allt verkar ligga utanför ens händer. Men om man vet vad alla andra har för sig prick just nu, om man kan kartlägga (och kanske peka ett dömande finger…?), då har man kontroll. Ett sätt att roffa åt sig makt när man egentligen inte har någon. Frågan är vad som händer när folk börjar inse just det – att det endast är ett illusion. Tills dess verkar det som att vi får fortsätta leva i kontrollbehovets luftslott och ha hela vår inre stabilitet byggd på kunskapen om huruvida Dylan O’Brien föredrar soja- eller havremjölk i sin Starbucksbeställning.
