En Stockholmsskildring genom Moby Dick
Anspråket för Frans Moby är maximalistiskt. På nära 600 sidor fångar Mathias Boström digitaliseringssamtiden, kanske-mannen, Stockholmsflanerandet med tvångsmässigt druckna öl, ekopoesi, vintrig naturlyrik, den svarta bostadsmarknaden och Moby Dick-intertext.
Mathias Boström är okänd för de flesta, inte konstigt eftersom han senaste släppte en bok 2012. Dokumenthanterarna fick enligt förlaget ett ”varmt mottagande” i en tid av ”romanens kris”. Efter att ha läst Frans Moby kan jag ana varför: här är en författare som verkligen älskar romaner.
I korthet går handlingen ut på att jagberättaren Magnus Sjöström, till yrket personutredare och hemmasittare i lägenheten på Kaplansbacken på Kungsholmen, kontaktas av en viss Kate Larson. Hon vill ha hjälp med att spåra upp en val som hon säger sig ha sett simma genom Hammarbyslussen till Mälaren. Denna bisarra iakttagelse leder vidare till Kates son Frans. Frans Moby, eller ”Valpojken”, en ung man med gigantism och misstänkt valliknande förhårdnader över magen. Magnus går med på att hitta valen och utvecklar en besatthet för Valpojken och hans bortresta mor.
Efter månader av förberedelser ger sig Magnus och Frans under två isande decemberdygn ut i Mälaren, med hydrofoner och drönare – i skildringar som tydligt speglar Moby Dick och också är de litterärt sett starkaste passagerna i romanen. Ett exempel är beskrivningen av expeditionens båtkapten Harry:
Jag ser att han är så otroligt gammal att huden knölar sig i tunna harmoniska älvfåror, i alla riktningar i hans ansikte. Han har sett saker som vi andra aldrig kunnat nosa oss till eller ens föreställa oss i den vildaste av våra fantasier. En grönländsk gejser som erupterar ur björkarnas fjärd kring andra advent, en slags samvaro och en gemenskap kanske, här på Mälarens baksida, här, här där vi är, i denna värld av ingenting, mer än koordinater och mörka abstrakta tecken i natten.
När prosan glimmar till så här är den fantastisk.
Men boken tycks lika nöjd att vistas i det repetitiva Stockholmsflanerandet som på valjakt, när det senare är uppenbart mer angeläget för berättandet. Ofta uppstår en onödigt sökt medvetandeström, med för många intellektuella transportsträckor. More is more-estetiken är å ena sidan uppfriskande, å andra sidan medför den en prosa som är pratig på ett omotiverat sätt, som att frasen ”för att inte tala om” är återkommande. Här framträder kanske-mannen med den 20 år yngre flickvännen som egentligen vill bilda familj, medan han föredrar spritfyllt älskog framför öppna spisen. Läser jag Ulf Lundell?
”Det är en idéroman, nästan roligare att prata och skriva om än att faktiskt läsa”
Förutom Herman Melville som explicit förlaga är även Kate Larson en verklig (och avliden) författare omvandlad till litterär figur. Upptäckandet av hennes verk blir i sig en del av handlingen. För Frans Moby är en roman om litteraturens skaparkraft, mer än vad den handlar om ett samtida liv i Stockholm, alkoholism, relationer och drönarens blick som fenomenologi. Det är en idéroman, nästan roligare att prata och skriva om än att faktiskt läsa.
Om någon sensmoral går att skönja i den långa men förvånansvärt snabblästa boken är det knutet till just litteraturen. Magnus gör det till sitt uppdrag att återintroducera Kate Larsons författarskap till världen. Efter äventyren på den havslika sjön och sin tvetydigt faderslika relation till Frans Moby drar sig Magnus tillbaka, för att odla hennes efterlevande trädgård.
